'We are all Keynesians now'

Så uttryckte sig Richard Nixon 1971. Det var i sluttampen av den Keynsianska eran från tiden före andra världskriget. Världen hade sett big governance växa fram, framförallt i Europa. Men så kom oljeprischock, stagflation (uthålliga ökningar i den genomsnittliga prisnivån - samtidigt som negativ tillväxt) och stora statsskulder. Enligt J M Keynes skulle centralbanker/regeringar stimulera efterfrågan i lågkonjunktur, för att snabba på processen med att bli av med ett deflationsgap - situation med hög arbetslöshet och lågt kapacitetsutnyttjande i industrin. Eftersom löner var downward sticky kunde man inte vänta ut ekonomin i nergångar, priset på arbete skulle inte sjunka till den nivån som behövdes för att efterfrågan skulle sätta fart av sig självt. Denna stimulering av den aggregerade efterfrågan (dels med penningpolitik och dels finanspolitik) borde enligt Keynes ske även om det ledde till ökad statlig upplåning, och tillfälliga budgetunderskott. Vid konjunkturtoppar skulle sedan dessa stater betala av dessa skulder, och deras budgetar bli mer i balans. Det fanns också en trade-off mellan arbetslöshet och inflation. Antingen kunde man ha hög inflation och låg arbetslöshet, eller omvänt. De hade den Nya Zeelänska ekonomen Philips påvisat. Men så fick man på 70-talet erfara både hög inflation och hög arbetslöshet. Dessutom betalde staterna inte av skulderna vid konjunkturtoppar. Istället växte statskulderna till berg.

Tiden från 70-talet fram till denna finanskris, globala recession, eller t o m depression, har regerats av en annan makroekonomisk skola. Den Neoklassiska skolan. Den för inte så länge sedan avlidne Milton Friedman var denna rörelses förgrundsgestalt. Makroekonomin skulle enligt dem likna marknaden för t ex vitkål. Utbud, efterågan och jämvikt. Arbetsmarknaden är inte annorlunda än marknaden för t ex socker. Det är bara att låta resurser och produktionsfaktorer att bli effektivt allokerade av den osynliga handen, för att tala med Smith.

Så Friedman och hans neoklassiska vänner hade en ganska enkel agenda. Att ta bort alla hinder som gör Makroekonomin annorlunda än en enkel marknad för socker eller vitkål. Kort sagt skulle staten inte blanda sig i, de gjorde bara saker och ting värre - de agerade för sent, för mycket, allokerade resurser inneffektivt och var allmänt slösaktiga. Hands off. Makroekonomin skulle bli som en Mikroekonomi. Då gäller det att privatisera statliga företag, avreglera finansmarkander, minska fackföreningars makt, sluta med stora statliga infrastrukturprojekt, ta bort eller minska minimilöner, minska arbetslöshetunderstöd, och skilja regering och centralbank åt så att politiker inte kan agera jultomte genom att stimulera ekonomin och öka statskulden. Det är ingen ide att stimulera den aggregerade efterfrågan för regering och centralbank eftersom detta bara leder till ökad inflation och ingen ökad tillväxt, säger Friedman som var monetarist, vilket är en undersekt till neoklassiska röreslen. Istället gäller det att skapa ekonomiska incitament för människor. Man skall tjäna på att jobba häcken av sig, och marginalskatter och skatter i allmänhet måste därför ner, säger neoklassikerna. Skatter leder till ineffektiv allokering av resurser.

Vi fick den värld som vi har haft på sistonde där regeringen har makt över skatter och statliga investeringar, och centralbanker kontrollerar ränta och utbud av pengar (sedelpressen). Det var inte många länder som följde Friedmans råd fullt ut. Hong Kong är väl det närmaste man kan komma. Och Milton uttryckte sin beundran för denna fria ekonomi precis innan han dog då han återbesökte denna halvfria statsstat. Men Hong Kong har faktiskt utmärkt fri sjukvård finansierad över skatter (Jag vet för ett av mina barn är född där på ett utmärkt statligt sjukhus).

Det var framförallt Thatcher och Reagan som tog till sig Friedmans ideer. De förändringar de genomförde i Storbrittanien och USA var i denna neoklassisa inriktning. Men även klassiska keynesianska länder som Sverige och Tyskland har influerats av dessa ideer till viss del, speciellt Sverige under och efter krisens 90-tal. Frankrike är väl det land som har stått emot mest av de västliga demokratierna.

Men nu är vi tillbaka vid en situation liknande 30-talskrisen, depressionen, vilket var situationen som fick Keynes att skapa sina teorier om Makroekonomi. Det var massarbetslösheten som oroade Keynes, och hur man kunde komma ur den. Sverige kommer enligt Borg att ha 12% arbetslöshet 2011. Han har inte agerat speciellt Keynesianskt ännu. Men Borgs bakgrund är också till viss del inspirerad av den neoklassiska skolan.

I USA är helt plötsligt Keynes tillbaka på scenen. Paul Krugman har fått Nobelpriset, han är en nykeynesian. Och FED's (den amerikanska centralbanken) Bernanke är en av världens ledande experter på 30-talsdepressionen. USA blåser på allt vad de har fär att stimulera den aggregerade efterfrågan. Stimulanspaket, skattesänkningar, 0-ränta och sedelpresserna har bärjat gå varma. Detta trots att de har en enorm statsskuld och årliga enorma underskott. Det kommer att ta många år för USA att få sin ekonomi i balans. Men de har gjort allt för att inte hamna i en depression till. I tid.

När skall ett av världens mest Keynesianskt influerade land under 1900-talet, Sverige, ocksa agera som ett sådant? Vi har en mycket bättre utgångsekonomi än Storbrittanien och USA. Enormt mycket bättre stasfinanser. Vi har råd att gasa. Det finns stora timelags i penningpolitik (här har Ingves et al agerat och vi har låg ränta) och speciellt finanspolitik. Om vi skall få effekter fram till 2011 måste vi blåsa på ännu mer. Nu. Att bygga nya skolar, järnvägar, sjukhus, energianläggningar och vägar tar tid. Det är ingen ide att bygga dem 2014 om vi skall ta oss ur denna kris.

Are we all Keynesians now?