Riskminimeraren om bortglömda risker

J M Keynes skrev en avhandling om sannolikhet vid Cambridge 1907. Jag har inte läst den. Men Nassim Nicholas Taleb refererar till denna sin utmärkta men något röriga The Black Swan. Den tidigare Professorn i filosofi, Patrick Maher, sammanfattar Keynes ideer på några slides. Jag har gjort en kort syntes av dessa nedan:

A probability is measurable if it has a numeric value. Keynes accepted that some probabilities are measurable. Example (from Laplace): The probability that the balls in urn C are black, given that two of urns A, B, and C have white balls and the other has black balls, is 1/3.

We are out for a walk what is the probability that we shall reach home alive? Has this always a numerical measure? If a thunderstorm bursts upon us, the probability is less than it was before; but is it changed by some de nite numerical amount?

Keynes claimed that many probabilities are not measurable, i.e., they don't have a numeric value.

Lecture former Philosophy Professor Patrick Maher; Vem är Patrick Maher?

Aktiemarknaden, Mr Market, är synnerligen manodepressiv. Och många risker kan inte mätas, precis som Keynes hävdar ovan. Nästan alla ekonomiska risker som fanns i Oktober/November 2011 finns kvar ännu. Men vi aktieägare har sett våra svenska aktier stiga med 25 - 30% sedan dess. Då var fokus på Greklands kommande statsbankrutt och lämnande av Euron, denna valutas nära förestående sammanbrott, de andra PIIGS-ländernas katastrofala ekonomiska situation, Kinas eventuella inbromsning, oron för vad som skall hända politiskt föränderliga, ibland oljerika, Arabiska länder fanns i bakgrunden, Irans kärnvapen, om hack i kurvan för USA's ekonomiska comeback mm. Dessutom förutspåddes mycket låg tillväxt i västvärlden de kommande decenniet. Inte så muntert.

Nu är detta som bortblåst. I vart fall enligt Mr Market.

Detta fast den svenska bostadsmarknaden vacklar, och för första gången sedan mitten av 1990-talet sjunker priserna lite grand (vilka konskevenser kommar detta att få för svenskar med lån uppöver öronen; hur kommer detta att påverka kreditförlusterna i våra storbanker; och vad händer med den inhemska konsumtionen om vi måste ägna oss åt år av amorteringar av dessa skulder) Grekland har i princip gått i konkurs, man har skrivt ner skulderna ordentligt, man bara inte kallar det för en konkurs, flera andra europeiska länders ekonomi är i djupa problem och i alla skuldtyngda länder finns stora politiska spänningar p g a folkligt uppror, Syrien med av stöd av Kina, Iran och ett allt mer odemokratiskt Ryssland slår mycket kallblodigt ner ett folkligt uppror i en del av världen dör utgången kan få stora konsekvense i regionen där det mesta av världens olja produceras.

Men vi kan inte mäta dessa risker. De finns alltför många thunderstorms, eller unknowns och unknown unknowns, för att tala med Rumsfeldt, för att vi skall kunna sätta siffror på detta. Men aktiemarknaderna har i vart fall numeriskt sagt att riskerna har minskat. Och värderingarna har kommit upp. Och riskaptiten har tilltagit. Hur länge?

Men marknaden har ingen aning, som vanligt, om den aggregerade risken i världen. Eller?

Regeringen vs Riksbanken - och krisåtgärder

I inlägget We are all Keynesians now http://riskminimeraren.blogspot.com/2009/04/we-are-all-keynesians-know.html skrev jag följande, den 8e April i år:

I USA är helt plötsligt Keynes tillbaka på scenen. Paul Krugman har fått Nobelpriset, han är en nykeynesian. Och FED's (den amerikanska centralbanken) Bernanke är en av världens ledande experter på 30-talsdepressionen. USA blåser på allt vad de har fär att stimulera den aggregerade efterfrågan. Stimulanspaket, skattesänkningar, 0-ränta och sedelpresserna har bärjat gå varma. Detta trots att de har en enorm statsskuld och årliga enorma underskott. Det kommer att ta många år för USA att få sin ekonomi i balans. Men de har gjort allt för att inte hamna i en depression till. I tid.

När skall ett av världens mest Keynesianskt influerade land under 1900-talet, Sverige, ocksa agera som ett sådant? Vi har en mycket bättre utgångsekonomi än Storbrittanien och USA. Enormt mycket bättre statsfinanser. Vi har råd att gasa. Det finns stora timelags i penningpolitik (här har Ingves et al agerat och vi har låg ränta) och speciellt finanspolitik. Om vi skall få effekter fram till 2011 måste vi blåsa på ännu mer. Nu. Att bygga nya skolar, järnvägar, sjukhus, energianläggningar och vägar tar tid. Det är ingen ide att bygga dem 2014 om vi skall ta oss ur denna kris.

Nu hyllas Borg och hans finansdepartement i många av våra ledande liberala tidningar. De har visat sig vara kloka, anser man, genom att inte använda finanspolitik genom ökade utgifter - stimulanspaket - i så stor utsträckning som t ex man gjort i USA eller i Storbrittanien. Många i hyllningskören är kritiska till J M Keynes och vad hans läror "ställt till med i världen" och ser i nuläget situationen som sådan att Sverige antagligen kommer att gå ur denna kris med fortsatt starka statsfinanser och begränsad ny upplåning. Viss stimulering genom finanspolitik har skett genom skattesänningar, vilket naturligtvis också hyllas av ovan nämda röster. När vi börjar komma allt närmare ett val, ca ett år, är det naturligtvis inte oväntat att julklappar från regeringen dimper ner hos medborgarna via mer pengar till kommunerna och skattesänkningar. Men i och med att både finans- och penningpolitik har innboende tidsfördröjningar - timelags - kan dessa valtaktiska överväganden göra att dessa stimuleringar får effekt när vi redan är på väg ut - eller än värre är ur krisen. Då ger detta ökat inflationstryck.

Ingves och Riskbanken har agerat helt annorlunda än Borg och Finansdepartementet. De har ganska tidigt i cykeln stimulerat ekonomin - genom penningpolitiken. De har gjort detta ordentligt genom historiskt mycket, mycket låga räntor. Detta har hjälpt hushåll - speciellt bostadsägare - såväl som företag. När väl kreditmarknaden nu börjar fungera kan hushåll och företag till låga räntor finna finansiering till sina verksamheter.

Jag tror att det är för tidigt att säga om Borg och co har gjort rätt. Mycket talar för att de stimulansåtgärder de genomfört nu - och kommer att genomföra fram till valet - kommer att ge ekonomiska effekter för sent. Kommunerna och landsting har redan dragit ner på sin personal, så extra miljarder nu skapar antagligen inte mera jobb. Detta eftersom framtiden är oviss för landsting och kommuner, och de därför håller i sina pengar, nya som gamla. Ökad arbetslöshet minskar naturligtvis också skatteinkomsterna för kommunerna, speciellt i de delar av landet som är mest beroende av tillverkningsindustrin.

Alla de som är varslade, och naturligtvis än värre permitterade, inom framförallt tillverkninsgindustrin - speciellt den exportberoende - i Sverige kanske ser situationen annorlunda än Borg och co. Industrin har dragit ner investeringarna med 25% på årstakt, och kapacitetsutnyttjandet är dryga 70%, vilket är mycket lågt. Exporten av t ex person- och lastbilar har minskat dramatiskt. Det pågår en strukturomvandling, och vi blir allt mer en utpräglad serviceekonomi (det kan vara så att arbetslösheten under 2010 fr a kommer att öka i servicesektorn eftersom en del av denna verkar mot den bantade offentliga sektorn). Att vi blir mer utan en serviceekonomi behöver inte vara något negativt, det är antagligen en naturlig process som mer utvecklade ekonomier genomgår. Men hur man hanterar de negativa sidoeffekterna av denna creative destruction, för att tala med Schumpeter, och dess effekter på människor är en i högsta grad politisk fråga.

Regeringen Reinfeldt hade kunnat göra mera för att stötta den tillverkande delen av ekonomin, såsom t ex Frankrike och Tyskland gjort. Men man valde att inte göra detta. Och nu är det antagligen för sent. Likaså hade många av dessa nya arbetslösa kunnat få jobb i divere infrastrukturprojekt. Men här har regeringen valt att vara relativt passiv, man hade kunnat tidigarelägga många planerade infrastrukturprojekt och lånat upp pengar till detta. Istället valde man istället t ex skattesänkningar för de som hade jobb. Vilket naturligtvis ökar chanserna att vinna nästa val, då de som har jobb är ca 90% av den arbetsföra befolkningen. Många av de med störst inomster och stabila jobb väljer dessutom att amortera lån eller spara, vilket missgynnar den inhemska konsumtionen på kort sikt. Och i kriser som denna är kort sikt inte att negligera.

Sverige hade råd att bedriva Keynsiansk klassik politik i denna kris. Men vi har bara delvis gjort det. USA et al har bedrivit utpräglad sådan politik, även om de egentligen inte har haft statsfinanser att göra det. Sverige och dess företag, t ex Skanska, blir därmed free riders på effekterna av deras stimulanser.Kinas enorma och tidiga stimulanspaket har spelat en stor roll psykologiskt och reellt då deras infrastrukturinvesterinagr har hållit upp efterfrågan i konjunkturkänsliga branscher.

De billiga räntorna som räddat vår ekonomi och fastighetsmarknad från kollaps kommer naturligtvis tidsnog att följas att höga räntor - antgaligen under en längre tid - för att trycka tillbaka inflationen. Vi kan om en inte alltför avlägsen framtid antagligen ha ganska höga långvariga räntor i Sverige och omvärlden. Detta då inflationstrycket kommer att öka i slutet av krisen. Den troligen ganska branta ökningen av räntorma runt om i världen talar inte för att de nya arbetslösa i denna kris inom tillverkningsindustrin skall få nya jobb inom en nära framtid.

Den politiskt självständiga riksbanken (hur länge till?) kommer då att framstå som skurken, eftersom de har satt den höga styrräntan. En del bostadsägare kommer att vara mycket pressade av de höga räntorna, vilket kommer att hämma privatkonsumtionen. Likaså kommer lånefinasierade nyinvesteringar för företag att bli dyra att finansiera.

Men regeringen hade kanske kunnat göra mer i denna kris genom rimliga stimulansåtgärder såsom infrastrukturprojekt. Detta utan att äventyra de relativt starka statsfinanserna, eftersom människor som arbetar betalar skatt och bidrar till statsfinanserna och inte drar på nya kostnader. Via multiplikatoreffekter kunde dessa nya arbeten också ge positiva ringar på vattnet effekter.

Keynesisk klassisk kontrcyklisk politik funger antagligen bäst under depressioner och riktigt allvarliga kriser som 1930-talets och den vi upplever nu. Men bara för att politiker och centralbanker inte klarat av att bedriva sådan politik under fr a 70- och 80-talet väljer nu Borg et al att väldigt försktigt stimulera ekonomin. Det kan visa sig vara raka motsaten till klokhet.

'We are all Keynesians now'

Så uttryckte sig Richard Nixon 1971. Det var i sluttampen av den Keynsianska eran från tiden före andra världskriget. Världen hade sett big governance växa fram, framförallt i Europa. Men så kom oljeprischock, stagflation (uthålliga ökningar i den genomsnittliga prisnivån - samtidigt som negativ tillväxt) och stora statsskulder. Enligt J M Keynes skulle centralbanker/regeringar stimulera efterfrågan i lågkonjunktur, för att snabba på processen med att bli av med ett deflationsgap - situation med hög arbetslöshet och lågt kapacitetsutnyttjande i industrin. Eftersom löner var downward sticky kunde man inte vänta ut ekonomin i nergångar, priset på arbete skulle inte sjunka till den nivån som behövdes för att efterfrågan skulle sätta fart av sig självt. Denna stimulering av den aggregerade efterfrågan (dels med penningpolitik och dels finanspolitik) borde enligt Keynes ske även om det ledde till ökad statlig upplåning, och tillfälliga budgetunderskott. Vid konjunkturtoppar skulle sedan dessa stater betala av dessa skulder, och deras budgetar bli mer i balans. Det fanns också en trade-off mellan arbetslöshet och inflation. Antingen kunde man ha hög inflation och låg arbetslöshet, eller omvänt. De hade den Nya Zeelänska ekonomen Philips påvisat. Men så fick man på 70-talet erfara både hög inflation och hög arbetslöshet. Dessutom betalde staterna inte av skulderna vid konjunkturtoppar. Istället växte statskulderna till berg.

Tiden från 70-talet fram till denna finanskris, globala recession, eller t o m depression, har regerats av en annan makroekonomisk skola. Den Neoklassiska skolan. Den för inte så länge sedan avlidne Milton Friedman var denna rörelses förgrundsgestalt. Makroekonomin skulle enligt dem likna marknaden för t ex vitkål. Utbud, efterågan och jämvikt. Arbetsmarknaden är inte annorlunda än marknaden för t ex socker. Det är bara att låta resurser och produktionsfaktorer att bli effektivt allokerade av den osynliga handen, för att tala med Smith.

Så Friedman och hans neoklassiska vänner hade en ganska enkel agenda. Att ta bort alla hinder som gör Makroekonomin annorlunda än en enkel marknad för socker eller vitkål. Kort sagt skulle staten inte blanda sig i, de gjorde bara saker och ting värre - de agerade för sent, för mycket, allokerade resurser inneffektivt och var allmänt slösaktiga. Hands off. Makroekonomin skulle bli som en Mikroekonomi. Då gäller det att privatisera statliga företag, avreglera finansmarkander, minska fackföreningars makt, sluta med stora statliga infrastrukturprojekt, ta bort eller minska minimilöner, minska arbetslöshetunderstöd, och skilja regering och centralbank åt så att politiker inte kan agera jultomte genom att stimulera ekonomin och öka statskulden. Det är ingen ide att stimulera den aggregerade efterfrågan för regering och centralbank eftersom detta bara leder till ökad inflation och ingen ökad tillväxt, säger Friedman som var monetarist, vilket är en undersekt till neoklassiska röreslen. Istället gäller det att skapa ekonomiska incitament för människor. Man skall tjäna på att jobba häcken av sig, och marginalskatter och skatter i allmänhet måste därför ner, säger neoklassikerna. Skatter leder till ineffektiv allokering av resurser.

Vi fick den värld som vi har haft på sistonde där regeringen har makt över skatter och statliga investeringar, och centralbanker kontrollerar ränta och utbud av pengar (sedelpressen). Det var inte många länder som följde Friedmans råd fullt ut. Hong Kong är väl det närmaste man kan komma. Och Milton uttryckte sin beundran för denna fria ekonomi precis innan han dog då han återbesökte denna halvfria statsstat. Men Hong Kong har faktiskt utmärkt fri sjukvård finansierad över skatter (Jag vet för ett av mina barn är född där på ett utmärkt statligt sjukhus).

Det var framförallt Thatcher och Reagan som tog till sig Friedmans ideer. De förändringar de genomförde i Storbrittanien och USA var i denna neoklassisa inriktning. Men även klassiska keynesianska länder som Sverige och Tyskland har influerats av dessa ideer till viss del, speciellt Sverige under och efter krisens 90-tal. Frankrike är väl det land som har stått emot mest av de västliga demokratierna.

Men nu är vi tillbaka vid en situation liknande 30-talskrisen, depressionen, vilket var situationen som fick Keynes att skapa sina teorier om Makroekonomi. Det var massarbetslösheten som oroade Keynes, och hur man kunde komma ur den. Sverige kommer enligt Borg att ha 12% arbetslöshet 2011. Han har inte agerat speciellt Keynesianskt ännu. Men Borgs bakgrund är också till viss del inspirerad av den neoklassiska skolan.

I USA är helt plötsligt Keynes tillbaka på scenen. Paul Krugman har fått Nobelpriset, han är en nykeynesian. Och FED's (den amerikanska centralbanken) Bernanke är en av världens ledande experter på 30-talsdepressionen. USA blåser på allt vad de har fär att stimulera den aggregerade efterfrågan. Stimulanspaket, skattesänkningar, 0-ränta och sedelpresserna har bärjat gå varma. Detta trots att de har en enorm statsskuld och årliga enorma underskott. Det kommer att ta många år för USA att få sin ekonomi i balans. Men de har gjort allt för att inte hamna i en depression till. I tid.

När skall ett av världens mest Keynesianskt influerade land under 1900-talet, Sverige, ocksa agera som ett sådant? Vi har en mycket bättre utgångsekonomi än Storbrittanien och USA. Enormt mycket bättre stasfinanser. Vi har råd att gasa. Det finns stora timelags i penningpolitik (här har Ingves et al agerat och vi har låg ränta) och speciellt finanspolitik. Om vi skall få effekter fram till 2011 måste vi blåsa på ännu mer. Nu. Att bygga nya skolar, järnvägar, sjukhus, energianläggningar och vägar tar tid. Det är ingen ide att bygga dem 2014 om vi skall ta oss ur denna kris.

Are we all Keynesians now?