Visar inlägg med etikett lång portfölj. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lång portfölj. Visa alla inlägg

torsdag 3 januari 2019

Riskminimerarens summering av 2018


Detta år blev inget lyckat år för vår "långa portfölj", som innehåller huvuddelen av vårt sparande. 
Totalavkastningen efter utdelningar, avgifter etc blev - 9.1%. 
För Stockholmsbörsen blev utvecklingen mindre dålig ca negativ 4.4% (det kostar dock generellt mer att köpa och sälja papper utanför Sverige - och Europa har haft ett tungt börsår). Men vi har i år inte klarat oss bra mot Stockholmsbörsen som helhet.

Vår korta portfölj utgör ca 20 - 25% av vår totala portfölj. Här finns mindre och medelstora nästan uteslutande svenska bolag. Ofta kan dessa bolag ha familjer som ägare och/eller förvaltningsbolag som tar långsiktigt ansvar. Ibland tar vi just korta positioner i större bolag; i år gjorde vi t ex en mycket bra affär i Ericsson. Men portföljen är annars inte kort i någon mening. Denna portfölj innehåller allt mer kvalitativa långsiktiga investeringar i bra mindre bolag. Men ibland kan vi avyttra delar för att ta hem vinst. I år har vi t ex minskat i SOBI och Nederman efter att dessa handlades upp kraftigt till mycket rosiga framtidsutsikter och vi fick ett bud på Stendörren så vi avyttrade hälften där. Totalavkastningen var under delar av året riktigt bra men landade till slut "bara" på drygt 4% positiv avkastning. Detta efter att många bolag handlades ner kraftigt mot slutet av året. Vi passade då på att öka lite i en del bolag, samt köpa in oss i några nya. Rättelse: när detta skrevs blev jag förvånad att resultatet i denna korta portfölj inte varit bättre. Nu i efterhand förstår jag varför när vi alltid säljer av vinstmedel från denna för att täcka våra löpande kostnader för vårt fritidshus i Sverige (värme, sopor, avlopp, mindre renoveringar etc). Avkastningen var alltså högre än detta eftersom dessa vinstmedel skulle räknas in i totalavkastningen.

Vi gick in i 2018 med 15 - 20% kassa i den långa portföljen och har under 2018, fr a under sen höst och tidig vinter, köpt in oss i ytterligare några europeiska/nordiska, samt ökat i några av våra tidigare innehav. Kassan är nu ca 5 - 7%. Det som varit billigt i Europa under fr a delar av året är 

t ex bank/finans, industri och transport/fordonsrelaterat. Hittills har dessa bolag varit billiga - och blivit ännu billigare, många stora bolag i Europa handlas nu på mycket låga multiplar. Märkligt nog, givet konjunkturoron, har även några av europas ledande läkemedelsbolag också varit relativt billiga under 2018 och vi har köpt in oss i några. Indexet för de 50 största bolagen i Europa är ner hela 14% för 2018, som ni kan se nedan.



De sista 20 åren (se graf nedan) har europeiska storbolagsaktier givit ytterst medioker avkastning. Men som värdeinvesterare kan detta skapa möjligheter. Många av dessa bolag har fina produkter och tjänster och har bra globala marknadspositioner. Men Brexit, EURO/EMU/EU-oro, konjunkturoro, handelshinderoro, politisk kaos i tex Italien har dragit ner värderingarna.



Sorgebarnen i portföljen är fortfarande Tesco, Ratos och HM. Vi har inte ökat i dessa men med dålig kursutveckling är de inte speciellt betydande innehav i portföljen. Men vi har inte givit upp än. För HM pågår ett förändringsarbete och det skall bli intressant att följa om HM kan ömsa skinn, bilden nedan visar på ett potentiellt koncept för deras butikytor.



Länge har vi haft väldigt stor andel investmentbolag i den långa portföljen. Oftast långt över hälften. Premissen har varit att Qviberg, Lundberg, Watsa och Douglas är riktiga proffs och de är bättre än oss amatörinvesterare. Och kan man få sådana bolag med substansrabatt ändå bättre. 

Under 2017 sålde vi en del av dessa bolag, men under senare delen av 2018 har vi köpt tillbaka. Vi sålde t ex Lundbergs med premie för nästan 700 SEK 2017. Nyligen köpte vi tillbaka för ca 515-520 kr med rabatt (bolaget har splittat men vi köpte strax under 260kr).

Störst enskilda innehav i den långa portföljen är Berkshire Hathaway. Med deras stora kassa tycker vi detta ser intressant ut. Och med ökade återköp till rimliga värderingar i förhållande till underliggande substansvärden finns ett golv här.


Under den kommande tiden får vi se om vi bitit i den sura citronen när vi köpt in oss i vad som idag är förlorarsektorer och ogillade bolag.


Och har vi använt kassan för tidigt? Kanske det.


Men det finns en plan för 2019. Om inget helt galet inträffar kommer vi inte att göra några ändringar i den långa portföljen under nästa år. Vi har sagt att vi skall ta en titt i Juni 2019 när alla utdelningar trillat in och se om vi skall öka i något/några bolag. Eftersom den korta portföljen allt mer utgörs av små och medelstora bolag som vi tror på långsiktigt är ambitionen att inte göra några förändringar där heller. Men där har vi en krigskassa om vi skulle få en jättesättning och möjligheter skulle uppstå.


Ovan strategi är något som jag tänkt på tidigare. Men av praktiska skäl blir 2019 året när det händer. Fru och herr Riskminimeraren har båda krävande jobb och tre barn. Dessutom har vi en ganska aktiv livstil i Centraleuropa med mycket sport, aktiviteter och resor. Anledningen till att jag inte skrivit på bloggen är att jag inte riktigt har tid. Kanske ej heller riktigt lust. Dock kommer jag nog att fortsätta att kvittra på twitter. Återkommer i Januari 2020 om hur det gått med vår passiva strategi.



fredag 14 april 2017

Övervärderad börs? Vad göra?

Först är det inte ens klart att börsen är övervärderad. Om räntorna förblir ganska låga under de kommande åren verkar många sektorer rimligt prissatta: fastigheter och bank (då bör de inte få större kreditförluster) till exempel. Castellum (största fastighetsbolaget i Sverige) handlas till under 10 ggr driftnettot och kring substans, Nordea (största banken) handlas till P/e 11 och 1.3ggr eget kapital. Dessutom handlas Hennes & Mauritz relativt  lågt (se tabell nedan) men har också nya utmaningar för sin affärsmodell. 




Men det finns också många tecken tecken på övervärderad börs (Alla siffror från Reuters). Flera investmentbolag handlas med premier på substans (se tidigare inlägg i år men både Creades och Öresund handlas till ca 20% premie); många verkstadsbolag har stora förväntningar på vinsttillväxt (se några nedan i tabell); flera mindre fina kvalitetsbolag har höga värderingar som t ex Cellavision P/e ca 60, Vitrolife P/e 54;  eller bolag som Lagercrantz och Indutrade till till P/e 23 - 24 och slutligen handlas Holmen till 1.4ggr boken och P/e 21 och SCA till 4.7 ggr tangible bok och P/e 35 och (trots att båda skogsbolagen har en ROE en bra bit under 10, men potentiella strukturaffärer har drivit upp priset på båda - speciellt SCA).Dessutom är det ett stort intresse för börsen just nu i sociala medier och i media i allmänhet, detta bruka komma efter en lång uppgång. 

Men man kanske inte skall äga dyra Alfa Laval, men däremot kanske det finns attraktivt prissatta bolag även efter 7 - 8 års börsuppgång (med några mindre hickups). Man kanske fortfarande kan hitta intressanta bolag i Sverige (eller i Europa)?

Ett bolag som H&M är antagligen köpvärt även om ny svårare konkurrenssituation. Jag/vi har ökat i H&M i dagarna - första gången inköp/ökning sedan den större (för oss) initialinvesteringen på fru Riskminimerarens inrådan 2005 (har dock minskat en gång för några år sedan när värderingen var lite ansträngd på uppsidan). Tabellen nedan gör att jag inte blir sugen på verkstad, men H&M verkar mycket mer intressant. Man ökar försäljningen, men till sjunkande marginaler. Kan man stabilisera marginalen på dessa nivåer och fortsätta öka försäljningen ser det intressant ut. (Kan man förbättra marginalerna något också finns ytterligare hävstång). Aktieanalytikern Mattias Eriksson har skrivit intressant på sin blogg om H&M. 

Bolag
P/E
P/S
Vinst tillväxt TTM
ROE
P/Cash Flow TTM
Utdelning
Atlas Copco
28.3
3.7
17%
27%
21
2%
Alfa
Laval
32.1
2.1
-40.4%
11.9
18.3
2.4%
Assa Abloy
31.3
2.8
-13.89%
14.9
24
1.6%
Hennes & Mauritz
19.6
1.65
-6.4%
30.2
12
4.45%

                                                                             Källa: Reuters 14 April 2017

Många förespråkar sektorrotation (speciellt de som tjänar på courtage) till trygga hamnar som medicinteknik, läkemedel och utilities i tider av högt värderad börs. Men t ex Fortum känns inte så trygg (Ryssland och kärnkraft) även om stor kassa, Getinge har stora skulder och stor goodwill, Elekta verkar alltid högt värderat i förhållande till vinster och vem kan egentligen på riktigt förstå ett läkemedelbolag som Astra Zeneca - och avgöra om det är undervärderat eller inte?

Andra börjar att försöka korta vissa bolag eller hela börsen med instrument som t ex  XACT Bear. Men det är mycket svårt att tajma rätt. Jag har tidigare skrivit lite om det här. 

Ett dyrt sätt att skydda sina tillgångar är hedgefonder. De tar först en årlig avgift och sedan vanligtvis 20% av överavkastningen på ett av dem valt index. Över tid blir det väldigt ofta inte så bra. Och dyrt. Men vi ägde Brummer Helios från 2004 till hösten 2008. Och den fonden avkastade faktiskt nästan ca 10% om året - något som väldigt få av hedgefonderna gör. Och det var genom att lösa in den som vi fick loss kapital att köpa aktier närmast i botten av finanskrisen (kassan vi hade innan förbrukades alldeles för tidigt när priserna på aktier började falla; via försäljningen av Helios dubblade vi t ex i Industrivärden till ca 42 kr i början av 2009.) Men nu äger vi inga hedgefonder. Om man tittar hur de har utvecklats under större sättningar klarar få detta, i vart fall inte inte om de samtidigt har en rimlig avkastning under uppgångar. Vi avstår.

Med negativ ränta från Riskbanken blir korta räntefonder inte så intressanta. Men om de korta räntorna börjar stiga kan fonder som Robur Penningmarknad (ingen avgift), och Lannebo räntefond Sverige (0.1% avgift) vara något. Långa obligationer verkar inte vara attraktivt och är därför inget alternativ idag. Någon som har en annan uppfattning? 

Slutligen har vi att eventuellt öka på kassan. Det har jag/vi gjort. I den långa portföljen har vi haft mellan 0 - 20% kassa under det dryga decennium vi haft den portföljen. Idag är kassaandelen närmre 20 % än 0 %. 

I våran korta portfölj har vi alltid en större kassa men den har också ökats upp något på sistone.  Dessutom har denna portfölj ändrat inriktning under åren. Den var mer av en sorts "investeringsexperimentverkstad" förut; deep value, net-nets, special situations etc. Här görs generellt mer affärer (och de redovisas generellt inte här på bloggen). Men det har kommit att bli allt mer av rimligt eller lågt prissatta mindre kvalitetsbolag istället (ofta familjekontrollerade). Och ofta behålls dessa om de utvecklas väl. En lång portfölj för mindre bra bolag uppblandat med några av ovan nämnda andra typer av investeringar. Men vid en större sättning i marknaden kan dock andelen deep value t ex komma att öka. Vi är pragmatiska. 

Detta är skrivit på Långfredagen - och jag/vi är huvudsakligen långsiktiga. Detta innebär att vår Långa portfölj, som handlas kring ATH i påsktider, kommer att åka med börsen ner om vi får en större börsnedgång de kommande åren. Det kan t ex bli 25-30% ner från dessa nivåer. Jag vet inte när. Vet inte heller omfattningen. Och jag/vi vet inget bra sätt att skydda sig heller. Det minst dåliga är ha lite kassa och öka i bra bolag när priserna har kommit ner (och återinvestera utdelningar till lägre värderingar). Ibland kommer portföljvärdet att minska rejält om man har långsiktiga aktieportföljer. That's life. 

Men om man inte har en större exponering mot marknaden över tid missar man många kraftiga uppgångar också.

Glad Påsk!

fredag 3 mars 2017

Om att äga aktier långsiktigt - eller t o m för alltid?

Hittade mina gamla föreläsningsanteckningar från när jag läste nationalekonomi i början av 1990-talet. Bland materialet låg en tabell över Svenska storföretag 1990 (Källa: Sveriges största företag 1991/1992). Till vänster i tabellen nedan bolagens namn, i mitten deras årsomsättning 1990 i Miljarder svenska kronor och till höger andelen anställda utanför Sverige (i procent). Listan innehåller en del överraskningar för mig. Minnet är kort.



Bolag
Oms mdr kr
% utlandsanstallda
Volvo
83
30
Electrolux
82
82
Stora Kopparberg
62
68
Kooperativa forbundet
58
-
ABB (Sv)
48
30
Ericsson
46
60
ICA
41
-
Skanska
37
13
Procordia
32
35
Axel Johnson AB
32
-
SAS
32
73
Televerket
31
-
SCA
31
65
SAAB-Scania
31
30



Veckans Affärer har föredömligt sammanställt Sveriges 500 största företag (också baserat på omsättning) 2016 i denna artikel. Jag har tagit mig friheten att göra ett screenshot på de största 10 bolagen från den listan för att kunna jämföra med listan ovan för 1990.


Som ni ser är det ganska stor skillnad på dessa tabeller. Världen förändras. Men inte i allt. Volvo har kvar sin position i toppen; detta till trots att Volvo Cars var en del av "Stor Volvo" fram till 1999 när Ford köpte ut dem. Volvo Cars är nu femma på listan på egna meriter. SCA och Skanska finns på liknade plats i tabellerna. Men notera hur mycket omsättningen har ökat i nominella tal (alltså inte inflationsjusterat): SCA från 31 miljarder 1990 till 115 Mdr 2016. Volvo från 83 Mdr till 317 Mdr. Ett bolag med problem idag som Ericsson, har faktiskt ökat sin omsättning från knappt 50 Mdr till ca 250 Mdr. De har alltså femdubblat sin omsättning på drygt 25 år. Ganska imponerande. Tyvärr har vinsterna inte hängt med ibland...som just nu...

Det är också intressant att se ovan hur relativt få av bolagen som var fullt ut internationaliserade på listan från 1990. Men det är ett annat inlägg.

Men vad har nu detta att göra med långsiktigt aktieägande? Det är ingen direkt hemlighet att jag är en stor fan av Warren Buffett och Charlie Munger. De har alltmer koncentrerat sig på wonderful companies inköpta till fair prices. Att hitta bolag som de kan äga forever. Exempel är t ex Heinz och Coca-Cola. Och om man ser Berkshires utveckling så är det tydligt att det är bra att vara långsiktig. Men forever?  Ibland sker paradigmskiften, teknikskiften och nya duktiga konkurrenter kommer till med nya affärsmodeller i branscher man äger bolag i. Ibland kanske också i branscher som man inte ens tänkte skulle bli påverkade i så stor utsträckning av t ex digitaliseringen. Även om B&M har för alltid som sitt ideal i sin längd på sina investeringar i stora kvalitetsbolag - så har de faktiskt lämnat branscher och bolag som är utsatta för dessa omfattande förändringar. De gjorde en av sina största investeringar utanför Nordamerika i brittiska Tesco. Men lämnade dem helt några år senare. De gick in i Walmart stort 2005. Men lämnade dem nu drygt 10 år senare. Retail har blivit en tuffare bransch. De gamla oligopolisterna som Tesco och Wal-Mart, dessutom marknadsledare inom dessa oligopol, är nu utsatta för ny konkurrens från bolag som e-handelstjärnan Amazon. Men också privatägda bolag, med delvis nya affärsmodeller, som konkurrerar med pris som Aldi och Lidl i Tescos fall.

Slutsatsen av detta. Om inte ens långriktighetens banerförare som Berkshire Hathaway hittar bolag att äga för alltid. Är det en bra premiss för investeringar? 

Om vi tittar på Berkshire Hathaways brev till sina aktieägare för 1990 och ser vilka som var deras största innehav så var det dessa:


Geico är nu helägt. Men Freddie Mac och Capital Cities/ABC finns inte i Berkshires börsnoterade portfölj idag. Washington Post (då Graham Holdings eftersom Jeff Bezos köpte tidningen Washington Post 2013) såldes 2014 efter att ha funnits i över 40 år Berkshires portfölj, det är inte forever - men det är långsiktigt! Coca-Cola och banken Wells Fargo ligger dock kvar som stora centrala innehav idag.

Jag tror att man skall vara långsiktig. Om man hittar bra bolag skall man ligga kvar. Men ibland förändras spelplanen. Och kan man behöva tänka över en långsiktig investering. Freddie Mac hade inte varit kul att sitta med i finanskrisen när den amerikanska bostadsmarknaden föll på nationell basis. Om man säger så. Och Capital Cites/ABC är nu en del av Disney. Men de delar som är ABC TV-bolag i detta mediebolag har nog det tufft nu i dessa Netflix and You Tube-tider.   

Ibland kan också värderingar skena iväg så att ett innehav inte kan rationellt motiveras givet värdet på bolaget i förhållande aktiekursen. Coca-Cola hade ett P/e tal på 48 under 1998 och kring 50 under 1999. Om ni tittar på grafen nedan så ser ni att det tog flera år för Coca-Cola att växa in i den värderingen. Mer än 10 år. Det var faktiskt en usel investering under flera år om inköpt vid millenieskiftet. Berkshire köpte dock aktierna på 1980-talet till en mycket bättre kurs innan bolaget fullt ut internationaliserats. Totalt har de varit en fantastisk investering för dem.




Skulle Berkshire ha sålt Coco-Cola vid millenieskiftet? Antagligen. Även om det är svårt att sälja 10% av ett jättebolag. Och sedan köpa tillbaka. Men vi småsparare har inte dessa problem.

Men hur mycket övervärderade skall ett bolag vara på börsen för att man skall sälja? Det är svårt att säga. Men ett moget stort bolag som Coca-Cola till P/e 50 är nog ett bra exempel. Ericsson värderades till än högre P/e tal i Stockholm vid ungefär samma tid. Ibland blir bra bolag lite för hypade på börsen. 

Detta var en del funderingar kring långsiktigt ägande. Jag tror verkligen på att var långsiktig. Men världen förändras. Bolag köps upp, slås samman eller hamnar i en mycket mer utmanande kontext. Ibland måste man vara redo att lämna sina långsiktiga investeringar.

Vad tycker ni? Hur länge skall man behålla? När skall man sälja? Skall man sälja allt av ett innehav? Eller bara delar? Och när skall man köpa tillbaka? 



söndag 5 april 2015

Om Riskminimerarens "okända" korta portfölj

På denna blogg skriver jag sällan om mitt agerande och/eller om innehav i min korta portfölj (och nästan aldrig att jag tagit en position, aldrig i bolag med små börsvärden), istället får ni ofta läsa om t ex Lundbergs, SHB, Berkshire, Ratos, Bonheur, H&M och Tesco i min långa portfölj. En av anledningarna är vad Jonas Elofsson på Affärsvärlden skrev i en artikel om hur bloggar, Twitter och poddar eventuellt förändrar marknaden - i riktigt små bolag kan även en obetydlig bloggare som jag själv eventuellt ha viss påverkan (Jag har skrivit en del inlägg om det medelstora bolaget Bonheur. Dessa har varit mycket lästa för att vara min blogg. Men ingen hade nog brytt sig om mina försök till analyser om inte Lundaluppen hade introducerat detta bolag till svenska amatörsparare. Och vi har tillsammans haft försumbar effekt på detta bolags värdering med några miljarder i börsvärde). 

En annan orsak att jag inte skriver om bolag i min korta portfölj är att jag ibland tar lite högre risk än vad som passar en riskminimerare; det kan ofta vara små bra bolag med tillfälliga problem, stora/medelstora bolag med problem, net-nets, deep value eller utbombade bolag - som har en/flera trigger(s). Dessutom tar jag i mina korta portfölj ofta små positioner i många bolag, diversifiering i denna typer av portfölj är alltså riskminimerande. Hela min korta portfölj är oftast mindre än 10% av mitt totala portföljvärde (undantaget var i början av 2009 då den stor för ca 20%, men jag har sålt av allt eftersom fram till 2014) . Om jag skulle skriva om dessa mindre innehav skulle det ta väldigt lång tid, och bli lite obalanserat i förhållande till större investeringar. Ibland äger jag ett bolag i bara några månader, ibland i några år; SEB köptes i finanskrisen till den korta portföljen och såldes i början av 2014, det blev ungefär fem år i det fallet. Omsättningshastigheten i den korta portföljen är ganska omfattande, ibland tar jag hem snabba vinster men jag tar också förluster om jag har haft fel. Den långa portföljen har liten omsättningshastighet. Vissa år har jag inte gjort några ändringar alls.

När jag tittar tillbaka på bolag - sedan jag startade bloggen April 2009 - som jag har skrivit lite om någon gång och som som funnits i den korta portföljen (och aldrig varit i den långa större portföljen) hittar vi bolag som: Cloetta, Rottneros, Hakon Invest (Innan det blev ICA), Kabe, Vostok Nafta, New Wave Group, Skanditek (en del av Bure idag), Munters (blev uppköpt), Kungsleden, och så underliggande bolag till Investor som jag varit inne i vid olika mindre och större kriser de sista 10 - 12 åren:  Electrolux, SEB, Gambro och Astra Zeneca. Det är faktiskt bara i fallet Rottneros som jag har gjort en ordentlig analys på bloggen, men i den skriver jag inte att jag tagit en position. Men det flesta bolag i min korta portfölj förblir okända. 

Dock gav jag efter finanskrisen ett förslag på en riskminimerande småbolagsportfölj här på bloggen 10 Oktober 2010. Denna innehöll dels bolag från min långa portfölj, men också några i den korta - och en del som jag aldrig ägt. 

Ni kommer i fortsättningen inte heller komma att få reda på vilka bolag som jag har i min korta portfölj. De riskerna och de besluten tar jag helst helt själv - som en begränsad del av min portfölj. Men jag har heller aldrig redovisat hur omfattande, vilka exakta innehav eller vilken viktning min långa portfölj har. I kommentarsfälten har ibland frågor kommit kring detta. Men att jag gillar investmentbolag är tydligt. 

Men varfōr skriver jag då ganska omfattande, som i fallet Tesco t ex, om bolag i min långa portfölj? Det är helt enkelt för att hålla pli på mig själv. Och tänka och analysera noga innan investeringsbeslut - ett nyköp, ökning etc. Bloggen hjälper mig att bli mer rationell. Jag är stolt att jag köpte Berkshire tidigt sommaren 2006 och att den fortfarande är ankaret i min portfölj. Jag har inte ens varit nära att sälja. Att skriva om mina större investeringar på bloggen är ett sätt att tukta gamblern i mig. Min korta portfölj är ett perfekt utlopp för denna sidan av mig sjãlv. Och den utgör bara en begränsad del av mina investeringar. Dessutom håller jag hela tiden uppsikt på om några mindre bolag i den korta portföljen faktiskt har kvaliteter som gör att de kan bli intressanta för den längre portföljen. 

För mig har uppdelningen lång och kort portfölj fungerat bra hittills. Vilka upplägg kör ni andra?