Om att vara kritisk mot förutsägelser (predictions) om framtiden för ekonomin eller börsen som helhet

Marketwatch siar att ett nytt börsfall står för dörren och listar sju tecken på en annalkande bear market. Detta enligt en kort artikel i Affärsvärlden.

Sådana här "spådomar" tycker jag alltid det är värt att kritisk granska. Det är inte ofta ni ser Makroekonomi diskuteras här på bloggen. Och det beror på att jag är av den uppfattningen att Nationalekonomi som vetenskap inte kan förutspå/förutsäga (predict) framtiden. Däremot kan ekonomer göra väldigt bra analyser av historiska händelser som den stora depressionen, krisen i Sydostasien i slutet på 1990-talet etc. I efterhand! 

Ett exempel på detta är Ben Bernanke, f d FED chef, som har skrivit oerhört initierade, skarpa och lärda analyser om "The Great Depression" (här är länken till en) som akademisk ekonom. Alltså djupsinnigt analyserat vad som hänt när vi har faktan på bordet.  Men i juli 2005 sade han i en TV intervju (här är Youtube länken till den) att USA's bostadsmarknad aldrig fallit "on a nation wide basis" och därför var detta otroligt att de skulle hända i USA. Men vi vet vad som hände sedan...han hade helt enkel fel i sin förutsägelse.   

Så likt som meteorologer har svårt att förutspå väder i framtiden eftersom vårt klimatsystem har så många parametrar och är så komplext; så är också vårt ekonomiska globala system komplext med många parametrar. Dessutom är människan själv en påverkbar aktör i detta komplexa system. Detta har George Soros intresseart sig för och utvecklat tankegångar om (se FT artikel här)

Här kommer i blått en kort kritik av Markert Watch's förutsägelse (jag har tagit mig friheten att stryka över i gult de viktiga poängerna). Mina kommentarer följer i blått: 

1. Federal Reserve. Det är svårt att förneka det faktum att Feds monetära stimulanser har haft en positiv effekt på aktier. Sedan QE-programmet avslutades för drygt ett år sedan och räntorna höjts har stödet för aktier minskat och osäkerheten på marknaden ökat. Inte minst sedan det senaste FOMC-mötet i slutet av april, skriver Marketwatch.

Men om tillväxten blir svag, enligt nedan resonemang, och inflationen är låg; då kommer inte FED att höja räntorna så mycket - eller inte alls? Visst QE är slut i USA, men räntorna är fortfarande extremt låga - även om Fed höjer 0.25% till är de fortfarande under 1%.

2. Bolagens vinster. Enligt siffror från Factset var S&P 500-bolagens vinster drygt 7 procent lägre under första kvartalet 2016 jämfört med samma period i fjol. Oljebolagen har varit de stora syndarna men även detaljhandelsbolag har fått se intäkterna sina, skriver Marketwatch.

Men om oljepriser fortsätter att leta sig uppåt? Vinsterna kommer då att bli bättre i denna sektor. Och dessutom har olje- och gasindustrin kapat mycket kostnader den sista tiden - de har anpassat kostymen. Dessutom är oljepriset kostnader för många företag som nu får billigare produktionskostnader. Och därmed kan vinsterna i snitt t o m bli högre på S&P 500. Dessutom kommer kanske konsumenterna efter presidentvalet att få mer framtidstro?

3. Förtroendet bland småföretagare. I mars var förtroendesiffrorna nere på tvåårslägsta, enligt ett småföretagarindex från National Federation of Independent Business (NFIB). Även om sentimentet har ökat något sedan dess är småföretagare fortfarande "extremt pessimistiska om ekonomin", skrev NFIB i maj-rapporten enligt Marketwatch.

Men då kan det ju nästan bara bli bättre - om de bara är lite mindre pessimistiska?

4. Konsumentförtroendet. Statistiken för april visade en kraftig nedgång jämfört med månaden före. Samtidigt föll Michigan-indexet för fjärde månaden i rad. Visserligen kan högre bensinpriser spela in på konsumenternas minskade förtroende, skriver Marketwatch, men konstaterar att det i så fall pekar på att hushållen är otroligt sårbara.

Men då kan ju, igen, en liten förbättring bli positiv...

5. Svag BNP. Om både företag och konsumenter känner en ökad press, är det inte konstigt om USA:s tillväxt sviktar. BNP växte med 0,5 procent i årstakt under första kvartalet i år. Det är tvåårslägsta och enligt Marketwatch lär den knappast öka mycket mer framöver.

Men då blir det ju inga högre räntor som tar ner aktiekurserna heller? FED vill väl inte att USA skall få negativ tillväxt - eller?

6. Fondflödet. Investerare fortsätter att minska riskerna, enligt nya siffror från Morningstar. I april placerades närmare 23 miljarder dollar i så kallade taxable-bond funds, en slags obligationsfond, och närmare sex miljarder dollar i municipal bonds, amerikanska obligationer utgivna av till exempel delstater och lokala myndigheter.

Men då kan ju det bli stor uppsida om de allokerar annorlunda och köper aktier istället i framtiden?

7. Flera orosmomement. Presidentvalet i USA, brittisk folkomröstning om EU-medlemskapet och recession i Brasilien. Samtidigt slår det låga oljepriset och ekonomiska sanktioner mot den ryska ekonomin. I den här miljön är det svårt för investerare att hitta ljuspunkter även utanför den amerikanska ekonomin, skriver Marketwatch.

Men finns det inte alltid orosmoment i världen? Och om dessa inte leder till harmageddon denna gången heller?

Med detta sagt: Kanske kommer Marketwatch visa sig ha rätt? Vem vet? Men de kan lika gärna ha fel...

Aktieinvesteringar mer konst än vetenskap

Jag köpte mina första aktier över disk på vad som idag är Swedbank senhösten 1987: SaabScania och Ericsson. Det hade precis blivit mycket lättare att handla aktier för småsparare, och jag var precis myndig. Jag gjorde senare även korta inhopp - och exits - i marknaden, jag spekulerade. Men mer seriöst har jag nog inte följt aktiemarknaden i mer än ca 7 - 8 år.

Sakta men säkert börjar jag se ett mönster. Att bli en lyckad investerare handlar inte bara om matematik, statistik, nyckeltal och kvartalsrapporter. Även om detaljkunskaper om bolag, branscher, jämförelsetal är bra att ha i bakhuvudet när Mr Market spelar sina trix.

Det är dock bara och titta på alla de fonder, med ofta höga avgifter, som handlar med aktier, derivat, råvaror baserad på matematiska formler, enorma mängder input av statistik - en del är makrorienterade, en del kombinationer med andra inriktningar. Särskilt framgångsrika är de inte. Oftast. Speciellt inte över tid i relation till index - och i relation till dessa höga avgifter.

Liksaså alla hedgefonder som använder obegriplig matematik. Med oftast inte så imponerande resultat över tid. Här finns undantag som går bra; men de har en inriktning som jag tror mer med konst än vetenskap att göra. Om man tittar på en sådan herre som Harald Lunden och hans Eikos (som har lagts ner) eller förvaltarna bakom Lancelot så har de få positioner med låg risk och hög utdelning som gemensam nämnare, Dessutom använder de derivat för att minska risken i portföljen. Bolag som Securitas, TeliaSonera och Lundbeck har t ex funnits de sista åren hos Lunden och stora undervärderade amerikanska bolag hos Lancelot (de har också blankat svenska verkstadsbolag de senaste året).  Avkastningen sedan millenieskiftet för dessa fonder har varit riktigt bra. Till låg risk.

Vad gäller teknisk analys så är väl det mer av en pseudovetenskap. Statistik och astrologi går hand i hand typ... Och jag känner faktiskt inte till någon förvaltare som under decennier har har överavkastat med enbart teknisk analys. Om den kombineras med andra analysverktyg, t ex fundamental analys av bolag, kan det kanske funka. Man kan i vart fall inte helt utesluta detta.


Men jag tror att riktigt duktiga förvaltare måste kombinera analys av nyckeltal för bolagen/branscher, analys av balansräkning med erfarenhet, perspektiv, öppenhet, tolkning av mönster, kreativitet, själsvständighet,  ja närmast intution - som har mer med konst än vetenskap att göra. Peter Lynch har skrivit, om jag inte missminner mig, om liknande ideer på ett flertal ställen i sina böcker. Att studera humaniora kan vara en mycket bättre bakgrund än finansiell ekonomi för att bli en bra förvaltare/placerare. Och Stillström, mannen bakom Traction, har talat om vikten av att läsa skönlitteratur. Bra bolag har bra männsikor involverade. Vilka är bra människor för ett företag? Hur vet man sådant? Ja, det finns inte i statistiska modeller. Därför måste man läsa brett. Och förkovra sig inom konst och humaniora.

Bolag i kris är inte alltid billiga. SAS har t ex ibland sett ut som ett billigt värdecase. Men nyemissionerna i det bolget har närmast varit som att likt Gudrun Schyman låta elda upp pengarna. Eniro har sett riktigt billigt ut, men som jag varnade för tidigt i år Eniros balnasräkning ur balans.  Men New Wave såg väldigt riskfyllt ut i krisen för ett par ar sedan, med hög skuldsättning efter fra Cutter & Buck köpet 2007, och handlades för en dryg femma. Du har 600% avkastning sedan dess. Och ändå är aktien ganska billig.

Att köpa New Wave och inte SAS - det är det som är konst. Thorsten Jansson är en bra man för ett företag. Någon av kött och blod som bryr sig på riktigt. SAS har ingen sådan.

Att köpa ABB och Alfa Laval i deras kriser i början av 2000-talet - att se deras värden bortom kriserna. Att kunna se goda delar i sargade bolag. Och se större trender för världens utveckling.

Att första att inflationsbekämpade centralbanker kommer att ge langsiktigt laga räntor och därför köpa fastighetsbolag för drygt 10 ar sedan som manga av sveriges skickligaste investerare gjorde. Att kunna sovra information.

Aktieinvesteringar är nog en konst, ingen vetenskap.

Neuro nästa? Skall vi småsparare bry oss?

Men den sista tiden ser saker och ting allt mer ljust ut i ekonomin och då stiger tillgångspriser. Det innebär att intresset för mig att investera avtar. Men man måste ändå läsa hela tiden. Någon gång i framtiden kommer denna kunskap att vara viktig.

Så skrev jag i ett inlägg för inte så länge sedan, början av april i år, innan den senaste statskulds/eurokrisen. Det är kanske värt att ta en titt på vissa bolag igen, värderingarna har kommit ner en liten bit. Greklands, och euroområdet kris, har orsakat nedgångar för många tillgångsslag.

Men samtidigt är makrobilden otydlig. Två motstridiga trender. En positiv, där den amerikanska ekonomin nu har vänt, två kvartal i rad med postiv tillväxt, och mycket indikatorer i världen är positiva. Våra verkstadsbolag visar bättre rapporter. Mot detta står att flera länder i världen inför stora skuldsaneringar de närmaste åren; USA, Japan och flera EU länder har samtidigt mycket stora budgetunderskott och i flera fall är dessa ökande. Det innebär i de flesta fall skatteökningar i kombination med mindre statliga utgifter. Kombinationen av dessa fiscal policies kommer att leda till att den aggregerade efterfrågan sjunker i flera av världens största ekonomier. Vilket troligtvis leder till lägre tillväxt i världsekonomin. Detta kommer anatgligen att verka inflationshämmande, så räntorna kommer troligen att vara fortsatt blygsamma i många länder. Motbilden är att dessa enorma upplåningar för att täcka budgetunderskotten antagligen kommer att skapa stor efterfrågan på pengar. Räntan är priset på pengar. Om eftefrågan ökar mer än utbudet, höjs alltså räntan. Det kommer eventuellt att tränga undan företagsinvesteringar. Stora företag har å andra sidan mycket bättre finanser än många av dessa regeringar.

I förhållande till BNP har flera av dessa länder enorma underskott det är inte bara Greklands budgetunderskott som är i trakterna av 100% av BNP, detta är också sant för t ex Japan, USA, Italien. Andra länder har ett snabbt ökande budgetunderskott som Irland, Storbrittanien, Portugal, Spanien. Som motbild har många av de stora utvecklingsländerna bra statsfinaser, hög tillväxt och inflationstryck. Kommer t ex utvecklingen i Brasilien, Indien, Indonesien, Kina, Ryssland att kunna väga upp den svaga efterfrågan som budgetsaneringarna i USA, Japan och delar av Europa kommer att skapa?

Den europeiska monetära unionen var ett politiskt projekt. Ekonomiskt var det lika mycket som talade för som emot projektet. Mer handel och lägre transaktionskostnader och ena sidan, olika strukturer på euroländernas ekonomier och förlorad penningpolitik för individuella länder på andra sidan för att nämna några faktorer. Nu får vi se om man lyckas hålla ihop den monetära unionen. Kanske får några länder lämna, t ex Grekland. De behöver desperat devalvera. Men penningpolitiken sköts i Frankfurt, räntor och moneysupply  - Grekland har mycket liten makt över detta makroinstrument själva. Och euron kommer inte sjunka så lågt som dessa länderna behöver, bl a p g a Tysklands och Frankrikes starkare ekonomi och bättre statsfinanser. Och även om euron sjunker hjälper inte detta Grekland mycket då deras handel fr a är med andra euroländer. Kanske är vi på väg mot två olika euros. En för PIIGS länderna, och en Neuro för i huvudsak norra Europa. Kanske Sverige, Danmark och Storbrittanien skulle vara intressearde att delta i en sådan valutaunion. Ekonomiskt skulle den vara mycket mer rationell, liknande struktur i dessa ekonomier och mycket handel mellan dessa länder. En valuta skulle leda till lägre transaktionskostnader.

Skall vi småaktiesparare fästa någon större vikt vid makroekonomiska faktorer och kriser? Jag väljer inte bolag efter makroekonomiska svängningar eller makroprognoser. Jag håller inte på med sektorrotation och annat (som banker har hittat på för att tjäna pengar på transaktioner?). Men i och men att jag tittat på småbolag den senaste tiden har en del av de intressanta bolagen i denna kategori kommit ner lite i pris. Så det kan vara läge att öka eller göra någon nyinvestering. Men jag köper aktier på sikt, som skall klara av hela konjunkturcykeln. Flera gånger. Väldigt få svenska bolag har Grekland, Portugal, Spanien som huvudmarknader. Våra banker har en blygsam exponering mot PIIGS-länderna.  Men en hel del svenska bolag har stora faktureringar i euro, så de kommer att i SEK förlora om euron fårsvagas kraftigt.

Min huvudtes är att fokusera på att hitta bra bolag. Till rimliga priser. Bra bolag skall klara de flesta typer av makroekonomiska situationer. Även i en krympande marknad kan någon ta marknadsandelar, vara lite bättre. Erbjuda en bättre och billigare tjänst eller vara. Eller mer service och kundnöjdhet.

Bryr ni er om makroekonomi när ni gör era investeringar? (Eller försäljningar).

Pekka Kääntä instämmer

I ett tidigare inlägg gav jag berömm åt IMF att sälja guld till dagens priser. Efter detta har det visat sig att IMF lyckats hitta ytterligare en köpare, Indien, till det guld IMF har till salu. Jag lyfter på hatten för IMF och hoppas att de kommer att ge bättre lånevillkor för pengarna de får in än vad som många ggr har varit fallet de senaste decennierna.

Jag tror vi har lite av en guldbubbla för tillfället, och tror inte att guld blir en bra placering de kommande 10 - 20 åren. Den duktiga makroekonomen Pekka Kääntä har kommit till liknande slutsatser i sin VA-blogg:

11 september 2009 | 13:24
Guldpriset - en bubbla redo att spricka

Guldpriset har tuggat sig uppåt ordentligt under de senaste veckorna. Från att ha legat runt 950 dollar i slutet av augusti så ligger priset idag, i alla fall tidvis, över 1000 dollar. Vid årsskiftet låg spotpriset på guld runt 850 dollar per ounze.
Den kraftiga uppgången förklaras av 1) minskad produktion, 2) ökad privat efterfrågan och en allt 3) svagare dollar. Till detta ska dessutom läggas att en 4) fortsatt stor oro kring hur världsekonomin kommer att utvecklas gör att många väljer att ha guld som något av en grundförsäkring i sin sparportfölj.

Så långt är det ökade priset på guld logiskt men själv får jag samma känsla när det gäller dagens guldpris på 1000 dollar som jag fick när oljepriset rusade upp i över 140 dollar per fat. Det rusande guldpriset liknar allt mer en spekulationsbubbla som riskerar att spricka.
Att guldpriset stiger samtidigt som världsekonomin stabiliseras är en tydlig varningsklocka. Bättre konjunktursignaler borde betyda att efterfrågan på guld som ett skydd avtar. Inflödet till de större guldfonderna har också minskat under senare tid. Det nuvarande höga priset gör dessutom att smyckesindustrin, den stora guldförbrukaren, börjar dra öronen åt sig. Normalt innebär perioden efter sommaren att smyckesindustrin ökar sina inköp av guld men vid dagens höga priser kommer många att skjuta på sina inköp, inte minst som finans- och konjunkturkris bör dämpa efterfrågan ni konsumentledet.

Visserligen kan guldpriset fortsätta uppåt men då främst drivet av en svagare dollar och ökad spekulation. Så visst kan guldet mycket väl hitta en plats i en mycket kortsiktig spekulationsportfölj men på lite längre sikt är det stor risk för att guldpriset åter börjar falla tillbaka.

Publicerat av Pekka Kääntä

http://www.va.se/asikter/bloggar/makrobloggen/2009/09/11/varning-for-guldbubbla/index.xml

Lars Calmfors stöder min huvudpoäng

"Regeringen har tagit till sig av kritiken att de vidtagit för få finanspolitiska åtgärder. Omfattningen som nu presenteras tycker jag är rimlig, ungefär i den storleksordning vi rekommenderat i vår finanspolitiska rapport", säger Lars Calmfors.

"Men det kom för sent. Mycket borde ha kommit redan 2009, eller minst ha aviserats för under 2009. Då hade exempelvis kommunerna kunnat planera sin verksamhet bättre", fortsätter Lars Calmfors.

Se hela artikeln i Dagens Industris nätupplaga:

http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3FArticleID%3D2009%255C03%255C06%255C327543

Frågor Borgs finansplan (höstbudget)

Enligt TT (Tidningarns Telegrambyrå) 20 Sept 2009:

Regeringen räknar med att arbetslösheten stiger till 11,4 procent nästa år och 11,6 2011. Finansminister Anders Borg beskriver läget som "väldigt besvärligt".

-Vi befinner oss i ett historiskt krisläge. Svensk ekonomi krymper kraftigt i år och det blir svag tillväxt nästa år. Det är ett väldigt besvärligt läge i svensk ekonomi, sade finansminister Anders Borg när han presenterade finansplanen på ett journalistseminarium.

Han påpekade att det finns en påtaglig risk för att arbetslösheten i Europa fortsätter upp och fastnar på en hög nivå strax under 10 procent

-Finanspolitiken 2010 måste därför vara starkt expansiv, sade Borg.

Han uppgav dock att det finns positiva tecken.

-Det finns möjlighet till en något bättre återhämtning än vi trodde tidigare, sade Borg.

Han tillade att många andra bedömare är mer optimistiska än regeringen. Borg anser att det fortfarande finns en risk för att situationen i Baltikum kan försämra prognoserna.

Regeringen räknar finansplanen med en arbetslöshet på 11,4 procent nästa år och 11,6 procent 2011. Ökningen av bruttonationalprodukten 2010 tros bli 0,6 procent för att stiga till 3,1 procent året därpå och till 3,8 procent 2012.

Jämfört med vad regeringen trodde i våras är det en förbättring med 0,4 procentenheter 2010 och 0,7 procentenheter 2011.

Inflationen bedöms bli 0,4 procent nästa år, 0,8 procent 2011 och 1,8 procent 2012.

Källa: TT

2009-09-20

Mina frågor till Borg är följande:

1) Varför väntade de med expansiv finanspolitik till 2010? Vi vet att timelags gör att effekterna kan komma så sent att det antagligen spär på inflationen vid en uppgång i ekonomin. I USA håller nu stimulanspaketen redan på att slå igenom.

2) Varför vänta med extra miljarder till kommunerna till först nu? Kommunerna har redan dragit ner, och jobb har gått förlorade i vad regeringen kallar välfärdens kärna.

3)Borg tror att tillväxten blir 3.8 % 2012, men inflationen blir 1.8%. Det innebär att det då enligt Borgs prognos fortfarande finns mycket ledig kapacitet av produktiosnfaktorer outnuttjad i form av t ex arbete och maskiner (capital). Annars skulle inflationen varit högre. Om nu inflationshotet inte har varit mer av ett problem, varför inte stimulera den aggregerade eftefrågan mer i denna den kanske värsta kris sedan andra världskriget? Detta när våra finanser har tillåtit detta.

4) Hur kommer hushållen klara en eventuell värdeminskning på sina fastigheter 2011 och 2012, beroende på högre arbetslöshet och en högre ränta, samtidigt som de kommer att få högre räntekostnader? Och hur mycket kommer ökade räntekostnader att påverka den inhemska privatkonsumtionen och i slutändan den samlade efterfrågan?

Regeringen vs Riksbanken - och krisåtgärder

I inlägget We are all Keynesians now http://riskminimeraren.blogspot.com/2009/04/we-are-all-keynesians-know.html skrev jag följande, den 8e April i år:

I USA är helt plötsligt Keynes tillbaka på scenen. Paul Krugman har fått Nobelpriset, han är en nykeynesian. Och FED's (den amerikanska centralbanken) Bernanke är en av världens ledande experter på 30-talsdepressionen. USA blåser på allt vad de har fär att stimulera den aggregerade efterfrågan. Stimulanspaket, skattesänkningar, 0-ränta och sedelpresserna har bärjat gå varma. Detta trots att de har en enorm statsskuld och årliga enorma underskott. Det kommer att ta många år för USA att få sin ekonomi i balans. Men de har gjort allt för att inte hamna i en depression till. I tid.

När skall ett av världens mest Keynesianskt influerade land under 1900-talet, Sverige, ocksa agera som ett sådant? Vi har en mycket bättre utgångsekonomi än Storbrittanien och USA. Enormt mycket bättre statsfinanser. Vi har råd att gasa. Det finns stora timelags i penningpolitik (här har Ingves et al agerat och vi har låg ränta) och speciellt finanspolitik. Om vi skall få effekter fram till 2011 måste vi blåsa på ännu mer. Nu. Att bygga nya skolar, järnvägar, sjukhus, energianläggningar och vägar tar tid. Det är ingen ide att bygga dem 2014 om vi skall ta oss ur denna kris.

Nu hyllas Borg och hans finansdepartement i många av våra ledande liberala tidningar. De har visat sig vara kloka, anser man, genom att inte använda finanspolitik genom ökade utgifter - stimulanspaket - i så stor utsträckning som t ex man gjort i USA eller i Storbrittanien. Många i hyllningskören är kritiska till J M Keynes och vad hans läror "ställt till med i världen" och ser i nuläget situationen som sådan att Sverige antagligen kommer att gå ur denna kris med fortsatt starka statsfinanser och begränsad ny upplåning. Viss stimulering genom finanspolitik har skett genom skattesänningar, vilket naturligtvis också hyllas av ovan nämda röster. När vi börjar komma allt närmare ett val, ca ett år, är det naturligtvis inte oväntat att julklappar från regeringen dimper ner hos medborgarna via mer pengar till kommunerna och skattesänkningar. Men i och med att både finans- och penningpolitik har innboende tidsfördröjningar - timelags - kan dessa valtaktiska överväganden göra att dessa stimuleringar får effekt när vi redan är på väg ut - eller än värre är ur krisen. Då ger detta ökat inflationstryck.

Ingves och Riskbanken har agerat helt annorlunda än Borg och Finansdepartementet. De har ganska tidigt i cykeln stimulerat ekonomin - genom penningpolitiken. De har gjort detta ordentligt genom historiskt mycket, mycket låga räntor. Detta har hjälpt hushåll - speciellt bostadsägare - såväl som företag. När väl kreditmarknaden nu börjar fungera kan hushåll och företag till låga räntor finna finansiering till sina verksamheter.

Jag tror att det är för tidigt att säga om Borg och co har gjort rätt. Mycket talar för att de stimulansåtgärder de genomfört nu - och kommer att genomföra fram till valet - kommer att ge ekonomiska effekter för sent. Kommunerna och landsting har redan dragit ner på sin personal, så extra miljarder nu skapar antagligen inte mera jobb. Detta eftersom framtiden är oviss för landsting och kommuner, och de därför håller i sina pengar, nya som gamla. Ökad arbetslöshet minskar naturligtvis också skatteinkomsterna för kommunerna, speciellt i de delar av landet som är mest beroende av tillverkningsindustrin.

Alla de som är varslade, och naturligtvis än värre permitterade, inom framförallt tillverkninsgindustrin - speciellt den exportberoende - i Sverige kanske ser situationen annorlunda än Borg och co. Industrin har dragit ner investeringarna med 25% på årstakt, och kapacitetsutnyttjandet är dryga 70%, vilket är mycket lågt. Exporten av t ex person- och lastbilar har minskat dramatiskt. Det pågår en strukturomvandling, och vi blir allt mer en utpräglad serviceekonomi (det kan vara så att arbetslösheten under 2010 fr a kommer att öka i servicesektorn eftersom en del av denna verkar mot den bantade offentliga sektorn). Att vi blir mer utan en serviceekonomi behöver inte vara något negativt, det är antagligen en naturlig process som mer utvecklade ekonomier genomgår. Men hur man hanterar de negativa sidoeffekterna av denna creative destruction, för att tala med Schumpeter, och dess effekter på människor är en i högsta grad politisk fråga.

Regeringen Reinfeldt hade kunnat göra mera för att stötta den tillverkande delen av ekonomin, såsom t ex Frankrike och Tyskland gjort. Men man valde att inte göra detta. Och nu är det antagligen för sent. Likaså hade många av dessa nya arbetslösa kunnat få jobb i divere infrastrukturprojekt. Men här har regeringen valt att vara relativt passiv, man hade kunnat tidigarelägga många planerade infrastrukturprojekt och lånat upp pengar till detta. Istället valde man istället t ex skattesänkningar för de som hade jobb. Vilket naturligtvis ökar chanserna att vinna nästa val, då de som har jobb är ca 90% av den arbetsföra befolkningen. Många av de med störst inomster och stabila jobb väljer dessutom att amortera lån eller spara, vilket missgynnar den inhemska konsumtionen på kort sikt. Och i kriser som denna är kort sikt inte att negligera.

Sverige hade råd att bedriva Keynsiansk klassik politik i denna kris. Men vi har bara delvis gjort det. USA et al har bedrivit utpräglad sådan politik, även om de egentligen inte har haft statsfinanser att göra det. Sverige och dess företag, t ex Skanska, blir därmed free riders på effekterna av deras stimulanser.Kinas enorma och tidiga stimulanspaket har spelat en stor roll psykologiskt och reellt då deras infrastrukturinvesterinagr har hållit upp efterfrågan i konjunkturkänsliga branscher.

De billiga räntorna som räddat vår ekonomi och fastighetsmarknad från kollaps kommer naturligtvis tidsnog att följas att höga räntor - antgaligen under en längre tid - för att trycka tillbaka inflationen. Vi kan om en inte alltför avlägsen framtid antagligen ha ganska höga långvariga räntor i Sverige och omvärlden. Detta då inflationstrycket kommer att öka i slutet av krisen. Den troligen ganska branta ökningen av räntorma runt om i världen talar inte för att de nya arbetslösa i denna kris inom tillverkningsindustrin skall få nya jobb inom en nära framtid.

Den politiskt självständiga riksbanken (hur länge till?) kommer då att framstå som skurken, eftersom de har satt den höga styrräntan. En del bostadsägare kommer att vara mycket pressade av de höga räntorna, vilket kommer att hämma privatkonsumtionen. Likaså kommer lånefinasierade nyinvesteringar för företag att bli dyra att finansiera.

Men regeringen hade kanske kunnat göra mer i denna kris genom rimliga stimulansåtgärder såsom infrastrukturprojekt. Detta utan att äventyra de relativt starka statsfinanserna, eftersom människor som arbetar betalar skatt och bidrar till statsfinanserna och inte drar på nya kostnader. Via multiplikatoreffekter kunde dessa nya arbeten också ge positiva ringar på vattnet effekter.

Keynesisk klassisk kontrcyklisk politik funger antagligen bäst under depressioner och riktigt allvarliga kriser som 1930-talets och den vi upplever nu. Men bara för att politiker och centralbanker inte klarat av att bedriva sådan politik under fr a 70- och 80-talet väljer nu Borg et al att väldigt försktigt stimulera ekonomin. Det kan visa sig vara raka motsaten till klokhet.

'We are all Keynesians now'

Så uttryckte sig Richard Nixon 1971. Det var i sluttampen av den Keynsianska eran från tiden före andra världskriget. Världen hade sett big governance växa fram, framförallt i Europa. Men så kom oljeprischock, stagflation (uthålliga ökningar i den genomsnittliga prisnivån - samtidigt som negativ tillväxt) och stora statsskulder. Enligt J M Keynes skulle centralbanker/regeringar stimulera efterfrågan i lågkonjunktur, för att snabba på processen med att bli av med ett deflationsgap - situation med hög arbetslöshet och lågt kapacitetsutnyttjande i industrin. Eftersom löner var downward sticky kunde man inte vänta ut ekonomin i nergångar, priset på arbete skulle inte sjunka till den nivån som behövdes för att efterfrågan skulle sätta fart av sig självt. Denna stimulering av den aggregerade efterfrågan (dels med penningpolitik och dels finanspolitik) borde enligt Keynes ske även om det ledde till ökad statlig upplåning, och tillfälliga budgetunderskott. Vid konjunkturtoppar skulle sedan dessa stater betala av dessa skulder, och deras budgetar bli mer i balans. Det fanns också en trade-off mellan arbetslöshet och inflation. Antingen kunde man ha hög inflation och låg arbetslöshet, eller omvänt. De hade den Nya Zeelänska ekonomen Philips påvisat. Men så fick man på 70-talet erfara både hög inflation och hög arbetslöshet. Dessutom betalde staterna inte av skulderna vid konjunkturtoppar. Istället växte statskulderna till berg.

Tiden från 70-talet fram till denna finanskris, globala recession, eller t o m depression, har regerats av en annan makroekonomisk skola. Den Neoklassiska skolan. Den för inte så länge sedan avlidne Milton Friedman var denna rörelses förgrundsgestalt. Makroekonomin skulle enligt dem likna marknaden för t ex vitkål. Utbud, efterågan och jämvikt. Arbetsmarknaden är inte annorlunda än marknaden för t ex socker. Det är bara att låta resurser och produktionsfaktorer att bli effektivt allokerade av den osynliga handen, för att tala med Smith.

Så Friedman och hans neoklassiska vänner hade en ganska enkel agenda. Att ta bort alla hinder som gör Makroekonomin annorlunda än en enkel marknad för socker eller vitkål. Kort sagt skulle staten inte blanda sig i, de gjorde bara saker och ting värre - de agerade för sent, för mycket, allokerade resurser inneffektivt och var allmänt slösaktiga. Hands off. Makroekonomin skulle bli som en Mikroekonomi. Då gäller det att privatisera statliga företag, avreglera finansmarkander, minska fackföreningars makt, sluta med stora statliga infrastrukturprojekt, ta bort eller minska minimilöner, minska arbetslöshetunderstöd, och skilja regering och centralbank åt så att politiker inte kan agera jultomte genom att stimulera ekonomin och öka statskulden. Det är ingen ide att stimulera den aggregerade efterfrågan för regering och centralbank eftersom detta bara leder till ökad inflation och ingen ökad tillväxt, säger Friedman som var monetarist, vilket är en undersekt till neoklassiska röreslen. Istället gäller det att skapa ekonomiska incitament för människor. Man skall tjäna på att jobba häcken av sig, och marginalskatter och skatter i allmänhet måste därför ner, säger neoklassikerna. Skatter leder till ineffektiv allokering av resurser.

Vi fick den värld som vi har haft på sistonde där regeringen har makt över skatter och statliga investeringar, och centralbanker kontrollerar ränta och utbud av pengar (sedelpressen). Det var inte många länder som följde Friedmans råd fullt ut. Hong Kong är väl det närmaste man kan komma. Och Milton uttryckte sin beundran för denna fria ekonomi precis innan han dog då han återbesökte denna halvfria statsstat. Men Hong Kong har faktiskt utmärkt fri sjukvård finansierad över skatter (Jag vet för ett av mina barn är född där på ett utmärkt statligt sjukhus).

Det var framförallt Thatcher och Reagan som tog till sig Friedmans ideer. De förändringar de genomförde i Storbrittanien och USA var i denna neoklassisa inriktning. Men även klassiska keynesianska länder som Sverige och Tyskland har influerats av dessa ideer till viss del, speciellt Sverige under och efter krisens 90-tal. Frankrike är väl det land som har stått emot mest av de västliga demokratierna.

Men nu är vi tillbaka vid en situation liknande 30-talskrisen, depressionen, vilket var situationen som fick Keynes att skapa sina teorier om Makroekonomi. Det var massarbetslösheten som oroade Keynes, och hur man kunde komma ur den. Sverige kommer enligt Borg att ha 12% arbetslöshet 2011. Han har inte agerat speciellt Keynesianskt ännu. Men Borgs bakgrund är också till viss del inspirerad av den neoklassiska skolan.

I USA är helt plötsligt Keynes tillbaka på scenen. Paul Krugman har fått Nobelpriset, han är en nykeynesian. Och FED's (den amerikanska centralbanken) Bernanke är en av världens ledande experter på 30-talsdepressionen. USA blåser på allt vad de har fär att stimulera den aggregerade efterfrågan. Stimulanspaket, skattesänkningar, 0-ränta och sedelpresserna har bärjat gå varma. Detta trots att de har en enorm statsskuld och årliga enorma underskott. Det kommer att ta många år för USA att få sin ekonomi i balans. Men de har gjort allt för att inte hamna i en depression till. I tid.

När skall ett av världens mest Keynesianskt influerade land under 1900-talet, Sverige, ocksa agera som ett sådant? Vi har en mycket bättre utgångsekonomi än Storbrittanien och USA. Enormt mycket bättre stasfinanser. Vi har råd att gasa. Det finns stora timelags i penningpolitik (här har Ingves et al agerat och vi har låg ränta) och speciellt finanspolitik. Om vi skall få effekter fram till 2011 måste vi blåsa på ännu mer. Nu. Att bygga nya skolar, järnvägar, sjukhus, energianläggningar och vägar tar tid. Det är ingen ide att bygga dem 2014 om vi skall ta oss ur denna kris.

Are we all Keynesians now?