I sommar flyttar vi tillbaka till Centraleuropa. Totalt har herr och fru riskminimeraren tillbringat ett decennium i Östasien. Denna gång blev det en femårsperiod, men nu fick alla våra barn uppleva Asien. Vi har haft en fantastisk tid här, men ser fram emot Europa igen. Innan denna runda i Asien levde vi fem år i just Centraleuropa. Men vi kommer inte tillbaka till samma plats. Men det känns ändå som att komma hem - och närmre till släkt och vänner i Sverige.
Att flytta en familj med fem medlemmar är ett stort projekt. För barnen: bryta upp från bostad, vänner, internationell skola, idrottslag och aktviteter. Osäkerheten om den nya skolan för dem, kommer de att hitta nya vänner, kommer de att kunna utöva sina sporter och hitta aktiviteter de gillar? För oss vuxna är det liknande men vi har mer information och driver projektet så vi är mycket mer i kontroll. Känslomässigt är det också svårt att säga adjö till alla människor vi har kommit att gilla - i många fall kommer vi aldrig att träffas igen.
Min ambition under denna femårsperiod var att erbjuda er läsare lite insikter och kunskaper om Östasien (om jag nu har några av värde...). Men förutom ett par uppskattade inlägg om Kina - och Australien om vi kan räkna dem in i denna region - har det inte blivit mycket mer. Känns lite tråkigt. Men jag vet varför det blev så här.
Både min frus och mitt jobb är helt i ett globalt sammanhang. Den västerländska kontexten vi är i här är USA, Kanada, UK, Australien och Nya Zeeland (lite Tyskland/Frankrike också). Vi har inga skandinaviska kollegor och pratar bara svenska hemma inom familjen, på Skype med vänner och släktingar och i Sverige och när vi åker dit på semester.
Men vi tillbringar dagarna i en väldigt asiatisk kontext. Denna femårsperiod har jag varit mycket i kontakt med människor från Indien (och Sydasien generellt), Kina, den kinesiska diasporan i Sydostasien (ca 50 miljoner människor som flytt Kina under olika delar av dess historia som nu till stor driver näringsliven i Indonesien, Malaysian, Thailand, Filippinerna etc). Eftersom jag tillbringat mitt yrkesliv i sådana global miljö, och specifikt asiatisk, har jag liksom ingen lust till att skriva blogginlägg om detta också. Då lockar istället att läsa SVD och DN, se på SVT play och lyssna på SR. Eller att läsa alla dessa allt bättre svenska finansbloggar, twitterkonton affärstidskrifter på nätet - att följa svenskt samhälle och näringsliv på nära håll. Det har blivit ett sätt att hålla kontakt med det svenska.
Det mest missförstådda asiatiska landet i Sverige är nog Indien. Många svenskar tänker på gurus, meditation, mystik, currys, och starka färger. De indier jag kommer i kontakt med via jobbet är oerhört drivna och välutbildade, många vid något av IIT universiteten (Indian Institute of Technology) i Indien. Många har dessutom pluggat en MBA i USA eller UK. Indisk affärskultur är jättestark. 2050 kommer Indiens befolkning vara långt större än Kinas. I Indien föds ca 2.5 barn per kvinna. Kina är dock på väg att få samma problem som Japan. Jag tror att framtiden kan lika gärna vara Indiens som Kinas. Om Indien fortsätter att liberalisera sin ekonomi tror jag stenhårt på att de kommer att bli en ekonomisk stormakt att räkna med. I Silicon Valley dominerar Indierna fullständigt - och USAs tillväxt och innovationskraft är ganska starkt beroende av alla duktiga indier som kommer för att studera vid amerikanska lärosäten.
I samband med flytten hittade jag ett utdrag från Mars 31, 2009 från vår långa - och i vårt perspektiv - stora aktieportfölj. De tiderna var ett lågvattensmärke för världens börser. Sen bar det norröver - så kanske inte en helt rättvisande startpunk för att kolla av portföljutveckling. Men jag är ändå stolt över att vår portfölj stigit med ca 360% sedan dess (totalavkastning). Kom ihåg att detta är en som helhet riskminimerande portfölj. Vi har tänkt lika mycket på nedsidan som uppsidan. Investmentbolag som Berkshire, Fairfax (dock ej sista åren), Investor, Industrivärden, Lundbergs, Kinnevik, Öresund och Latour har bidragit mycket. Men mindre investmentbolag som Bure, Traction, Svolder har också bidragit via stark utveckling. En del av de enskilda nordiska och fr a europeiska innehaven har jag inte skrivit om på bloggen (kanske kommer att göra senare?). Men vi har också fått bidrag bolag som t ex Sampo, Danske Bank, Wilhelm Wilhelmsen Holding (en riktigt lyckad deep value värdeinvestering) - och jag har faktiskt lyckats att tjäna pengar på Bonheur ASA (kvar mindre innehav). De sista åren har bara Ratos, H&M och Tesco varit negativa inslag i parföljen. De två första har dock delat ut helt ok.
Summa summarum innebär detta att herr och fru riskminimeraren har fått en årlig avkastning under 8.25 år på fina 16.8%. Men vi måste komma ihåg den smickrande startpunkten. Men vi är nöjda eftersom vi har lärt oss mycket under tiden. Själv vet jag så oerhört mycket mer nu än för 10 år sedan - t o m lärt mig mycket nytt de sista 3 - 4 åren. Det är närmast lite pinsamt att läsa vissa äldre blogginlägg. Men bloggen (och på senare tid Twitter) har blivit en investeringsutbildningsresa; via bloggen/bloggar/twitter har kommit jag kommit i kontakt med nya sätt att tänka, böcker, bra information/analyskällor, analysverktyg, investeringsideer etc.
Tack alla ni som generöst bidragit till vår (min) kunskap om investeringar i allmänhet och aktier i synnerhet!
Riskminimeraren önskar er alla en underbar sommar! Nästa blogginlägg blir från någonstans i Centraleuropa.
