Jag har den senaste tiden läst en del. Det blir så på sommaren. Bland annat har jag läst delar av Ben Grahams och David Dodds Security analysis - principles and technique. Den utkom först mitt i den stora depressionen 1934, men den upplagan jag läst är den andra upplagan från 1940. Det är ganska märkligt att läsa en bok som första upplagan skrevs samtida med Keynes mästerverk, "General Theory...",verket som i stort sett skapade Makroekonomin som vi känner till den, eller andra upplagan, som jag har läst, som skrevs samma år som Slaget om Storbrittanien i Andra Världskriget.
Dodd & Graham såg vad bullmarknaden gjorde med männsikor som köpte aktier och andra värdepapper på 20-talet fram till Wall Street krashen 1929. De såg spekulanter. De såg speciellt de som köpte värdepapper för lånade pengar 1927, 1928 och bärjan av 1929. När första upplagan skrevs, 1934, har dessa spekulanter gått igenom ett stålbad och många har fått se sina privata förmögenheter, sparpengar, fastigheter falla så drastiskt i värde - eller gå upp i rök - att hösten 2008 skulle kännas som en västanvind.
De skriver följande i kapitel 4 (jag har tagit mig friheten att inkludera nutida exempel, min översättning är efter bästa färmåga).
Förenklat har en försiktig investerare köpt:
1) obligationer
2) att göra hela inköpet med ackumelarade kontanta medel, inga delar an värdepappersköpet är lånefinansierat
3) för långsiktigt ägande
4) för att generera inkomster genom kupong på obligation (eller möjligtvis utdelning på aktie)
5) säkra värdeppaper.
En spekulant enligt en liknande förenklade syn har
1) spekulerat i aktier
2) köpt på marginalen, ofta med lånefinansiering som stor del
3) kortsiktiga snabba affärer som mål
4) kursvinster istället föt utdelningsinkomster är fokus
5) köpt riskfyllda värdepapper i hopp om större vinst - letat potentiella raketer.
De kritiserar denna simpla uppdelning med bl a följande punkter:
1) Obligationer kan också vara riskfyllda t ex Greklands statsobligationer idag eller Lehman Brothers företagsobligationer för några år sedan.
2) Vissa aktier är inte mer riskfyllda för att de ger god chans till kursvinst (de kan helt enkelt vara fundamentalt undervärderade t ex SCA för 60% av de egna kapitalet för inte så länge sedan)
3) Spekulanter som köper aktier blir ofta långsiktiga aktieägare. Detta i aktier som fallit och/eller faller kraftigt. Många småsparare i Sverige sitter kvar med Morphic i vår närtid, eller t ex Brio och Pricer. Detta i hopp om att allt skall vända någon gång.
4) Att inte bara fokusera på kupong eller utdelning utan på att framtida vinster kommer att stiga givet att företaget har en stor earnings power behöver inte vara spekulativt, det kan vara baserat på grundläggande analys.
De skriver mycket klokt:
An investment operation is one which, upon thorough analysis, promises safety of principal and a satisfactory return. Operations not meeting these requirements are speculative.
De förespråkar diversifiering för att minska risken. Likaså att likt hedgefonder göra arbitrage eller sälja t ex en aktie i en branch som inte är den mest fördelaktiga och köpa det bästa bolaget till de bästa multiplarna i samma bransch (Lång/kort). Med thorough analysis menas att investeringsbeslutet är basert på kalla fakta och med en säkerhetsmarginal vad gäller värde. Likaså menas med säkerhet att investeringen skall ge skydd från förluster under normala eller situationer som liknar normala. Priset, kvaliteten och det underliggande värdet på värdepappret skall beaktas, detta betonar Graham senare i sitt mästerverk The Intelligent investor. De skriver också att vad som är en satisfactory return är subjektivt.
De lägger därför till:
An investment operation is one that can be justified on both qualitative and quantitative grounds.
De använder exemplet General Electric från slutet av 1920-talet som värderades till ca 40 ggr deras högsta vinster någonsin, detta p g a de fina framtidsutsikterna för bolaget. Graham & Dodd kunde också se potentialen i företaget. Det fanns således stor kvalitet i själva bolaget, men värderingen var skyhög vilket innebär att kvantitativt kunde ett köp inte fattas på fundamentala grunder. Ett köp var således ingen investering.
Själv strävar jag efter att vara en investerare, men måste erkänna att det bor en spekulant i mig också. Men med åren har jag lärt mig att åtmistonde tygla min spekulativa sida något, och bli mer och mer av en investerare. Är ni spekulanter eller investerare? Den enkla kategoriseringen av spekulant ovan känns igen om man läser inlägg på olika aktieforum..?
Visar inlägg med etikett Graham. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Graham. Visa alla inlägg
torsdag 1 juli 2010
lördag 12 juni 2010
Att värdera aktier enligt Szombatfalvy - en kritisk granskning
Laszlo Szombatfalvy, dryga de 80, är en aktieteoretiker och investerare som givits en alldeles egen plats i det svenska investeringslandskapet. Han ansågs ligga bakom Affärsvärldenmodellen för att analysera aktier på fundamentalt vis. Men framförallt att minimera risker. Han sägs ha varit läromästare åt kända finansmän som t ex Christer Gardell, Thomas Fischer och Patrik Brummer. På 70-talet jobbade han på Alfred Berg bl a tillsammans med ovan nämnda Brummer. Szombatfalvy skrev 1971 en uppmärksamnmad artikel i Ekonomisk Revy, No 10, om aktievärdering: Värdering av börsnoterade aktier. I detta inlägg skall jag försöka att sammanfatta och kritiskt granska dessa tankegångar. Jag beaktar inte de delar av texten som handlar om skatter då kapitalbeskattning var väldigt annorlunda 1971 än vad den är idag. Vidare har jag tagit mig friheten att inkludera egna exempel. Tack till Guld2lax09 som sände mig denna artikel. Tills sist hoppas jag att jag har uttolkat Szombatfalvys text någorlunda riktigt, alla fel är dock mina egna.
Hur mycket vikt lägger ni vid P/e-tal när ni köper aktier? Ett lättförståeligt nyckeltal. Alla kan förstå priset på en aktie delat med vinsterna. Beräkna en uthållig vinstnivå över en hel konjunkturcykel - sätt sedan ett rimligt P/e-tal på vinsten. Enkelt. Men vad är en uthållig vinstnivå? Hur lång är en normal konjunkturcykel? Hur många årsvinster måste vi betala för en vissa aktie vid ett visst tillfälle? Hur gör man om vinsterna oftast är ovanligt höga eller ovanligt låga. Vad är normalt? Om bolagets vinster växer väldigt kraftigt - hur mycket högre P/e tal skall vi acceptera. Eller hur lågt P/e tal är rimligt om vinsterna växer långsamt eller sjunker? Stabila vinster bör premieras - men hur mycket högre P/e tal?
Lazlo Szombatfalvy ifrågasätter med rätta detta enkla och trubbiga sätt att värdera aktier och anser istället att utdelningen är det viktigaste instrumentet för att analysera en aktie. Här kommer det första problemt med hans metod, han menar inte dagens utdelning utan de kommande årens utdelning. Att prognosisera hur mycket vinst ett företag kommer att göra i framtiden är svårt, men det är inte helt lätt att prognosisera utdelningar heller.
Ett intressant bolag för Laszlo måste således kunna tjäna tillräckligt mycket pengar i dag och i morgon för att kunna ge utdelningar. Benjamin Graham i "The Intelligent Investor" betonar lång, stigande och framförallt stabil utdelningshistorik. Szombatfalvy betonar också tidigare utdelningar för att göra en prognos på framtida dito. I en del av Berkshire Hathaways årsredovisningar framgår det, som jag förstår det, att Buffet och Munger jobbar på ett liknande sätt när de räknar fram om ett bolag är undervärderat - framtida kassaflöden, investerinsgbehov och utdelningar, t ex nämnde Buffet detta i samband med intåget i Kraft Foods.
Redan på 70-talet blev Laszlo känd för sin värderingsmodell som i stort bygger på att kursutvecklingen i en aktie på lång sikt följer utdelningarna i bolaget. Detta tror jag har inspirerats av Gordons modell, J.M. Gordon skapade denna på 1930-talet, är det utdelningstillväxten som styr kursutvecklingen. För att kurserna ska stiga med 5 procent måste utdelningen växa lika mycket. Med en hög soliditet bör bolagen kunna bibehålla sina utdelningar även under dåliga tider. Men frågan är om de kan öka utdelningarna i tillräckligt snabb takt, vissa av bolagen kan ta av vad de samlat i ladorna under en period. Men på lång sikt måste bolaget tjäna ihop mer pengar för att kunna öka utdelningen
Konsekvensen är att en aktie är köpvärd om summan av direktavkastningen, utdelning i förhållande till börskursen plus utdelningstillväxt, är högre än den avkastning placeraren kräver för att placera i aktier - t ex kan det vara den riskfria räntan. Stabila företag som klarar av att växa lönsamt ger en bra utdelningsökning. Men få placerare nöjer sig med ca 2.5 - 5 procent i avkastning, som kanske kan vara ett rimligt spann för den riskfria räntan de kommade åren. Med kompensation för den högre risken med aktier blir det således 7.5 -10 procent som gäller. För att få ihop ekvationen måste därför även aktiekurserna stiga med 5 procent.
Det måste finnas en riskpremie för aktier i förhållande till andra tillgångsslag obligationer, banksparande etc. Det finns risker med avikelser från prognoser, kursfallsriks för nedjusterad tillväxt, om ett företag inte har starka kapitalresurser kan ett avbräck i rörelsens utveckling få stora konsekvenser. Om ett bolag har stort eget kapital i förhållnade till skuldsättning kan det mycket bättre klara av ett förlustår, och omstruktureringar utan att utdelning och tillväxttakten reduceras.
Szombatfalvy skriver i Ekonomisk Revy att motiverad kurs är den riskfria placeringens förväntade avkastning plus riskpremien. Vidare menar han att om ett bolag har hög årlig utdelning så behöver årlig kursvinst inte var så hög. Och tvärtom om den årliga kursvinsten är hög kan utdelningen vara lägre. Totalavkastning är årlig kursvinst plus årlig utdelning. Marknaden bestämmer kursnivån - kursen i förhållande till utdelningsnivån, vilket ger direktavkastningen. Utdelningen kan vara allt från någon procent upp mot tvåsiffrig procentuell utdelning. Tillväxtaktier ger låg utdelning eller ingen alls, WESC växer snabbt och har ingen ordinarie utdelning. Något som Szombatfalvy kallar avkastningsaktier ger hög utdelning, t ex Axfood och AstraZeneca idag.
Vinster återinvesteras delvis i rörelsen. Detta kan skapa tillväxt. Men tillväxten kan också vara lånefinansierad. Om ett företag delar ut lite kan snabb tillväxt vara möjlig. Detta kan då leda till höga kursvinster, vilket gör hög totalavkastning även om direktavkastningen är låg. Om ett företag inte delar ut något alls kan det ha en väldigt snabb tillväxtutveckling, se WESC igen. Ett företags utdelningskapacitet är ju som bekant den del av bolagets vinst som inte behövs kvarhållas i rörelsen för expansion. Men företag kan under en kortare period finansiera expansion med lånade pengar och dela ut mer. Till sist sätter dock den försämrade soliditeten stopp för detta. Då finns tre alternativ: 1) Lägre utdelning, 2) Bromsa upp tillväxten eller 3) Förstärkning av det egna kapitalet genom nyemission.
Alla ovan faktorer måste beaktas när man försöker göra utdelningsprognoser. Ju längre tid man prognostiserar, ju mer osäkerhet. Om viktiga faktorer ändras, t ex högre lånefinasierad tillväxt, måste prognoser ändras.
Enligt tidningen Affärsvärldens värderingsmodell är principen att substans har ett högt värde om den också ger en hög avkastning. Ett bolag med hög långsiktig räntabilitet måste man vara beredd att betala mer för det egna kapitalet för. Avkastar ett företag 15 procent på det egna kapitalet och placerarnas krav på avkastning är 10 procent bör det egna kapitalet värderas till 150 procent. Bolag som har en avkastning på 10 procent ska värderas till det egna kaptalet. SCA är här intressant för det handlas kring eget kapital och avkastar strax under 10% de senaste åren. László Szombatfalvys antyder liknande ideer i Ekonomisk Revy, han skriver:"substansvärdet i förhållande till kursen brukar vara lägre för mera lönsamma företag...".
En kritik mot Szombatfalvys artikel är att han inte beaktar substansvärdering av det egna kapitalet. I tillägg till lång utdelningshistorik förespråkar Graham detta. Det innebär att man analyserar balansräkningen och försöker att hitta övervärden där. Grahams analys handlar inte om att prognostisera den osäkra framtiden, istället innebär det att beakta vilka värden som finns i bolaget här och nu; kassa, anläggninsgtillgångar, varulager etc. En kritik mot denna värdeanalys är att allt fler företag inom servicesektorn, Uniflex t ex, verkar idag kunna driva sin verksamhet med lite eget kapital. Denna typ av värdering är antagligen inte relevant för denna typ av servicebolag i samma utsträckning som för verkstad, skog och stål. För de sist nämda är Grahams värderingsmetoder riktigt intressanta; till vilket värde tar SCA egentligen upp sina 2.6 miljoner hektar skog? Vad är marknadsvärdet på denna skog? Hur mycket övervärden finns dolda i SCA's balansräkning?
Som avslutning - hur värderar man då de framtida utdelningarna från år ett? Olika tillväxt, olika avkastningskrav. Prognoser om högre tillväxt, innebär högre värdering och innebär risk för kursfall och regel lägre substansvärde i förhållnade till kurs, detta innebär högre risk och man bör få en riskpremie för detta. Värdering av börsnoterade aktier skall enligt Szombatfalvy baseras på utdelningens förväntade uteckling på lång sikt. Totalavkastningen efter skatt skall vara högre än den riskfria räntan/riskfria placeringar. Värderingen skall vara högre för aktier med lägre direktavkastning och större prognososäkerhet. Man bör också dela upp bolag av konglemeratkaraktär så att varje dels utdelningskapacitet och tillväxt renodlas. För tex SCA innebär detta att hygien får egen analys, där har bolaget hög räntabilitet och tillväxt, och så får de enorma skogsegendomarna en annan, sorgebarnet förpackningar en tredje - sedan slår man samman dessa delar till en helhetsbedömning om utdelningens förväntade utveckling på sikt.
Själv är jag väldigt förtjust i Graham, håller på att läsa Securtity Analysis av Graham & Dodd från 1940 för tillfället, men fann värde även i denna värderingsmodell, som har vissa beröringspunkter med Graham t ex lång stabil utdelningshistorik. Vad tror ni, verkar detta vara en aktievärderingsmetod för er?
Hur mycket vikt lägger ni vid P/e-tal när ni köper aktier? Ett lättförståeligt nyckeltal. Alla kan förstå priset på en aktie delat med vinsterna. Beräkna en uthållig vinstnivå över en hel konjunkturcykel - sätt sedan ett rimligt P/e-tal på vinsten. Enkelt. Men vad är en uthållig vinstnivå? Hur lång är en normal konjunkturcykel? Hur många årsvinster måste vi betala för en vissa aktie vid ett visst tillfälle? Hur gör man om vinsterna oftast är ovanligt höga eller ovanligt låga. Vad är normalt? Om bolagets vinster växer väldigt kraftigt - hur mycket högre P/e tal skall vi acceptera. Eller hur lågt P/e tal är rimligt om vinsterna växer långsamt eller sjunker? Stabila vinster bör premieras - men hur mycket högre P/e tal?
Lazlo Szombatfalvy ifrågasätter med rätta detta enkla och trubbiga sätt att värdera aktier och anser istället att utdelningen är det viktigaste instrumentet för att analysera en aktie. Här kommer det första problemt med hans metod, han menar inte dagens utdelning utan de kommande årens utdelning. Att prognosisera hur mycket vinst ett företag kommer att göra i framtiden är svårt, men det är inte helt lätt att prognosisera utdelningar heller.
Ett intressant bolag för Laszlo måste således kunna tjäna tillräckligt mycket pengar i dag och i morgon för att kunna ge utdelningar. Benjamin Graham i "The Intelligent Investor" betonar lång, stigande och framförallt stabil utdelningshistorik. Szombatfalvy betonar också tidigare utdelningar för att göra en prognos på framtida dito. I en del av Berkshire Hathaways årsredovisningar framgår det, som jag förstår det, att Buffet och Munger jobbar på ett liknande sätt när de räknar fram om ett bolag är undervärderat - framtida kassaflöden, investerinsgbehov och utdelningar, t ex nämnde Buffet detta i samband med intåget i Kraft Foods.
Redan på 70-talet blev Laszlo känd för sin värderingsmodell som i stort bygger på att kursutvecklingen i en aktie på lång sikt följer utdelningarna i bolaget. Detta tror jag har inspirerats av Gordons modell, J.M. Gordon skapade denna på 1930-talet, är det utdelningstillväxten som styr kursutvecklingen. För att kurserna ska stiga med 5 procent måste utdelningen växa lika mycket. Med en hög soliditet bör bolagen kunna bibehålla sina utdelningar även under dåliga tider. Men frågan är om de kan öka utdelningarna i tillräckligt snabb takt, vissa av bolagen kan ta av vad de samlat i ladorna under en period. Men på lång sikt måste bolaget tjäna ihop mer pengar för att kunna öka utdelningen
Konsekvensen är att en aktie är köpvärd om summan av direktavkastningen, utdelning i förhållande till börskursen plus utdelningstillväxt, är högre än den avkastning placeraren kräver för att placera i aktier - t ex kan det vara den riskfria räntan. Stabila företag som klarar av att växa lönsamt ger en bra utdelningsökning. Men få placerare nöjer sig med ca 2.5 - 5 procent i avkastning, som kanske kan vara ett rimligt spann för den riskfria räntan de kommade åren. Med kompensation för den högre risken med aktier blir det således 7.5 -10 procent som gäller. För att få ihop ekvationen måste därför även aktiekurserna stiga med 5 procent.
Det måste finnas en riskpremie för aktier i förhållande till andra tillgångsslag obligationer, banksparande etc. Det finns risker med avikelser från prognoser, kursfallsriks för nedjusterad tillväxt, om ett företag inte har starka kapitalresurser kan ett avbräck i rörelsens utveckling få stora konsekvenser. Om ett bolag har stort eget kapital i förhållnade till skuldsättning kan det mycket bättre klara av ett förlustår, och omstruktureringar utan att utdelning och tillväxttakten reduceras.
Szombatfalvy skriver i Ekonomisk Revy att motiverad kurs är den riskfria placeringens förväntade avkastning plus riskpremien. Vidare menar han att om ett bolag har hög årlig utdelning så behöver årlig kursvinst inte var så hög. Och tvärtom om den årliga kursvinsten är hög kan utdelningen vara lägre. Totalavkastning är årlig kursvinst plus årlig utdelning. Marknaden bestämmer kursnivån - kursen i förhållande till utdelningsnivån, vilket ger direktavkastningen. Utdelningen kan vara allt från någon procent upp mot tvåsiffrig procentuell utdelning. Tillväxtaktier ger låg utdelning eller ingen alls, WESC växer snabbt och har ingen ordinarie utdelning. Något som Szombatfalvy kallar avkastningsaktier ger hög utdelning, t ex Axfood och AstraZeneca idag.
Vinster återinvesteras delvis i rörelsen. Detta kan skapa tillväxt. Men tillväxten kan också vara lånefinansierad. Om ett företag delar ut lite kan snabb tillväxt vara möjlig. Detta kan då leda till höga kursvinster, vilket gör hög totalavkastning även om direktavkastningen är låg. Om ett företag inte delar ut något alls kan det ha en väldigt snabb tillväxtutveckling, se WESC igen. Ett företags utdelningskapacitet är ju som bekant den del av bolagets vinst som inte behövs kvarhållas i rörelsen för expansion. Men företag kan under en kortare period finansiera expansion med lånade pengar och dela ut mer. Till sist sätter dock den försämrade soliditeten stopp för detta. Då finns tre alternativ: 1) Lägre utdelning, 2) Bromsa upp tillväxten eller 3) Förstärkning av det egna kapitalet genom nyemission.
Alla ovan faktorer måste beaktas när man försöker göra utdelningsprognoser. Ju längre tid man prognostiserar, ju mer osäkerhet. Om viktiga faktorer ändras, t ex högre lånefinasierad tillväxt, måste prognoser ändras.
Enligt tidningen Affärsvärldens värderingsmodell är principen att substans har ett högt värde om den också ger en hög avkastning. Ett bolag med hög långsiktig räntabilitet måste man vara beredd att betala mer för det egna kapitalet för. Avkastar ett företag 15 procent på det egna kapitalet och placerarnas krav på avkastning är 10 procent bör det egna kapitalet värderas till 150 procent. Bolag som har en avkastning på 10 procent ska värderas till det egna kaptalet. SCA är här intressant för det handlas kring eget kapital och avkastar strax under 10% de senaste åren. László Szombatfalvys antyder liknande ideer i Ekonomisk Revy, han skriver:"substansvärdet i förhållande till kursen brukar vara lägre för mera lönsamma företag...".
En kritik mot Szombatfalvys artikel är att han inte beaktar substansvärdering av det egna kapitalet. I tillägg till lång utdelningshistorik förespråkar Graham detta. Det innebär att man analyserar balansräkningen och försöker att hitta övervärden där. Grahams analys handlar inte om att prognostisera den osäkra framtiden, istället innebär det att beakta vilka värden som finns i bolaget här och nu; kassa, anläggninsgtillgångar, varulager etc. En kritik mot denna värdeanalys är att allt fler företag inom servicesektorn, Uniflex t ex, verkar idag kunna driva sin verksamhet med lite eget kapital. Denna typ av värdering är antagligen inte relevant för denna typ av servicebolag i samma utsträckning som för verkstad, skog och stål. För de sist nämda är Grahams värderingsmetoder riktigt intressanta; till vilket värde tar SCA egentligen upp sina 2.6 miljoner hektar skog? Vad är marknadsvärdet på denna skog? Hur mycket övervärden finns dolda i SCA's balansräkning?
Som avslutning - hur värderar man då de framtida utdelningarna från år ett? Olika tillväxt, olika avkastningskrav. Prognoser om högre tillväxt, innebär högre värdering och innebär risk för kursfall och regel lägre substansvärde i förhållnade till kurs, detta innebär högre risk och man bör få en riskpremie för detta. Värdering av börsnoterade aktier skall enligt Szombatfalvy baseras på utdelningens förväntade uteckling på lång sikt. Totalavkastningen efter skatt skall vara högre än den riskfria räntan/riskfria placeringar. Värderingen skall vara högre för aktier med lägre direktavkastning och större prognososäkerhet. Man bör också dela upp bolag av konglemeratkaraktär så att varje dels utdelningskapacitet och tillväxt renodlas. För tex SCA innebär detta att hygien får egen analys, där har bolaget hög räntabilitet och tillväxt, och så får de enorma skogsegendomarna en annan, sorgebarnet förpackningar en tredje - sedan slår man samman dessa delar till en helhetsbedömning om utdelningens förväntade utveckling på sikt.
Själv är jag väldigt förtjust i Graham, håller på att läsa Securtity Analysis av Graham & Dodd från 1940 för tillfället, men fann värde även i denna värderingsmodell, som har vissa beröringspunkter med Graham t ex lång stabil utdelningshistorik. Vad tror ni, verkar detta vara en aktievärderingsmetod för er?
onsdag 7 april 2010
Att tänka och läsa mycket och göra lite - om tålamod, sittfläsk, inaktivitet II
Sedan början av 2009 har jag varit passiv - ett år av passivitet. Mycket lite har hänt i mina portföljer. Inget har heller hänt på denna blogg den senaste tiden. Men jag har ändå läst och tänkt en hel del. Samtidigt har priset på mina värdepapperstillgångar stigit, men så har naturligtvis de flestas. Efter sommaren 2009 skrev jag ett inlägg som hette Tid, stress, långsiktighet och krabbfiske - detta inlägg är i samma anda.
Jag tror på så lite trading så möjligt. Men att vara är påläst. Och då menar jag att man läser bolagens rapporter - inte bara de man är ägare i, speciellt årsredovisningrana, men också läser om vad som händer i världen i allmänhet och i dess ekonomier i synnerhet. Det kan vara Dagens Industris nätupplaga, DN, Affärsvärlden såväl om Financial Times och The Economist. Men också böcker om industrifamiljer, om värdeinvesteringar etc.
Men den sista tiden ser saker och ting allt mer ljust ut i ekonomin och då stiger tillgångspriser. Det innebär att intresset för mig att investera avtar. Men man måste ändå läsa hela tiden. Någon gång i framtiden kommer denna kunskap att vara viktig.
Det var tydligt i denna kris att om man kunde sina bolag, visste deras normala intjäningskapaicitet, hade koll på ägarnas agerande över tid, förstod makroekonomi etc. Då var det mycket lättare att våga investera när det såg mörkt ut. Det är lättare att vara en riskminimerare om man läser mycket och tänker en hel del.
Det framstår i dessa dagar som otroligt att man kunde köpa Kabe för under 30 spänn, Kinnevik för dryga 60 kr, SHB för ca 90 kr och Säki för dryga 30 kr. Men det kunde man för inte så länge sedan. Mina investeringar i dessa bolag följde ganska omfattande bevakning under en lång tid innan krisen. Kinnevik var jag ägare i innan krisen, så där ökade jag - de hade jag följt sedan början av detta millennium. Se gärna tidigare inlägg på denna blogg om Säki och Kinnevik, skrivit inte så lång tid efter att den värsta krisen var över.
http://riskminimeraren.blogspot.com/2009/04/saki-det-bortglomda-farvaltningsbolaget.html
http://riskminimeraren.blogspot.com/2009/05/kinnevik-introduktion.html
Min sista investering innan krisen var SHB. Jag tyckte att börsen i slutet av 2006 var dyr när man tittade på nyckeltal. Förutom möjligtvis kvalitetsbanken SHB, som jag tyckte var underskattad i sina defensiva kvaliteter vid denna tid och jag tyckte att expansionen i Storbrittanien var intressant. Naturligtvis kunde jag ha fiskat upp SHB för halva det priset jag betalade under krisen, men jag visste inte att en sådan djup kris var i vardande. Ingen visste. Men denna investering gjord nästan på toppen av konjunkturen är faktiskt helt ok. Den har gett riskfria räntan och 3 - 4% - och lite till. Den fina utdelning har hjälpt till. Letar man kvalitet och värde, och har hyffsat lång investeringshorisont kan man hitta värde mest hela tiden.
Men det är mycket svårarare att hitta värde i goda tider, med god tillgång på kapital, höga vinster etc. Men SHB investeringen visar att man kan på några års sikt få en ok investering även om man köpt i goda tider. Nu har jag naturligtvis inte gjort SHB investeringen på några års sikt, den är mycket längre än så. Varför ökade jag inte i SHB till under 100 kr? Ja, det kan man fråga sig. Men jag ökade kraftigt i Industrivärden istället och därmed indirekt i SHB.
Hur kunde marknaden handla ner Kabe till höga 20 kr? Balansräkningen var stark. Skuldsättningen låg. Stabila, kunniga och långsiktiga ägare fanns. Kabe agerade tidigt i krisen och minskade sin kapacitet. Jag hade följt detta bolag i en 4 - 5 år. Men tyckt att aktien var lite dyr innan krisen. Men nu, i krisen, kunde man få ett fint bolag som Kabe med stark balansräkning till under det egna kapitalet. En Graham-investering.
Naturligtvis blir efterfrågan för denna dyra sällanköpskonsumentprodukt lägre under en kris. Köpen av husbilar, husvagnar är ibland/oftast? lånefinasierade. Men de säljer också släpkärror och tillbehör till husvagnar, dessa produkter kanske inte är lika konjunkturkänsliga. När jag köpte Kabe tänkte jag så här. Vem äger husvagn? Jag tror att ägaren är mer trolig på lansbygd och små städer än i våra större städer. Var har männsikor tagit stora lån för att fiansiera sitt boende? Generellt sett storstäderna. Villken grupp har just pensionerat sig och kan tänka sig att njuta av livet som pensionärer i husbil eller vagn? 40-talisterna, som är en stor grupp. Var är männskor mindre benägna att använda kreditkort, mer benägna att leva i hus där skulderna är avtbetalda? På landsbygd. Om tiderna var blir sämre, vad är bland de första man drar in på som hushåll? Resor till andra kontinenter.Var semestrar man istället? I Sverige och Norden. Dessutom har många yngre växt upp med husvagnssemestrar och därför finns lite av en revival när de bildar familj. Campingliv är idealiskt för barnfamiljer. Min slutsats i krisen var att Kabes köpare kommer att påvverkas av krisen - men endast i viss utsträckning. Dessutom är husvgansparken åldrad och det mesta talar för efterfrågan för nya produkter kommer att komma tillbaka på sikt. Det finns en ny trend med husbilar. Många av de potentiella köparna av husvagn/husbil har en ekonomi och en relation till sin lokala bank som gör att de faktiskt har råd att köpa en ny husvagn/husbil om de vill. Framförallt kommer efterfrågan att komma tillbaka, och Kabes ekonomi är stark nog att vänta in dessa tider.
Skulle jag köpa SHB, Säki, Kinnevik, och Kabe till dagens kurser? Detta är alla mycket bra bolag. Men de känns kanske inte jättebilliga idag. Men de är kanske inte dyra heller. SHB är t ex rimligt värderad och går en spännande framtid till mötes, parerade krisen utmärkt, och långsiktigt blir det säkert bra. Detsamma kan sägas om Kabe. Kinnevik har fortfarande ganska hög substansrabbat. Säki har en reklativt stor byggexponering; Assa, Nobia, Fagerhult - där finns det utrymme för förbättringar. Jag avstår dock i dagsläget och ökar kanske när situationen kortsiktigt ser mindre gynnsamma ut för något av dessa bolag, och nyckeltalen är mer attraktiva. Jag kommer dock att - ceteris paribus - behålla dessa aktier så länge som dessa färetag är välskötta och fortsätter att utvecklas. Långsiktigt ägande. Inkassera utdelningar. Låga transaktionskostnader. Mycket sittfläsk och inaktivitet. Men resolut handlande när tillfälligheter till bra affärer ges. Tycker ni som jag att det kanske är bättre att amortera av lån på t ex hus i dessa dagar istället för att göra nya aktieinvesteringar?
Jag tror på så lite trading så möjligt. Men att vara är påläst. Och då menar jag att man läser bolagens rapporter - inte bara de man är ägare i, speciellt årsredovisningrana, men också läser om vad som händer i världen i allmänhet och i dess ekonomier i synnerhet. Det kan vara Dagens Industris nätupplaga, DN, Affärsvärlden såväl om Financial Times och The Economist. Men också böcker om industrifamiljer, om värdeinvesteringar etc.
Men den sista tiden ser saker och ting allt mer ljust ut i ekonomin och då stiger tillgångspriser. Det innebär att intresset för mig att investera avtar. Men man måste ändå läsa hela tiden. Någon gång i framtiden kommer denna kunskap att vara viktig.
Det var tydligt i denna kris att om man kunde sina bolag, visste deras normala intjäningskapaicitet, hade koll på ägarnas agerande över tid, förstod makroekonomi etc. Då var det mycket lättare att våga investera när det såg mörkt ut. Det är lättare att vara en riskminimerare om man läser mycket och tänker en hel del.
Det framstår i dessa dagar som otroligt att man kunde köpa Kabe för under 30 spänn, Kinnevik för dryga 60 kr, SHB för ca 90 kr och Säki för dryga 30 kr. Men det kunde man för inte så länge sedan. Mina investeringar i dessa bolag följde ganska omfattande bevakning under en lång tid innan krisen. Kinnevik var jag ägare i innan krisen, så där ökade jag - de hade jag följt sedan början av detta millennium. Se gärna tidigare inlägg på denna blogg om Säki och Kinnevik, skrivit inte så lång tid efter att den värsta krisen var över.
http://riskminimeraren.blogspot.com/2009/04/saki-det-bortglomda-farvaltningsbolaget.html
http://riskminimeraren.blogspot.com/2009/05/kinnevik-introduktion.html
Min sista investering innan krisen var SHB. Jag tyckte att börsen i slutet av 2006 var dyr när man tittade på nyckeltal. Förutom möjligtvis kvalitetsbanken SHB, som jag tyckte var underskattad i sina defensiva kvaliteter vid denna tid och jag tyckte att expansionen i Storbrittanien var intressant. Naturligtvis kunde jag ha fiskat upp SHB för halva det priset jag betalade under krisen, men jag visste inte att en sådan djup kris var i vardande. Ingen visste. Men denna investering gjord nästan på toppen av konjunkturen är faktiskt helt ok. Den har gett riskfria räntan och 3 - 4% - och lite till. Den fina utdelning har hjälpt till. Letar man kvalitet och värde, och har hyffsat lång investeringshorisont kan man hitta värde mest hela tiden.
Men det är mycket svårarare att hitta värde i goda tider, med god tillgång på kapital, höga vinster etc. Men SHB investeringen visar att man kan på några års sikt få en ok investering även om man köpt i goda tider. Nu har jag naturligtvis inte gjort SHB investeringen på några års sikt, den är mycket längre än så. Varför ökade jag inte i SHB till under 100 kr? Ja, det kan man fråga sig. Men jag ökade kraftigt i Industrivärden istället och därmed indirekt i SHB.
Hur kunde marknaden handla ner Kabe till höga 20 kr? Balansräkningen var stark. Skuldsättningen låg. Stabila, kunniga och långsiktiga ägare fanns. Kabe agerade tidigt i krisen och minskade sin kapacitet. Jag hade följt detta bolag i en 4 - 5 år. Men tyckt att aktien var lite dyr innan krisen. Men nu, i krisen, kunde man få ett fint bolag som Kabe med stark balansräkning till under det egna kapitalet. En Graham-investering.
Naturligtvis blir efterfrågan för denna dyra sällanköpskonsumentprodukt lägre under en kris. Köpen av husbilar, husvagnar är ibland/oftast? lånefinasierade. Men de säljer också släpkärror och tillbehör till husvagnar, dessa produkter kanske inte är lika konjunkturkänsliga. När jag köpte Kabe tänkte jag så här. Vem äger husvagn? Jag tror att ägaren är mer trolig på lansbygd och små städer än i våra större städer. Var har männsikor tagit stora lån för att fiansiera sitt boende? Generellt sett storstäderna. Villken grupp har just pensionerat sig och kan tänka sig att njuta av livet som pensionärer i husbil eller vagn? 40-talisterna, som är en stor grupp. Var är männskor mindre benägna att använda kreditkort, mer benägna att leva i hus där skulderna är avtbetalda? På landsbygd. Om tiderna var blir sämre, vad är bland de första man drar in på som hushåll? Resor till andra kontinenter.Var semestrar man istället? I Sverige och Norden. Dessutom har många yngre växt upp med husvagnssemestrar och därför finns lite av en revival när de bildar familj. Campingliv är idealiskt för barnfamiljer. Min slutsats i krisen var att Kabes köpare kommer att påvverkas av krisen - men endast i viss utsträckning. Dessutom är husvgansparken åldrad och det mesta talar för efterfrågan för nya produkter kommer att komma tillbaka på sikt. Det finns en ny trend med husbilar. Många av de potentiella köparna av husvagn/husbil har en ekonomi och en relation till sin lokala bank som gör att de faktiskt har råd att köpa en ny husvagn/husbil om de vill. Framförallt kommer efterfrågan att komma tillbaka, och Kabes ekonomi är stark nog att vänta in dessa tider.
Skulle jag köpa SHB, Säki, Kinnevik, och Kabe till dagens kurser? Detta är alla mycket bra bolag. Men de känns kanske inte jättebilliga idag. Men de är kanske inte dyra heller. SHB är t ex rimligt värderad och går en spännande framtid till mötes, parerade krisen utmärkt, och långsiktigt blir det säkert bra. Detsamma kan sägas om Kabe. Kinnevik har fortfarande ganska hög substansrabbat. Säki har en reklativt stor byggexponering; Assa, Nobia, Fagerhult - där finns det utrymme för förbättringar. Jag avstår dock i dagsläget och ökar kanske när situationen kortsiktigt ser mindre gynnsamma ut för något av dessa bolag, och nyckeltalen är mer attraktiva. Jag kommer dock att - ceteris paribus - behålla dessa aktier så länge som dessa färetag är välskötta och fortsätter att utvecklas. Långsiktigt ägande. Inkassera utdelningar. Låga transaktionskostnader. Mycket sittfläsk och inaktivitet. Men resolut handlande när tillfälligheter till bra affärer ges. Tycker ni som jag att det kanske är bättre att amortera av lån på t ex hus i dessa dagar istället för att göra nya aktieinvesteringar?
torsdag 11 februari 2010
Koncentrerad eller diversifierad portfölj - det är frågan?
Din lokala banktjänstemann säger säkert att du skall diversifiera dina investeringar; olika tillgångsslag; obligationer, fastigheter, råvaror, aktier etc, varierande fonder i olika marknader, olika aktier, i mogna ekonomier och i tillväxtländer o s v. Du kan vara ganska passiv när du har en sådan diversifierad portfölj.
Sedan finns det de som hävdar precis tvärt om. Du skall ha en koncentrerad portfölj. Några få väl utvalda investeringar där du har läst på grundligt, följer noggrant och där du har investerat betydande belopp. Det leder till lägre risk - om än ibland kanske mer volatilitet. Charlie Munger inspirerade Warren Buffet att tänka i dessa banor - även om Berkshie H. idag är sa stort att det verkligen är fraga om ett diversifierat investmentbolag med manga olika tillgangsslag. Det leder alltsa till lägre risk eftersom du verkligen är oerhört insatt i t ex en handfull aktier. Men här kan man nog inte vara passiv. Förändringar av ägande i bolag kan ske och nya inriktningar av bolag komma till - som du inte alls gillar. Det kan bli fusioner och annan galenskap. Fördelen med denna modell är säkert att du ser dig verkligen som delägare i dessa bolag och lever med dem som om de vore dina egna nästan. Investeringar är mest intelligenta när de är businesslike, skriver Benjamin Graham i kapitel 20 i The intelligent investor.
I samma klassiska investeringsbok, samma kapitel, (fritt översatt av mig själv) finns följande passus om diversifiering. Det finns ett samband mellan margain of safety (säkerhetsmarginal) och principen om diversifiering. Även om man köper en aktie eller obliagtion med god säkerhetsmarginal, billigt i förhållande till underliggande värde, så kan t ex en enskild aktie utvecklas väldigt ogynnsamt. Säkerhetsmarginalen leder till större chans till gynnsam utveckling men inte till att förlust är uteslutet. Men om man käper en mängd sådana aktier och obligationer då är det mer säkert att den totala vinsten överskrider den totala förlusten. (Försäkringsbolag jobbar efter en liknande princip)
Huvuddelen av min portfölj är koncentrerad till stora fina bolag eller klassiska investmentbolag; SHB, Industrivärden, Kinnevik, Öresund, H&M, SCA, Berkshire Hathaway är några av dessa huvudbolag. Jag följer dem så noga jag kann, den mån tid ges och efter förmåga (det kan vara snarigt att hänga med i svängarna i investmentbolag ibland). Under tiden jag var aktiv på prat om pengar lärde jag mig mycket om dessa bolag, både genom att undersöka och skriva själv men också genom att läsa andras tankar, reflektioner och analyser. Det skrivs naturligtvis ocksa en del bra i Aktiespararen, Affärsvärlden och Dagens Industri med mera. Slutligen är det rapportena från dessa bolag och då speciellt årsredovisningarna som verkligen ger kunskap om ett bolag och hur det utvecklas.
Under vår senaste kris tänkte jag i banor likt utdraget om diversifiering från Benjamin Grahams klassiker. Min portfölj hade en slagsida mot stora bolag, även om jag redan innan krisen hade en del mindre investeringar i mindre bolag. Men nu fanns en chans att köpa in sig i en mängd mindre och medelstora bolag som p g a krisen hade fatt värderingar som var mycket intressanta. Som de flesta andra hade jag huvuddelen av mina pengar i aktier och fonder redan innan krisen, men jag lyckades frigöra en del medel. Huvuddelen av dessa pengar gick till att utöka investeringarna i den koncentrerade delen av portföjen som nämndes ovan.
Men en betydande del gick till nya mindre investeringar. När jag letade värde var det i bolag som jag kunde nagot om innan och hade varit intresserad av länge, men där värderingarna hade varit alldeles för höga. Det var ocksa bolag som jag kanske inte i normala falla skulle köpa men som jag av en eller annan anledning fann ordentligt undervärderade. Det fanns enligt min mening en margain of safety. Vissa av dessa bolag var dock i sadan kris att diversifîering var nödvändigt. Jag räknade faktiskt med att nagra bolag skulle kunna ga i konkurs, jag utgick t o m närmast fran det. Men sa länge vinsterna överskrider förlusterna...
Det skulle finnas en trigger, för att tala med Weintraub. Jag köpte bara bolag där nagot eller nagra av exempelvis följande faktorer; ledning, ägare, produkt, balansräkning, marknadsposition gjorde att jag trodde att det skulle reda ut sig. Jag köpte bolag som under normala affärsklimat har ganska stabila vinster, ger utdelning, har intressant utvecklingspotential o s v; New Wave, Swedbank (när jag käpte var börsvärdet relativt litet), Transcom, Munters, Oriflame, Kabe och Midway Holding för att nämna nagra. I vissa fall deltog jag i nyemissioner.
Slutsaten är att jag idag har en bredare portfölj dominerat av stora klassiska bolag och större investmentbolag. Men jag har ocksa ett ganska stort antal mindre bolag som hittills i flera fall har haft en väldigt fin utveckling. Har jag tillräckligt med tid att följa dessa bolag noggrant? Nej. Men i de fall där investeringen var lite större följer jag mer noggrannt. Nagra bolag har ocksa haft en sa gynnsam utveckling att de blivit betydande innehav. Kommer jag att äga dessa bolag forever. Varför inte? Men jag kanske ocksa säljer vissa aktier när de har väl tilltagna värderingar i framtiden. Vem vet. Skulle jag köpa dessa bolag till dagens värderingar - i flera fall inte. I andra fall skulle jag nog det.
Sa skall vi ha koncentrerade eller diversifierade portföljer? Jag har en fokuserad huvuddel, och sedan har jag del med en mängd mindre innehav som är diversifierad. Man kanske kan säga att min portfölj är diversifierad i sitt upplägg...
Hur är din portfölj sammansatt?
Sedan finns det de som hävdar precis tvärt om. Du skall ha en koncentrerad portfölj. Några få väl utvalda investeringar där du har läst på grundligt, följer noggrant och där du har investerat betydande belopp. Det leder till lägre risk - om än ibland kanske mer volatilitet. Charlie Munger inspirerade Warren Buffet att tänka i dessa banor - även om Berkshie H. idag är sa stort att det verkligen är fraga om ett diversifierat investmentbolag med manga olika tillgangsslag. Det leder alltsa till lägre risk eftersom du verkligen är oerhört insatt i t ex en handfull aktier. Men här kan man nog inte vara passiv. Förändringar av ägande i bolag kan ske och nya inriktningar av bolag komma till - som du inte alls gillar. Det kan bli fusioner och annan galenskap. Fördelen med denna modell är säkert att du ser dig verkligen som delägare i dessa bolag och lever med dem som om de vore dina egna nästan. Investeringar är mest intelligenta när de är businesslike, skriver Benjamin Graham i kapitel 20 i The intelligent investor.
I samma klassiska investeringsbok, samma kapitel, (fritt översatt av mig själv) finns följande passus om diversifiering. Det finns ett samband mellan margain of safety (säkerhetsmarginal) och principen om diversifiering. Även om man köper en aktie eller obliagtion med god säkerhetsmarginal, billigt i förhållande till underliggande värde, så kan t ex en enskild aktie utvecklas väldigt ogynnsamt. Säkerhetsmarginalen leder till större chans till gynnsam utveckling men inte till att förlust är uteslutet. Men om man käper en mängd sådana aktier och obligationer då är det mer säkert att den totala vinsten överskrider den totala förlusten. (Försäkringsbolag jobbar efter en liknande princip)
Huvuddelen av min portfölj är koncentrerad till stora fina bolag eller klassiska investmentbolag; SHB, Industrivärden, Kinnevik, Öresund, H&M, SCA, Berkshire Hathaway är några av dessa huvudbolag. Jag följer dem så noga jag kann, den mån tid ges och efter förmåga (det kan vara snarigt att hänga med i svängarna i investmentbolag ibland). Under tiden jag var aktiv på prat om pengar lärde jag mig mycket om dessa bolag, både genom att undersöka och skriva själv men också genom att läsa andras tankar, reflektioner och analyser. Det skrivs naturligtvis ocksa en del bra i Aktiespararen, Affärsvärlden och Dagens Industri med mera. Slutligen är det rapportena från dessa bolag och då speciellt årsredovisningarna som verkligen ger kunskap om ett bolag och hur det utvecklas.
Under vår senaste kris tänkte jag i banor likt utdraget om diversifiering från Benjamin Grahams klassiker. Min portfölj hade en slagsida mot stora bolag, även om jag redan innan krisen hade en del mindre investeringar i mindre bolag. Men nu fanns en chans att köpa in sig i en mängd mindre och medelstora bolag som p g a krisen hade fatt värderingar som var mycket intressanta. Som de flesta andra hade jag huvuddelen av mina pengar i aktier och fonder redan innan krisen, men jag lyckades frigöra en del medel. Huvuddelen av dessa pengar gick till att utöka investeringarna i den koncentrerade delen av portföjen som nämndes ovan.
Men en betydande del gick till nya mindre investeringar. När jag letade värde var det i bolag som jag kunde nagot om innan och hade varit intresserad av länge, men där värderingarna hade varit alldeles för höga. Det var ocksa bolag som jag kanske inte i normala falla skulle köpa men som jag av en eller annan anledning fann ordentligt undervärderade. Det fanns enligt min mening en margain of safety. Vissa av dessa bolag var dock i sadan kris att diversifîering var nödvändigt. Jag räknade faktiskt med att nagra bolag skulle kunna ga i konkurs, jag utgick t o m närmast fran det. Men sa länge vinsterna överskrider förlusterna...
Det skulle finnas en trigger, för att tala med Weintraub. Jag köpte bara bolag där nagot eller nagra av exempelvis följande faktorer; ledning, ägare, produkt, balansräkning, marknadsposition gjorde att jag trodde att det skulle reda ut sig. Jag köpte bolag som under normala affärsklimat har ganska stabila vinster, ger utdelning, har intressant utvecklingspotential o s v; New Wave, Swedbank (när jag käpte var börsvärdet relativt litet), Transcom, Munters, Oriflame, Kabe och Midway Holding för att nämna nagra. I vissa fall deltog jag i nyemissioner.
Slutsaten är att jag idag har en bredare portfölj dominerat av stora klassiska bolag och större investmentbolag. Men jag har ocksa ett ganska stort antal mindre bolag som hittills i flera fall har haft en väldigt fin utveckling. Har jag tillräckligt med tid att följa dessa bolag noggrant? Nej. Men i de fall där investeringen var lite större följer jag mer noggrannt. Nagra bolag har ocksa haft en sa gynnsam utveckling att de blivit betydande innehav. Kommer jag att äga dessa bolag forever. Varför inte? Men jag kanske ocksa säljer vissa aktier när de har väl tilltagna värderingar i framtiden. Vem vet. Skulle jag köpa dessa bolag till dagens värderingar - i flera fall inte. I andra fall skulle jag nog det.
Sa skall vi ha koncentrerade eller diversifierade portföljer? Jag har en fokuserad huvuddel, och sedan har jag del med en mängd mindre innehav som är diversifierad. Man kanske kan säga att min portfölj är diversifierad i sitt upplägg...
Hur är din portfölj sammansatt?
lördag 23 januari 2010
Om Buffets långsiktighet
Under de senaste åren har jag samlat på mig många arsredovisningar för Buffetorienterade bolag. Graham & Newmans från 1950-talet, Buffets partnerskap, och slutligen Berkshire Hathway. Ibland läser jag ostrukturerat dessa årsredovisningar för att snappa upp något nytt. I helgen har jag funnit två intressanta exempel på hur långsiktigt Buffet tänker, och hur han använder kunskap långt tillbaka i historien - om bolag och branscher - för att göra nya investeringar. Så det är fråga om långsiktighet i avseendet använda kunskap ackumulerad under ett helt långt liv för att göra nya investeringar. Buffet är annars känd för att köpa andelar i bolag han gillar med tidsperspektivet hold forever. Det är en annan typ av långsiktighet och en annan tråd.
Det första är en årsredovisning fran 1953 fran Graham-Newman corporation. Detta var tiden precis efter att Buffet hade studerat under Graham pa Columbia University i New York. (Buffet tog examen i Nationalekonomi fran 1951). Och det året innan han börja att jobba för Graham & Newman 1954. Han är hemma i Omaha under denna tid.
I årsredovisningen finns mängder av investeringar i amerikanska järnvägsbolag. Aktier, obligationer, preferensaktier, utilities etc i: western pacific railroad company, chicago city railroad company, georgia railroad, market street railway company, cleveland & pittsburg railroad, delaware railroad, mahoning coal railroad, northern central & pacific railroad, southwestern & west jersey railroad och boston elevated railroad.
Buffet var naturligtvis oerhört insatt i de fundamentala ekonomiska faktorerna i dessa investeringarna. Han blev anställd året efter av Graham och beundrade honom oerhört. Han har sedan under sitt liv följt denna bransch som under ett sekelperspektiv gick från att vara en tillväxtbransh till en bransch med dålig lönsamhet som kräver stora investeringar. Och som de senaste decennierna i tyshet sakterliga har förbättrat sin produktivitet, samtidigt som olje och andra energipriser har stigit. Nu står vi inför utmaningen av växthuseffekten, vilket ifrågasätter langa transporter via lastbil.
50 år senare utnyttjar Buffet således dessa tidiga kunskaper och köper in sig flera järnvägstransportbolag. Slutligen köper Berkshire ut det bolaget från börsen med bäst förutsättningar och management, BSNF,och säljer de andra.
Det andra exemplet är den stora investeringen i Kraft Foods härförleden (I Berkshireperspektiv). I årsredovisningen för 1980 finns ett större innahav av aktier i General Foods. 1985 köper Philip Morris ut detta bolag. De köper senare också Kraft Foods och slår samman dessa bolag. Sedan kommer denna tobakskoncern på, för nagra år sedan, att de skall hålla sig till sin kärnverksamhet. Vem är där inte långt efter Kraft är placerat börsen igen och köper en större post, ca 10% av bolaget? Jo, Munger och Buffet som lärde känna delar av detta bolag under slutet av 70-talet och halva 80-talet. De vet hur de fundamentala ekonomiska faktorerna ser ut för detta bolag. Och gillar dessa. Dock gillar de inte det höga budet på Cadbury. Men det är en annan historia.
Det första är en årsredovisning fran 1953 fran Graham-Newman corporation. Detta var tiden precis efter att Buffet hade studerat under Graham pa Columbia University i New York. (Buffet tog examen i Nationalekonomi fran 1951). Och det året innan han börja att jobba för Graham & Newman 1954. Han är hemma i Omaha under denna tid.
I årsredovisningen finns mängder av investeringar i amerikanska järnvägsbolag. Aktier, obligationer, preferensaktier, utilities etc i: western pacific railroad company, chicago city railroad company, georgia railroad, market street railway company, cleveland & pittsburg railroad, delaware railroad, mahoning coal railroad, northern central & pacific railroad, southwestern & west jersey railroad och boston elevated railroad.
Buffet var naturligtvis oerhört insatt i de fundamentala ekonomiska faktorerna i dessa investeringarna. Han blev anställd året efter av Graham och beundrade honom oerhört. Han har sedan under sitt liv följt denna bransch som under ett sekelperspektiv gick från att vara en tillväxtbransh till en bransch med dålig lönsamhet som kräver stora investeringar. Och som de senaste decennierna i tyshet sakterliga har förbättrat sin produktivitet, samtidigt som olje och andra energipriser har stigit. Nu står vi inför utmaningen av växthuseffekten, vilket ifrågasätter langa transporter via lastbil.
50 år senare utnyttjar Buffet således dessa tidiga kunskaper och köper in sig flera järnvägstransportbolag. Slutligen köper Berkshire ut det bolaget från börsen med bäst förutsättningar och management, BSNF,och säljer de andra.
Det andra exemplet är den stora investeringen i Kraft Foods härförleden (I Berkshireperspektiv). I årsredovisningen för 1980 finns ett större innahav av aktier i General Foods. 1985 köper Philip Morris ut detta bolag. De köper senare också Kraft Foods och slår samman dessa bolag. Sedan kommer denna tobakskoncern på, för nagra år sedan, att de skall hålla sig till sin kärnverksamhet. Vem är där inte långt efter Kraft är placerat börsen igen och köper en större post, ca 10% av bolaget? Jo, Munger och Buffet som lärde känna delar av detta bolag under slutet av 70-talet och halva 80-talet. De vet hur de fundamentala ekonomiska faktorerna ser ut för detta bolag. Och gillar dessa. Dock gillar de inte det höga budet på Cadbury. Men det är en annan historia.
fredag 20 november 2009
En annan mer kompetent riskminimerare - Laszlo Szombatfalvy
Laszlo Szombatfalvy, 82 år, är en aktieteoretiker och investerare som närmast har mytisk kraft. Han ansågs ligga bakom Affärsvärldenmodellen för att analysera aktier på fundamentalt vis. Det handlar om att hitta undervärderade aktier. Men framförallt att minimera risker. Han har varit läromästare åt kända finansmän som t ex Christer Gardell, Thomas Fisher och Patrik Brummer. På 70-talet jobbade han på Alfred Berg bl a tillsammans med ovan nämnda Brummer. Som jag förstår lär Laszlo ha skrivit en artikel 1967 i Ekonomisk Tidsskrift om fundamental aktievärdering (har försökt få tag på denna, ej lyckats ännu) inspirerad av Graham & Dodd, värdeinvesteringarnas fäder.
Innan börskraschen 1987 sålde tydligen Laszlo alla sina aktier och höll sig helt borta från aktiemarknaden fram till hösten 1999. Han köpte då aktier för cirka 50 miljoner kronor i investmentbolaget Lundbergs. Efter att ha ökat något sålde han sedan hela innehavet hösten 2001, med en vinst på runt 40 miljoner kronor enligt uppskattningar från våra affärstidningar.
Istället köpte han en miljon aktier (4 miljoner omräknat för split) i Castellum. Aktien stod då i strax över 25 kronor. Fastighetsaktier klarade dotcom kraschen mycket fint, något som också t ex Öresunds aktieägare fick uppleva frukterna av. Laszlo är fortfarande en av Castellums största ägare. Bara i utdelningar har affären varit lysande.
Nu är Laszlo aktuell med en bok där han vill anväda sina modeller för att minimera risk på fyra globala hot: klimat, miljöförstöring, fattigdom och organiserat politiskt våld. Se länk till artikel i di.se nedan:
http://di.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleID=2009\11\20\362793§ionid=BorsMarknad
Själv kommer jag att beställa och läsa denna bok under julhelgen.
Innan börskraschen 1987 sålde tydligen Laszlo alla sina aktier och höll sig helt borta från aktiemarknaden fram till hösten 1999. Han köpte då aktier för cirka 50 miljoner kronor i investmentbolaget Lundbergs. Efter att ha ökat något sålde han sedan hela innehavet hösten 2001, med en vinst på runt 40 miljoner kronor enligt uppskattningar från våra affärstidningar.
Istället köpte han en miljon aktier (4 miljoner omräknat för split) i Castellum. Aktien stod då i strax över 25 kronor. Fastighetsaktier klarade dotcom kraschen mycket fint, något som också t ex Öresunds aktieägare fick uppleva frukterna av. Laszlo är fortfarande en av Castellums största ägare. Bara i utdelningar har affären varit lysande.
Nu är Laszlo aktuell med en bok där han vill anväda sina modeller för att minimera risk på fyra globala hot: klimat, miljöförstöring, fattigdom och organiserat politiskt våld. Se länk till artikel i di.se nedan:
http://di.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleID=2009\11\20\362793§ionid=BorsMarknad
Själv kommer jag att beställa och läsa denna bok under julhelgen.
tisdag 10 november 2009
Marknaden misslyckas ibland - del 1; värdeinvesterarna
Värdeinvesterare som de som har gått i Grahams skola; Buffet, Ruane, Schloss vet om det. H&Q, Lundberg, Stillström och Sten K Johnson vet om det likså. Slutligen vet Stensrud, Weintraub, Hollekim aoch Rasmussen om det - naturligtvis.
Marknaden misslyckas ibland. Det finns också stort stöd i Nationalekonomisk forskning för detta, likaså allt mer sofistikerade teorier rörande detta tema.
Människor fattar bara delvis rationella beslut. Det finns likaså stort stöd för detta i samhäälsvetenskaplig forskning i allmänhet, och ekonomisk forskning i synnerhet.
Detta innebär att aktiemarknaden utgörs av aktörer som bara delvis är rationella. Och att marknaden, t ex andrahandsmarknaden för aktier och obligationer, ibland misslyckas.
Om detta kommer jag att skriva inlägg de kommande månaderna. Jag vet inte hur många inlägg det blir. Men det som på engelska heter market failure är något osm jag intresserar mig mycket för. Och det är i denna kunskap som jag har hittat stöd för min investeringsstil. Värdeinvesterarens.
Marknaden misslyckas ibland. Det finns också stort stöd i Nationalekonomisk forskning för detta, likaså allt mer sofistikerade teorier rörande detta tema.
Människor fattar bara delvis rationella beslut. Det finns likaså stort stöd för detta i samhäälsvetenskaplig forskning i allmänhet, och ekonomisk forskning i synnerhet.
Detta innebär att aktiemarknaden utgörs av aktörer som bara delvis är rationella. Och att marknaden, t ex andrahandsmarknaden för aktier och obligationer, ibland misslyckas.
Om detta kommer jag att skriva inlägg de kommande månaderna. Jag vet inte hur många inlägg det blir. Men det som på engelska heter market failure är något osm jag intresserar mig mycket för. Och det är i denna kunskap som jag har hittat stöd för min investeringsstil. Värdeinvesterarens.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)