fredag 19 augusti 2016

Om Ratos problem och möjligheter





Familjen Söderberg och dess stiftelser är storägare i Ratos, enligt di.se igår säger sig de vara nöjda med potentialen i flera av de nya innehaven (jag håller med, investeringarna efter den misstajmade i Aibel ser intressanta ut). De vill också ha stabil utdelning till sina stiftelser, vilket i dessa 150-års-jubileumstider låter som strävan om bibehållen utdelning på 3.25 per aktie (blir mycket svårt, redovisas nedan). Med en aktiekurs under 40 kr efter gårdagens dåliga rapport är ju dessa 3.25kr/aktie - i negativ räntemiljö - en fantastisk direktavkastning på drygt 8%.



Så här har Ratos utdelning på stamaktier och preferensaktier sett ut de sista fem åren (ratos.se):



Problemet är att denna utdelning (stam och preferensaktie) kostar drygt ca 1.1 miljard kronor per år och med de många nya investeringarna, se nedan (måste nog ta en paus nu), bl a en större fastighetsinvestering i Finland, samt kapitaltillskott till problembolag som Aibel och Bisnode etc blir kassan hårt ansatt. Ratos återköper dessutom preferensaktier (de har 713 000 C-aktier utestående), de har redan köpt tillbaka ca 117 000 det senaste året. Inlösenbeloppet efter stämman 2017 är 1827,50 kr per pref-aktie. Om Ratos inte återköper de drygt 700 000 preferensaktierna vid denna tid 2017 ökar utdelningen per aktie till vad jag förstår 120kr/år.  Min gissning är att Ratos löser in dessa aktier, det kommer att kosta 713000 X 1827.50 = ca 1.3 Miljarder kronor.

1. 1 miljarder till utdelningar
1.3 miljarder återköp preferensaktier
--------------------
2.4 Miljarder

I moderbolaget har man enligt gårdagens rapport likvida medel på 2430 MSEK, men nettotillgångar i moderbolag och centrala bolag redovisas som 2066 MSEK.

"Houston we have a problem..." Måste bli en utdelningsminskning om inte:

De sensate åren har Ratos dock kunnat dela ut väl p g a försäljning av bra bolag - som man faktiskt också fått bra betalt för och bra IRR-avkastning på - som Nordic Cinema Group, SB-Seating och Inwido. Men kassan från dessa försäljningar äts snart upp av utdelningar, nyinvesteringar och kapitaltillskott till problembolag - som vi såg ovan.

Innehavsbolagen går alldeles för knackigt som helhet för att kunna tillföra årliga vinster/kassaflöden som räcker till stam/prefens-aktieutdelning, återköp av preferensaktier, nyinvesteringar, samt kapitaltillskott till problembolag. Långt ifrån.

Min gissning är därför en börsnotering av vin- och spritbolaget Arcus-gruppen, som går allt bättre. Detta bolag är, enligt mig, undervärderat i Ratos bok och de har gjort fantastiska saker med detta bolag som numera tjänar bra med pengar och är konjunkturstabilt. Multiplarna borde bli höga i dagens börsklimat om man släpper ifrån sig aktier i detta bolag. Av Ratos egna kapital på knappt 12 Miljarder utgör Arcusgruppen endast 700 miljoner SEK. Ratos äger 83% av Arcusgruppen.  Denna grupp omsatte ca 2.5 Miljarder SEK 2015 (16e året i rad med omsättningstillväxt!) och gjorde 106 miljoner i vinst. Q4an är viktigast - julförsäljning av akvavit etc. I år tror jag de kan tjäna 150 - 200 Miljoner. 2015 gjorde de förlust under Q1 och Q2 med 26 Miljoner; i år gjorde de en vinst på 22 miljoner för samma tid. Nästan 50 miljoner bättre. Om de skulle kunna tjäna 200 Miljoner kr 2016 skulle bolaget med ett P/e på mellan 15 - 20 över börsen kunna ge stora tillskott av medel, bl a till utdelningar, även om bara en del av de 83% avyttrades över börsen.

Ett annan huvudspår för den nya VD'n och Styrelseordföranden är att ta itu med problembolagen. Bisnode borde bli en del av en strukturaffär, eller delar av det säljas - hela?, och nu måste det vara slut för det lilla kapitalslukande kaminbolaget Jötul (likt Hafa är det antagligen för litet för att bli lönsamt, behöver bli del av strukturaffär). För Aibel och GS Hydro som är exponerade mot olje/gasindustrin blir det till att fortsätta kapa kostnader och minska kostymen, vilket kostar att göra - men här har vi en option mot ett högre olje/gaspris. Det är två fina bolag, men med bedrövlig marknad just nu - men vid bättre olje/gaspriser finns det hävstång i dessa. Dessutom står Aibel för ca 4.2 miljarder av Ratos totala skulder på 11.8 Miljarder SEK (det var antagligen därför bankerna ville ha kapitaltillskott i Aibel).  Euromaint har man tagit stora nedskrivningar på (Tyskland) och de tycker jag skall få en ny chans - fick ny Arlanda tågserviceorder. Biolin S.borde kunna hitta tillbaka till lönsamhet.

Ratos bör vara glada över HENT's etablering på den svenska byggmarknanden, ca 1.6 Miljarder i två initiala orders, är lovande. Bolaget går bra och växer så det knakar. HENT är stjärnan i portföljen, men DIAB, Leidl, MCC, HL Display, KVD och Nebula går också bra. Tillsammans har dessa bolag ett positivt rörelseresultat på 375 MSK för första halvåret i år.

Problemet är att Aibel, GS-Hydro, Bisnode, Jötul och Biolin tillsammans gjorde ett negativt resultat för första halvåret på 320 Miljoner SEK. På helårsbasis kanske det inte blir fullt ut det dubbla, men även ca 500 MSEK blir tufft. Det är halva 2015 års aktieutdelningen på 3.25/aktie. Dessa bolag måste omstruktureras, säljas med förlust, eller få tillbaka en bra marknad för att Ratos rörelseresultat skall kunna bidraga till bl a utdelningar. Förvaltningskostnaderna för Ratos är dessutom ganska höga, knappt 200 Miljoner för ett halvår - då har man inte råd med sådana här dåliga resultat i flera bolag.

De nya innehaven airteam, Serena Properties, Speed Group, TFS, Gudrun Sjöden, och Oase Outdoors ser dock spännande ut. Och några bidrog tillsammans redan med 71 Miljoner i positivt rörelseresultat i denna rapport.

Susanna Campell fick mycket skit för att Ratos storköpte Aibel under sin början som VD i December 2012. För att finansiera köpet sänktes utdelningen från 5.50kr/aktie till 3kr/aktie, vilket gjorde utdelningsinvesterare med rätta förbannade. Men jag tror att den tidigare hyllade Arne Karlsson planerade det köpet. Han blev styrelsemedlem i Møller/Maersk 2010, och fick därmed insikter i oljeservice/oljeutvinning. Jag tror inte Susanna hade kunnat driva igenom ett så stor och riskfylld investering själv, som ny VD - hon blev VD i April 2012 bara ett halvår senare. Många inom Ratos ledning är säkert ansvariga för den feltajmade investeringen: Susanna, Arne och flera andra. Så stora investeringar med så stora lån gör man inte utan minutiöst arbete med flera inblandade. Detta har i princip lett till att Susanna fick sluta på Ratos.

Nya ordföranden, Johan Wiström, gjorde det bra på ÅF, bl a många bra kompletterande köp. Magnus Agervald har gjort det bra på Byggmax. Jag tycker att med de nya investeringarna och dessa nya personer i ledningen finns det potential i Ratos. Men jag ser också de problemen som aktiemarknaden tar fasta på. 

Bolaget är - likt vad Oriflame tidigare var -  ett sorgebarn i min portfölj. Precis som i Oriflame köpte jag in mig i finanskrisen tidigt 2009 och har sedan ökat vid en handfull tillfällen. Spannet för inköp är 40 - 65 kr. Mitt GAV är kring 50-lappen. Bolaget har dock delat ut väl vilket hyfsat till min totalavkastning, jag har fått som minst fått 3kr per år/aktie.

Igen har jag gett ett bolag tid, igen har jag snittat ner mitt inköpspris (fångat en fallande kniv), igen har jag visat tålamod. Jag tror faktiskt att Ratos kommer ge en bra totalavkastning de kommande 5 åren. Vad tror ni om Ratos? Är denna typ av publikt riskkapitalbolag ens möjligt "in the long run"? Kommer Söderbergs och den nya ledningen att göra om Ratos till ett traditionellt investmentbolag igen? Kanske en blandning onoterat och noterat som Investor?



onsdag 17 augusti 2016

Om att stå fast vid sitt case - exemplet Oriflame

I finanskrisen köpte jag in mig lite i många olika bolag som straffats av börsen och som jag tyckte var intressanta case. Ett av dem var Oriflame (tidigt 2009). Totalt har jag ökat fyra gånger efter denna initiala investering. Inköpskurser har varit ca 100 lappen till ca 200 kr. (Dessutom har jag gjort en kort affär, i min korta portfölj, en av gångerna när aktien åkte ner i källaren kring 100kr - sålde kring 150 kr.) Mitt GAV är kring 146 kr och kursen idag var ca 270 kr. Vet ej totalavkastning exakt, men viss utdelning, under en period nyligen ingen utdelning för att använda det fina kassaflödet till att beta ner skulderna, och nu utdelning igen - men enbart kursstegringen har varit ca 85% på min snitt-inköpskurs. 

Men Oriflame var länge ett sorgebarn i min långa portfölj. 

Fram till nu. 

Så här fint har kursen utvecklats sista året (Källa: Reuters):



Idag Onsdag 17 Augusti 2016 har också två positiva analyser kommit ut efter den  senaste - fina - rapporten från bolaget:
  • Nordea Markets höjer riktkurs från 205 kr till 290 kr.

  • Carnegie höjer riktkurs från 220 kr till 275 kr.


Men så här har dåligt har det gått sista fem åren (källa: Affärsvärlden) vid en enda investering i Oriflame för fem år sedan. Index har utklassat Orifllame-aktien i detta scenario. Men som jag skrev innan har jag köpt vid olika tillfällen, så detta är inte representativt för min investering. 



Här kan vi se hur intäkterna och lönsamheten utvecklats för Oriflame under tiden jag har köpt in mig i bolaget (källa: 4 traders/reuters). Man kan förstå varför kursen rasade 2012 - 2014/2015.



Låt oss se vad jag skrivit i tidigare blogginlägg om Oriflame:


Så skrev jag den 2e Nov 2012. 
"Oriflame: Visst finns det vissa hot mot bolagets affärsmodell, rena onlinebolag av den typen Kinnevik investerar i t ex, och sensate rapporten var en besvikelse bl a att hitta direktsäljare till den stora tupperwarekår man redan har. Aktien föll kraftigt. Och visst de långa skulderna är ganska höga i förhållande till eget kapital. Men balansräkningen har styrkor också: mycket lite goodwill, mycket värden i fabriksutrustning och fastigheter. Och kassaflödena är starka, räntabiliteten hög och kapitalbindningen relativt låg. Detta gör att bolaget kan dela ut väl. Till dagens kurs blir utdelningen om den behålls riktigt trevlig. För ett par år sedan betalade du lika mycket för EK som du gjorde i H&M. Nu är den siffran ca hälften. "

Och så här 8e Februari 2013
"Jag har varit ägare till Oriflame under några år, det var ett av de bolagen som jag köpte i krisen. I fredags ökade jag 50% till kurs som ungefär under den stora krisen. Om bolaget behåller utdelningen får man en direktavkastning på ca 7 - 8% och man betalar ca 13ggr det fria kassaflödet just nu.

Oriflame är ett globalt kosmetikaföretag med försäljning genom en oberoende försäljare. Man säljer inte via den normala detaljhandeln. Bolaget har försäljning i ca 60 länder och ca 3 miljoner självständiga säljkonsulenter jobbar för bolaget. Oriflame grundades i Sverige 1967 av Jonas och Robert af Jochnick, samt av Bengt Hellsten. Familjen är Jochnick är storägare.

Oriflame växer inte mycket de sista åren, krymper t o m lite för tillfället, och konkurrens från Avon och e-handel avskräcker marknaden. Men P/e 12 - 13 kräver ingen större tillväxt, nettomarginalen är knappt 8% och kan nog öka lite framöver. Östeuropa, Centralasien och Europa är problemen. De nya marknaderna i Latinamerika, Afrika och Östasien går bra på lång sikt kan t ex Afrika bli jättebra. Men som sagt, de stora marknaderna stampar.

Detta är ett bolag som har säljare anställda likt Tupperware, det binder oerhört lite kapital och räntabiliteten är ca 60%. Nu finns ganska stora lån som skapar hävstång, men detta är ändå ett högavkastande bolag och lånen till trots anser jag inte risken stor i denna rörelse. Berkshire Hathaway äger ett bolag som säljer kökstillbehör som stekpannor med en liknande affärsmodell: Pampered Chef. Jag läste någon gång att Warren beundrade denna kapitalsnåla affärsmodell som skapar bra möjlighter för fr a kvinnor att bli egna företagare utan att ta stor risk. Oriflame har t ex gett tusentals kvinnor insikter och erfarenheter av att driva egen verksamheter i forna Sovjetunionländer.

Jag gillar familjeägda bolag. Detta här är ett sådant. Dessutom har ägarna ökat ytterligare på kurser som dessa. Även om bolaget inte växer är det närmast en obligation - med uppsida. Eftersom det är så kapitalsnålt behöver det inte vinstmedeltill  produktion och expansion, istället kan det mesta likt hos HM delas ut. Nu har man dessutom sjösatt ett sparprogram. På lång sikt tror jag detta blir bra, under tiden är utdelningen utmärkt."

5 e Februari 2014
"Mina första Oriflame köpte jag i finanskrisen för kring 200 kr och förra året ökade för ca 185 kr. Det är inte ett av mina större innehav men ett bolag som jag följer med intresse (Jag har haft positiva erfarenheter med att köpa in mig i ett familjekontrollerat skuldsatt konsumentbolag i finanskrisen - New Wave) Idag kan man dock köpa Oriflame för 173 kr så hittills har jag bara fått några fina utdelningar, men annars ingen vidare utveckling. I affärspress nuförtiden är det idel problem med Oriflame: a) affärsmodellen, "tupperwareorienterad" med säljkonsulenter,  anses gammalmodig - kunder köper denna typ av produkter online, b) skulderna är för höga och har ökat, c) priset för de egna kapitalet är alldeles för högt, d) den ryska rubeln sjunker och bolaget e) växer inget längre och f) låg soliditet. Många av dessa  problem skall inte underskattas, som riskminimerare ringer det varningsklockor med en ökande hög skuldsättning, men jag skulle vilja poängtera att det finns också positiva aspekter att beakta i bolaget. Det tänkta jag lyfta fram här.

1) Familjeägt, ca 28 % av bolaget, av de entreprenörer bröderna af Jochnick som startade bolaget från scratch 1967. Det finns inte många storbolag som är såpass unga på Large-Cap.

2) Ganska lågt värderade (dessutom ganska låga) vinster P/e 12, du betalar ca 16ggr det fria kassaflödet och 0.73ggr försäljningen.

3) Asien, Afrika, Mellanöstern och Latinamerika är fortfarande små marknader, men de växer. VD Magnus Brännström kommentarer i Q3 rapporten: Våra viktigaste tillväxtmarknader, Asien, Latinamerika, Afrika och Mellanöstern, fortsätter att prestera mycket bra och svarar för mer än 30 procent av omsättningen i kvartalet. Om utvecklingen fortsätter på detta sätt kan detta kompensera för försvagningar i Europa och Centralasien. Det finns många kvinnliga entrepenörer i nya länder som Tanzania och Myanmar som kommer att skapa tillväxt.

4) Kapitalsnål oerhört intressant affärsmodell som inte behöver mycket medel för att växa. Marknaden verkar inte förstå att den kan kombineras med online-försäljning. Från Q3 rapport: Pilotprojektet i Sverige och Norge som lanserades under andra kvartalet 2013, där konsulenter kan bjuda in onlinekunder att handla direkt på webbplatsen,  utvärderas för närvarande och de första resultaten är uppmuntrande. Oriflame lanserade även ett pilotprojekt i Moskvaområdet efter periodens slut.

5) Oerhört hög räntabilitet, kring 50%, enligt Reuters, ägarna har dock valt att skuldsätta bolaget för att få hävstång så denna multipel är dopad. De har egentligen inte behövt lånen för växa eller till förvärv.


6) Starkt kassaflöde, även om något försvagat, som kan användas till att betala av delar av skulden om man vill; man har dock delat ut mycket de sista åren (för mycket förra året)  Från årsredovisning för 2012: Cash flow from operating activities, per share, € 2012, 3.22 Euro och 2011, 2.37 Euro  (Detta är pengar man kunnat användas till att bl a minska skulderna om man velat). Man valde att dela ut (ungefärligt från Euro) 15 kr/aktie 2013,  ca 15 kr/aktie 2012 och 12 kr/aktie 2011.  (Interest coverege TTM 7.65, enligt Reuters).

7) Odin fonder har börjat köpa in bolaget till sin Sverigefond. De har en värde-orienterad investeringsstil som appellerar till mig. Odin kan naturligtvis som eder riskminimerare ha fel, det är inget skäl till att köpa aktien; utan mer en indikation att andra har hittat värden i aktien.

8) Balansräkningen är inte svag, bortsett från skuldsättningen (de räntebärande långa skulderna), goodwill/immateriella värden utgör endast några procent av tillgångarna (således väldigt lite luft i balansräkningen eftersom man inte växer med förvärv), materiella anläggningar utgör ca 1/3 av tillgångarna, varulager drygt 20% och kassa/bank och derivat utgör ca 15%. Detta innebär att varumärket inte är upptagit till något värde alls i balansräkningen, helt klart ett dolt värde.

En investerare måste väga dessa positiva aspekter mot de negativa i inledningen. Om utdelningen skulle halveras mot förra året, för att börja betala tillbaka skulder,  skulle det fortfarande ge ca 4% i utdelning. Det är jag villig att ta. Det finns inte många bolag som värderas till 12 ggr vinsten på Stockholmsbörsen i dessa tider. Och som dessutom har bra möjligheter att öka dessa vinster. Bokslutet 14e Februari blir intressant."


11 Feb 2015
"Slutligen Oriflame som kom med ett bokslut igår. Slopad utdelning, fortfarande oroligt i Ryssland och Ukraina, men bolaget är ganska stabilt i sitt resultat förutom valutaeffekter av den svaga rubeln. Bolaget har handlats mellan knappt 100 kr upp till 150 kr sedan mitten av oktober 2014. Idag kring 110, vilket var priset vid årsskiftet. Bra att bolaget har som strategi att betala ner långsiktiga skulder istället för utdelning. Jag är ganska imponerad över resultatet ca 440 MSEK (efter rysk skatt) för året Ryssland/Ukraina oron till trots. Visst det är lägre än tidigare år, delvis valutaeffekter, men ändå en vinst på ca 8kr/aktie för 2014. Bolaget går bra på många andra utvecklingsmarknader. Jag har ökat ytterligare till dagens kurser."

Slutsatser
Jag är ganska stolt att jag har hållit fast vid mitt "Oriflame case". Länge var det motvind i bolaget. Och så kom geopolitiska kriser som Ukraina/Krim och gjorde situationen än värre. Men i slutändan ser detta idag ut som att mitt case hade substans och potentialen börjar att materialiseras. Det finns något riktigt intressant i detta kapitalsnåla konsumentbolag. Man måste ha tålamod och ge sina bolag tid, så länge det finns positiva aspekter att ta fasta på.

Jag har också haft förmånen att se bolaget "in action" i Asien där jag bor; i Sri Lanka, Mongoliet, Indonesien och Kina. Det har stärkt mitt case. När Öresund började köpa in sig ordentligt förstod jag att bolaget antagligen har den potential som jag har sett. (Även om de timat sina inköp mycket bättre, jag var för tidig.)

Så mitt sorgebarn under många år är nu en helt ok investering. Med utdelning har jag ungefärligen dubblat min investering (aktier inköpta från 2009 till hösten 2015) . Dessutom tror jag att bolaget har mer potential - de växer fint i Asien, Latinamerika och Afrika. Bolaget liggen i min långa portfölj och får ticka på - dessutom blir de fina kassaflödena nu utdelningar igen.

Vad tror ni om caset och att jag visat Oriflame så mycket tålamod?

torsdag 26 maj 2016

Om att vara kritisk mot förutsägelser (predictions) om framtiden för ekonomin eller börsen som helhet

Marketwatch siar att ett nytt börsfall står för dörren och listar sju tecken på en annalkande bear market. Detta enligt en kort artikel i Affärsvärlden.
Sådana här "spådomar" tycker jag alltid det är värt att kritisk granska. Det är inte ofta ni ser Makroekonomi diskuteras här på bloggen. Och det beror på att jag är av den uppfattningen att Nationalekonomi som vetenskap inte kan förutspå/förutsäga (predict) framtiden. Däremot kan ekonomer göra väldigt bra analyser av historiska händelser som den stora depressionen, krisen i Sydostasien i slutet på 1990-talet etc. I efterhand! 
Ett exempel på detta är Ben Bernanke, f d FED chef, som har skrivit oerhört initierade, skarpa och lärda analyser om "The Great Depression" (här är länken till en) som akademisk ekonom. Alltså djupsinnigt analyserat vad som hänt när vi har faktan på bordet.  Men i juli 2005 sade han i en TV intervju (här är Youtube länken till den) att USA's bostadsmarknad aldrig fallit "on a nation wide basis" och därför var detta otroligt att de skulle hända i USA. Men vi vet vad som hände sedan...han hade helt enkel fel i sin förutsägelse.   
Så likt som meteorologer har svårt att förutspå väder i framtiden eftersom vårt klimatsystem har så många parametrar och är så komplext; så är också vårt ekonomiska globala system komplext med många parametrar. Dessutom är människan själv en påverkbar aktör i detta komplexa system. Detta har George Soros intresseart sig för och utvecklat tankegångar om (se FT artikel här)
Här kommer i blått en kort kritik av Markert Watch's förutsägelse (jag har tagit mig friheten att stryka över i gult de viktiga poängerna). Mina kommentarer följer i blått: 
1. Federal Reserve. Det är svårt att förneka det faktum att Feds monetära stimulanser har haft en positiv effekt på aktier. Sedan QE-programmet avslutades för drygt ett år sedan och räntorna höjts har stödet för aktier minskat och osäkerheten på marknaden ökat. Inte minst sedan det senaste FOMC-mötet i slutet av april, skriver Marketwatch.
Men om tillväxten blir svag, enligt nedan resonemang, och inflationen är låg; då kommer inte FED att höja räntorna så mycket - eller inte alls? Visst QE är slut i USA, men räntorna är fortfarande extremt låga - även om Fed höjer 0.25% till är de fortfarande under 1%.
2. Bolagens vinster. Enligt siffror från Factset var S&P 500-bolagens vinster drygt 7 procent lägre under första kvartalet 2016 jämfört med samma period i fjol. Oljebolagen har varit de stora syndarna men även detaljhandelsbolag har fått se intäkterna sina, skriver Marketwatch.
Men om oljepriser fortsätter att leta sig uppåt? Vinsterna kommer då att bli bättre i denna sektor. Och dessutom har olje- och gasindustrin kapat mycket kostnader den sista tiden - de har anpassat kostymen. Dessutom är oljepriset kostnader för många företag som nu får billigare produktionskostnader. Och därmed kan vinsterna i snitt t o m bli högre på S&P 500. Dessutom kommer kanske konsumenterna efter presidentvalet att få mer framtidstro?
3. Förtroendet bland småföretagare. I mars var förtroendesiffrorna nere på tvåårslägsta, enligt ett småföretagarindex från National Federation of Independent Business (NFIB). Även om sentimentet har ökat något sedan dess är småföretagare fortfarande "extremt pessimistiska om ekonomin", skrev NFIB i maj-rapporten enligt Marketwatch.
Men då kan det ju nästan bara bli bättre - om de bara är lite mindre pessimistiska?
4. Konsumentförtroendet. Statistiken för april visade en kraftig nedgång jämfört med månaden före. Samtidigt föll Michigan-indexet för fjärde månaden i rad. Visserligen kan högre bensinpriser spela in på konsumenternas minskade förtroende, skriver Marketwatch, men konstaterar att det i så fall pekar på att hushållen är otroligt sårbara.
Men då kan ju, igen, en liten förbättring bli positiv...
5. Svag BNP. Om både företag och konsumenter känner en ökad press, är det inte konstigt om USA:s tillväxt sviktar. BNP växte med 0,5 procent i årstakt under första kvartalet i år. Det är tvåårslägsta och enligt Marketwatch lär den knappast öka mycket mer framöver.
Men då blir det ju inga högre räntor som tar ner aktiekurserna heller? FED vill väl inte att USA skall få negativ tillväxt - eller?
6. Fondflödet. Investerare fortsätter att minska riskerna, enligt nya siffror från Morningstar. I april placerades närmare 23 miljarder dollar i så kallade taxable-bond funds, en slags obligationsfond, och närmare sex miljarder dollar i municipal bonds, amerikanska obligationer utgivna av till exempel delstater och lokala myndigheter.
Men då kan ju det bli stor uppsida om de allokerar annorlunda och köper aktier istället i framtiden?
7. Flera orosmomement. Presidentvalet i USA, brittisk folkomröstning om EU-medlemskapet och recession i Brasilien. Samtidigt slår det låga oljepriset och ekonomiska sanktioner mot den ryska ekonomin. I den här miljön är det svårt för investerare att hitta ljuspunkter även utanför den amerikanska ekonomin, skriver Marketwatch.
Men finns det inte alltid orosmoment i världen? Och om dessa inte leder till harmageddon denna gången heller?
Med detta sagt: Kanske kommer Marketwatch visa sig ha rätt? Vem vet? Men de kan lika gärna ha fel...

fredag 20 maj 2016

Om min (irrationella?) rädsla för fastighetsaktier

När jag läste företagsekonomi, nationalekonomi, statsvetenskap, "Jöken", och ekonomisk historia i början av 90-talet härjade en enorm fastighets/finanskris i Sverige. Nyligen fick jag reda på att Wallenstam var det enda fastighetsbolaget i Göteborg som inte gick i konkurs under 90 - 94, vilket berodde på deras långa och djupa relation med Handelsbanken (kan någon bekräfta den uppgiften?) Men ni har säkert läst om Nyckeln, Gamlestaden etc - fastighetsbolag som gick i konkurs under de åren. Detta satte press på banksystemet och bl a Nordea (Nordbanken) förstatligades för att inte gå i konkurs. Kreditgivningen hade varit våldsam från banker till aggressiva fastighetsbolag fram till 1990. Sverige var i stort sett i recession från 1990 - 1993. Som jag förstår gick nästan tusen fastighetsbolag i konkurs under dessa år. Flera av dagens fastighetsbolag kommer ur omstruktureringar efter konkurserna då t ex Castellum och Kungsleden hamnade hos banker som tog över panter/tillgångar. 


Dessutom knakade den fasta växelkursen som flera länder hade till ECUN under denna tid. Finland släppte sin koppling till ECU den 8e september. Den 16 september 1992 lämnade Bank of England det västeuropeiska valutasamarbetet, pundet läts flyta fritt, och dagen efter släppte Italien försvaret av sin lira. För att försvara kronkursen i Sverige höjde Riksbanken den 16e september 1992 marginalräntan under en kort period till 500 %. Detta innan man gav upp den fasta växelkursen den 19e november 1992.

Dessa höga räntor var naturligtvis dödsstöten för en redan havererad fastighetssektor.

SEB och t o m SHB fick göra nyemission, och jag minns att när jag var på väg till en föreläsning i nationalekonomi hade DN, eller SVD, en löpsedel med rubriken "SEB-aktien värdelös?"

Detta har präglat min syn på fastighetssektorn. Men sedan spelade slumpens musik till fastighetssektorns förmån. De nya inflationsmålen som Riskbanken satte upp ledde till lägre inflation och lägre räntor. Men fastigheter var med facit i hand ganska gravt undervärderade från 1992 fram till ungefär 2000. För de aktörer som hade möjligheter till krediter var det då guldlägen. Och sedan 1995 har det gått mycket bra för sektorn, men det brände dock till lite i finans krisen 2008/09. Läs gärna vad Per Lindvall skrev om Erik Selin och Balder i November 2008. Det är imponerande att Selin kom stark ur den situationen - och var Balder är idag.

Men jag har alltså länge avstått direktinvesteringar i sektorn beroende på vad jag såg runt mig i början av 90-talet. En sorts känslomässig aversion - men varför har jag inte samma negativa känslor till banker? 

Öresund som jag ägt i drygt 10 år har gjort mycket bra fastighetsaffärer (som man kan följa i deras gamla årsredovisningar, deras affär i Drott var t ex lysande), och Lundbergs som jag ägt sedan senaste finanskrisen har via sitt helägda fastighetsbolag (namne) och sitt innehav i Hufvudstaden haft fin utveckling. Detta har gjort att jag har insett att jag har inte varit rationell i förhållande till fastighetsaktier. 

Men jag trodde aldrig att den låga inflationen skulle bestå sedan början av 2000-talet till idag (jag var rädd hur fastighetsbolag skulle klara t ex 5 - 6% ränta). Denna låga inflation har i sin tur skapat utrymme för mycket, mycket låga räntor. Dessutom har Sverige fortsatt att urbaniseras. Och befolkningen har ökat mycket fortare än jag kunnat tro. Summa summarum: städerna - speciellt Stockholm, men också t ex Göteborg och Malmö ser en enorm efterfrågan på kommersiella fastigheter såväl som bostäder.

Min hittills då enda aktiva investering kom i Roburs Realinvestfond 2011/2012. Min fru och jag är gamla kunder i denna storbank (via familjer). Och vi hade lite småduttar i många av deras underpresterande och för vad de gör ganska dyra fonder; en del inlåsta i pensionssparande. Eftersom vi/jag inte ägde fastigheter direkt via börsen flyttade vi då hela detta kapital till ovan internationella fastighetsfond; vi har sett en dubbling av vårt kapital sedan dess. Avgiften var 1.4% men är nu 1,25% och den ger en ganska bra spridning av fastigheter i den utvecklade delen av världen, Sverige är dock överrepresenterat, deras 10 största innehav:


I höstas köpte jag också in mig i bostadsfastighetsbolaget Heba (Stockholm), det minst skuldsatta bolaget i sektorn i Sverige, t o m mer försiktigt än Lundbergs Hufvudstaden. Hittills har jag fin utveckling på den investeringen. Jag köpte också lite i logistikfastighetsbolaget Catena (som sedan köpt Tribona). Dett är ett långsiktigt bett på ett ändrat konsumtionsmönster och ökad e-handel - över tid. 

Den stora frågan är naturligtvis om de extremet låga räntorna vi har kommer att stanna för en lång tid? Kanske ett decennium till? I så fall är jag alldeles för lite exponerad mot denna sektor. Men varken du eller jag vet hur framtiden ser ut. Men jag äger via Lundbergs och Heba antagligen det mest försiktiga - riskminimerande -  du kan hitta i denna sektor på börsen. Via Öresund har jag exponering mot Fabege. Och så lite Catena. Dessutom äger jag Skanska, som har koppling till sektorn, både direkt och vi Industrivärden/Lundbergs. 

Har jag missat något bolag som passar min riskprofil? Är det motsatsen till klokhet att börja investera i denna sektor de senaste 5 åren - efter ca 20 års uppgång? Som det set ut nu kommer jag nöja mig med denna blygsamma viktning av denna sektor i min totala portfölj. De flesta fastighetsbolagen är dock ganska högt värderade (Se färsk artikel i Placera.nu

Hur stor andel fastigheter utgör era portföljer? Hur skall man förhålla sig till denna framgångsrika, men också allt mer konkurrensutsatta och genomlysta sektor? Avkastningskraven i Stockholm är väldigt låga för fastigheter - vilket är ett varningens tecken? 


fredag 8 april 2016

Kinesisk vår - del 2

It is one of history's ironies that Communism, advertised as a classless society, tended to breed a privileged class of feudal proportions.” 
― Henry Kissinger, "On China"


"Whether a cat is black or white makes no difference. As long as it catches mice, it is a good cat."
― Deng Xiaoping

I kinesiska skolböcker för mindre barn står det: Kina är ett stort land, med en lång historia och med många människor. Detta har jag t ex hört användas av kineser mot en demokratisering av Kina (dock fortfarande väldigt känsligt och svårt att prata om även om massakern på HFT i Peking hände för snart 30 år sedan); "demokrati går inte eftersom vi är geografiskt för stort" och med många etniska grupper (även om statsmakten har flyttat hankineser till alla områden med större etniska grupper under lång tid), "vi är för många människor för att kunna välja våra ledare och styra vårt land demokratiskt - det blir för komplicerat", dessutom har vi en "lång historia av kejsardöme till stor del baserat på konfuciansk filosofi" - och "demokrati passar inte med vår kultur som har vuxit fram under årtusenden". Intressant är att vissa historiker ser Mao och kommunistpartiet som en fortsättning på kejsardömet, Mao och kommunistpartiet blev en kejsare i leden av många - som har skapat ett ny inhängnad del i staden (för toppar i partiet, höga militärer etc) ett stenkast från den gamla förbjudna staden.


Det är också intressant att många västerländska affärsmän och företag har haft stora förhoppningar/illusioner om ovan teman också. Under den tiden jag bodde i Peking, eller regelbundet var där, hörde jag så många gånger svenskar och andra utlänningar säga att Kina är ett stort land med så många människor om vi bara kan få några % av den marknaden blir det fantastiskt. Problemet är att så har alla stora/medelstora företag i världen tänkt under ett par årtionden. Konkurrensen blir därför mördande. Och med all FDI som har kommit in i Kina för att bl a producera billigt för exportmarknader har Kina sedan 25 - 30 år tillbaka fått tillgång till ny teknologi, organisation etc från världens främsta företag. Detta har gjort att inhemska företag har blivit allt duktigare år för år. Dessutom kan de inhemska företagen landets språk och kultur vilket inte skall underskattas i Kinas fall - och så har de bättre Guanxi. 




Så nu när Kina ställer om från extremt exportorienterad massproduktion, till mer sofistikerad produktion av både varor och tjänster, och till att fokusera mer på den inhemska efterfrågan finns fantastiskt skickliga och drivna kinesiska företag i Kina. Vinstmarginalerna i många branscher blir därför ganska låga p g a den enorma konkurrensen. Exempel på bolag som tidigt identifierat Kina som en stor potentiell marknad men som mer eller mindre, efter en längre tids försök, har misslyckats är Walmart (denna artikel från Forbes visat på svårigheterna de har haft och denna artikel från Fortune likaså) och Carrefour (här är en Quarts artikel om deras Kinaproblem). Om Tesco skrev the Guardian i April 2015:
"Tesco once had huge plans for China – it would carpet the country in expansive malls and supermarkets. But it is a tough market, and the plans went badly wrong, prompting Lewis’s predecessor, Phil Clarke, to sell a majority stake in the Chinese chain to local operator China Resources Enterprise last May. On Wednesday, Tesco admitted it had booked a £630m writedown on the value of its remaining investment in the loss-making venture. Tesco is due to pay its partner £77m in May 2015 as part of the transaction, on top of £257m paid last year."

För ett decennium sedan kom turister till Peking, från t ex Sverige, och köpte North Face jackor, Quicksilver t-shirts och DVD filmer. Men kineserna själva vad naturligtvis huvudkunderna av dessa varor. Undrar hur många fr a amerikanska filmer och TV-serier som unga kineser i städer under 1990- och 2000-talet har sett?  (Och hur har det påverkat deras syn på väst - och sitt eget land?) I slutet av förra och i början av detta millennium var detta stor business. Det fanns hela varuhus i Peking med plagiat och kopior av allt i märkesklädväg, t o m olika priser på olika typer av kvalitet på kopiorna av t ex Canada Goose jackor ...

Nu finns inte så mycket kvar av detta - i fart fall inte vad jag kunde se. Och DVD, Blue -ray och CD kopior har tappat sin attraktionskraft i och med Spotify, Netflix mm. Jag tror också att när Kina blev medlem av WTO (World Trade Organisation) i december 2001 så började en stark lobbying från fr a USA mot Kina att göra något åt detta. Och myndighetrna har de nog gjort detta till stor del, i vart fall i Peking. Jag såg bara något stort ställe nu i vår där "counterfeitprodukter" dominerade, även om de fortfarande finns många små ställen som säljer udda varor som antingen är kopior/plagiat eller restprodukter från produktionsställen i Kina. Men jag antar att om jag åker till Shenzhen och Guangzhou (Kanton) - närmre textilindustricentrum -  i sydöstra Kina kommer det att finns mer av detta?

Jag tror också att när Kinas ekonomi har vuxit och en medelklass, såväl som en nyrik klass, har vuxit fram så har det blivit coolt och inne att ha de riktiga produkterna. Kanske gäller detta speciellt ekonomiskt starka städer som Shanghai och Peking - men kanske är annorlunda i städer inne i Kina som t ex Chengdu? Att ha kopior har blivit lite av en loosergrej bland unga Pekingbor; framgångsrika människor har råd att köpa de riktiga Moncler-jackor eller Gucci-glasögon. Det kanske t o m är trendigare att köpa kläder på H&M och Zara än halvtaskiga kopior av lyxmärken? En annan förklaring är att lönerna i textilbranschen i Kina har blivit för höga och delar produktionen har därför flyttat till länder Kambodja, Myanmar eller Bangladesh. Det finns helt enkelt mindre textilvaror i omlopp i Kina 2016.  Slutligen finns Alibaba. Ett enormt företag som är mix mellan Amazon, eBay och Paypal. De säljer varumärken i en del, och non-branded i en del. Och Alibaba gör naturligtvis varor med sina låga priser varor tillgängliga för kineser som annars kanske inte har råd. Och sätter därmed prispress på all retail i Kina. (Alibaba större än Walmart)

Men förresten, vad tror ni, är den här ryggsäcken "äkta"? (Bild tagen i en park i Peking förra veckan)



Detta leder in på något som är en tydlig trend i Kina nu. Att lämna lågmarginal commodities business och enklare industriell produktion, och istället tillverka mer avancerade produkter, service och tjänster, och utveckla eller köpa internationella varumärken.

De stora stora kinesiska bankerna (delägda av staten) är exempel på detta; Bank of China, China Construction Bank, Industrial and Commercial Bank of China och Agricultural Bank of China. När vinsterna på hemmaplan har sjunkit kraftigt på sistone satsar dessa stort på en internationalisering. Genom ett statligt initiativ, Belt and Road, skall kinesiska företag förse Afrika, Europa och Asien med bättre infrastruktur. Och banker som t ex Bank of China (BOC), den fjärde största banken vad gäller utlåning, spelar en viktig roll att ge lån till dessa projekt. Som jag förstår är lånen i Yuan och inte i dollar som ett led att göra den kinesiska valutan till en världshandelsvaluta. Förra året lånade endast BOC ut 28.6 Miljarder USD till dessa satsningar. BOC finns närvarande i 46 länder och regioner, varav 18 i Belt and Road länder. Enligt BOC's årsredovisning växte de utländska tillgångarna till 27% av banken stillgångar 2015. En ökning med 54% mellan 2012 och 2015.

Den nya trenden gäller också hur kineser benämner stadsdelar och bostadsområden. Det har i Kina givits - under den enorma byggboomen de sista årtiondena - många för kineser exotiska västerländska namn på vägar, lägenhetskomplex och bostadsområden som Venice, Manhattan eller Provence. I en stor artikel i China Daily, April 5 (Den stora engelskspråkiga dagstidningen i Kina, statskontrollerat husorgan, sättet som den kinesiska makten vill kommunicera världen på engelska; jag fick den till min dörr varje dag i mitt lägenhetshotell.) behandlar man detta, staten vill ha kinesiska namn på gator och bostadsområden i ökad utsträckning från och med nu. Men detta handlar också om något större: att sluta imitera västerländsk - och annan - arkitektur och utveckla något eget kinesiskt. Helt i linje med den trend jag ser. I samma edition av China Daily diskuteras hur kinesiska universitet kan bli lika kända internationellt som Stanford eller Harvard, hur innovation och forskning & utveckling måste bli mer ett fokus på kinesiska universitet - och att deras universitet måste internationaliseras (bl a mer gäststudenter som kommer till Kina - inte bara som åker ifrån ). Xian Jioda universitet  (i gamla huvudstaden Xian), t ex samarbetar nu med 200 universitet internationellt i ungefär 60 länder.

Om vi tittar på kinesiska konsumentföretag så var Lenovo först (tror jag?) med att köpa ett riktigt stort västerländskt varumärke när man köpte IBM's laptop unit Think Pad 2005. Här är initierad artikel om hur det har gått.  Lenovo sålde 2015 mer persondatorer än något annat företag i världen. Intressant nog har de både HQ i Peking och i North Carolina. Senare har man även köpt IBM's Intel-baserade serverbusiness 2014 och Motorola Mobility från Google hösten 2014. Som vi svenskar vet köpte kinesiska Haier Group nyligen GE Appliances för 5.4 Miljarder dollar. Mitt framför näsan för Electrolux. Vidare har Midea Group just köpt Toshiba's vitvarudivision för ca 1 miljard dollar. Enligt en artikel i China Daily från 28e mars har Midea Group efter köpet drygt 5% av världsmarknaden för "consumer appliances", lite mer än Philips. Och kinesiska företags uppköp av utländska företag har dubblat sedan 2010, från ca 30 Miljarder USD per år till ca 60 Miljarder USD per år.  Ett annat kinesiskt bolag inom konsumentelektronik är TLC (som t ex gör mobiltelefoner). De har ökat sin försäljning varje år och säljer nu för över 100 Miljarder SEK (2015). Och har nästan 50% av försäljning utanför Kina. Marginalerna är dock tunna och bolaget tjänar bara drygt 3 miljarder.

Vad gäller mobilverksamheten fick jag lite intressant information via ett samtal med en kanadensare, etniskt kines, som bodde på mitt lägenhetshotell. Han hade jobbat på Nortel men jobbade numera på Nokia. Enligt honom är Huawei totalt dominanta i branschen just nu. De satsar brett och investerar mycket mer än Nokia(Alcatel-Lucent) och Ericsson på forskning och utveckling. De patent och royalty intäkter som Nokia och Ericsson får är bra, men deras hårdvarudel är i en mycket utsatt situation. Men enligt samma källa är Huawei också allt bättre på att utveckla sin servicedel och får mer och mer kontrakt i västländer (som detta kontrakt med Deutsche Bahn).

En anan branch där Kina hoppas på att internationaliseras är höghastighetståg - bullet trains. Kina har inrikes byggt massvis av sådana de senaste två årtiondena. Bolag som China Railway Rolling Stock Corp hoppas kunna sälja sina tåg, sitt kunnande i denna infrastrukturbransch globalt. Och naturligtvis service efteråt. Som jag förstår är det detta bolag som har lagt en offert i Sverige, genom China Railway Construction (CRC) organisationen. Enligt China Daily för CRC samtal med 30 länder och ett är då troligtvis Sverige.

Det finns också flera artiklar om statliga och halvstatliga stålbolag, som t ex Hebei Jinxi Iron & Steel Corp, fr a i nordöstra Kina, deras Ruhrområde, som försöker lämna standardstål commodity produktion för att satsa på mer förädlade produkter och forskning och utveckling. (Delar av Sandvik, den redan utsatta SMT delen kan få tufft. Och extremt utsatta SSAB får se upp... skyddstullar är inte räddningen för alltid.) Detta eftersom standardstålpriset i Kina har sjunkit med 64% sedan 2006 fram till idag. Detta gör att bolagen nu kraftigt drar ner på kapaciteten. I t ex Hebei-provinsen har detta också gjort att många stålföretag, hela 70 i en enda provins i Kina enligt China Daily, har diversifierat mot turism, modernt jordbruk och grön energiproduktion. (Låter ganska desperat, något för SSAB?). Men fr a satsar man alltså enorma summor på R&D för att tillverka varor högre upp i näringskedjan. I nordöstra Kina, där innan nämnda Hebei är en provins, är man beroende av tung industri och energiproduktion - och de är också här som föroreningarna är som allra störst. Oljeindustri, kolindustri och stålindustri. Några provinser och städer i nordöstra Kina har nog närmast negativ tillväxt just nu, speciellt de som är beroende av energiproduktion, om jag läser mellan raderna i China Daily. Denna tidning medger också, vilket är intressant, att många av dessa bolag är statligt ägda och därför ganska byråkratiska och tungrodda (The Economist kallar kinesiska statsägda bolag i tung industri för dinosaurier). Men det är intressant att resurser satsas på grön energi i denna förorenade del av Kina, och stora  bolag som amerikanska General Electric, satsar mycket inom denna sektor i landet. Enligt GE är Kina världens största marknad för förnyelsebar energi. Vem hade kunnat tro det för 25 år sedan?

Kanske kommer Kinas framtid bli som i detta tryck på en presenning på en byggarbetsplats i Peking våren 2016:











tisdag 5 april 2016

Kinesisk vår - del 1

Ibland blir man överväldigad att komma tillbaka till en plats man känner. Jag tillbringade mycket tid i Peking 1999 - 2005. Och bodde där ett tag under denna tidsperiod också. Men har inte varit där sedan dess. Efter två vårveckor med förhållandevis lite luftföroreningar och fint vårväder, kommer här del 1 av mina reflektioner.

I denna första del skall jag behandla ekonomi, politik och individuella friheter i stort (ackompanjerat av mina bilder).

Det första som slår en är att man ser att Peking har medelklassifiserats. Men dagens Peking är också brutal kapitalism som vi bara delvis ser i Sverige. Kina - och Peking - har blivit ett land med många vassa armbågar, det finns en "jag först attityd". Och i många avseenden en väldigt materialistisk livsinställning, men det finns förklaringar till detta, mer om detta senare.





Om ett land ökar sin BNP med nästan 10% om året så förändras en huvudstad mycket under ett decennium. Zara, Uniqlo och H&M finns på många ställen. Det finns också många nyrika, kaxiga (ofta yngre) kineser som parkerar sin Porsche Cayenne där det behagar dem. De klär sig dyrt, har dyra restaurangvaror och konsumtionen av europeiska lyxprodukter är stor. Visst finns fortfarande fattiga frukt- och grönsaksodlare som cyklat eller kört vagnar in till stan med varor tidigt, tidigt om morgonen - speciellt under helgdagar - för att sälja till Pekingborna. Men många har fått det materiellt bättre utan att leva ett liv i lyx, men man har kanske tvingats flytta långt till utkanten av stan eftersom deras tidigare bostadsdel del har blivit riven för nya shoppingcenter och lägenhetskomplex. Dessa människor har nu moderna lägenheter med hög materiell standard men kanske har förlorat sitt tidigare sociala sammanhang. Kanske sitter man i långa köer i bilen eller bussen till jobbet (tunnelbanan har dock byggts ut på ett imponerande sätt) - och andas en luft som har varit och ofta är bedrövlig och hälsovådlig. (Enligt denna SVD artikel från 2015 uppskattas 4000 kineser om dagen dö av luftföroreningar)



Om vi snabbt tar cirkus hundra år av kinesisk historia så har vi; ett kejsarimperium som faller sönder efter ett par tusen år, västerländska herrar som visar makt innan och vid sekelskiftet (och nästan delade upp Kina mellan sig), krigsherrar/makthavare som med våld styr regioner (och jordägare som agerar mot småbönder och lantarbetare som Alfredson gör mot Skarsgård i Den enfaldiga mördaren), inbördeskrig mellan Chiang Kai Shek's nationalister mot Mao's kommunister, japansk invasion och hänsynslös aggression, andra världskriget, kommunistpartiet tar makten 1 oktober 1949, kollektivisering av jordbruk med massvält i slutet av 50-talet (20-30 miljoner svalt ihjäl av detta experiment - det stora språnget), planekonomi, en fullständigt galen kulturrevolution 65' - 75', Mao dör 76, Deng Xiao Ping kommer till makten 79', marknadsekonomi-experiment i sydöstra Kina under 80-talet, Himmelska fridens torg massakern 89', och sedan två decennium av 10% ekonomisk tillväxt - men också bedrövlig luft och förorenade floder.  Om man har levt igenom så stora dramatiska omvälvningar kan man nog inte lita på staten, borgmästaren, kommunistpartiet - man kan bara lita på sig själv och sin familj. I Kina har det alltid varit viktigt att ha guanxi (kontakter, ofta högt uppsatta som ger individen/familjen fördelar). Detta gäller nog precis lika mycket idag. För Kinas många miljardärer (Se exempel här) är nog de flesta regler förhandlingsbara så länge man inte utmanar partiets maktställning, även om CCP har slagit ner på korruption inom statsapparaten de sista åren (men stor korruption finns i toppen).

Pengar, fastigheter och guld blir viktigt som trygghet - och frihet.  (Om du vill fördjupa dig i Kinas tudelade fastighetsmarknad läs här). Kommunisttidens likriktning och svaga ekonomiska utveckling skapade också ett uppdämt behov av materiell hög standard, statusprylar, och flärd. Den som blir rik i Kina idag har lyckats.  Detta har också bidragit till den spekulation som vi kunnat se på Kinas aktiemarknader. Detta har också lett till ökande belåning bland Kinas företag, stat och hushåll (Om du vill läsa mer Kina och eventuell skuldkris)



Man kan ju tro att denna materiella och ekonomiska snabba utveckling har lett till en politisk liberalisering. Det har det inte. Peking är trots mer ekonomisk frihet och bättre lagstiftning om äganderätt t ex, på många sätt än mer statskontrollerat idag. Kommunistpartiet, staten, polisen och militären har Kina i ett järngrepp. Många personer som jag träffade, och som har bott i Peking 15 - 20 år, säger alla, att de har blivit allt hårdare kontroll vad gäller mediefrihet, yttrandefrihet etc. För att ta detta till en praktisk nivå kunde jag inte - om jag inte laddade ner en VPN från iTunes -  använda google i någon form (man kan inte googla i Peking en världsstad), inte komma åt FB, Twitter eller Insta. LinkedIn är inte så politiskt känsligt så den kan man komma åt, vidare fungerade Viber och What's Up (Pekingbor använder dock WeChat). Kineser har egna versioner av social media; istället för twitter sin egen Weibo etc. Men statsmakten vet att människor laddar ner VPN's och proxys och har kontroll på dessa också. Ibland måste man byta. Ibland går det väldigt långsamt.  Det är reglerat även om om du lever i "utlänningsbostadsområden". Många västerlänningar som jobbar för MNC's har tillgång till social media via dessa på jobbet - och struntar i att kolla detta hemma. Det är för krångligt. De kineser som är på FB via en VPN kanske har bra tillgång till denna tjänst endast i 10 - 15 minuter. Detta innebär att Kina befinner sig i en Sinobubbla. All media (TV, radio, social media) är kontrollerad av staten och inte alls samma som stora delar av resten av världen har tillgång till. Press är långt ifrån fri. (Läs gärna denna WSJ artikel om vad som händer om man kritiserar Kinas ledare)



Kina har urbaniserats i snabb takt, jordbruket effektiviserats och människor har fått industrijobb istället. Städer som Peking och Shanghai har numera också avancerad forskning och produktion inom t ex IT och bioteknik. Och serviceindustrin utvecklas snabbt. Jag tror att det är möjligt att vara ett attraktivt industriproduktionsland med en diktatur som Kinas - det har Kina visat. Men jag undrar om man kan bli ett ledande land i serviceindustrin och inom forskning och utveckling? Då måste man, tror jag, bli ett mer öppet samhälle som ger individen mer frihet. Kanske kommer vissa politiska förändringar att ske när det nya Kina går igenom sin första stora ekonomiska kris och nedgång? De som kan Kina väl, som jag träffade, är dock skeptiska till detta. CCP har en mycket stark makt i Kina.



En del av av er undrade (i frågor i ett tidigare inlägg) om man kan se att Kinas ekonomi saktar in (tillväxten kanske i realtiteten är 3 - 5 %, istället för tidigare nästan 10%)?  Nej, det kunde jag inte direkt se. Men Peking är väldigt annorlunda än resten av Kina. Jag såg dock mycket färre byggkranar än för 10 år sedan. Men det har ju varit en enorm byggnation av vägar, tunnelbana, järnväg, shoppingcenter och bostäder fram till nu under 15 - 20 år i Kina. Det finns dock en del byggnation i utkanterna av stan och i vissa delar mer centralt t ex nya tunnelbanestationer. Men Peking - och Kina till stor del - har nu en bra infrastruktur. Så det är inte mer investeringar och företag i stål och betong som behövs. Men mer om detta i del 2.








fredag 18 mars 2016

Peking, Kina ett decennium senare - en kommande betraktelse

Under 2000-talet har jag spenderat ca 10 år i Östasien. Jag skriver sällan om dessa erfarenheter. Detta eftersom syftet med bloggen är att hålla mitt svenska skriftspråk levande (och gärna utveckla detta) och bättre följa vad som händer i Sverige (och Europa). I mitt jobb har jag under dessa tio år i Asien använt svenska ytterst lite (nästan inte alls). Under flertalet av dessa år har jag inte pratat svenska alls i vardagen - förutom med min familj. Men vissa år har vi haft svenska/skandinaviska vänner och bekanta på plasten där vi bor. Det är alltid roligt när man går hem från jobbet (bor man här är man alltid 6-7-8 timmar före svensk tid) att se vad som är morgonnyheterna på t ex dn.se, di.se eller i SVD Näringsliv (internet och mobiler blir snabbare och snabbare, men förstås lite beroende på vilket land man är i). 

Eftersom min blogg är anonym berättar jag inte exakt vad jag bor eller vad jag gör. Men för drygt 10 år sedan bodde vi i Peking en kortare tid. Jag har inte varit tillbaka i Peking sedan dess. Och snart skall jag resa dit. Då tänkte jag försöka beskriva och fånga de största skillnaderna mellan Peking då och nu. Jag har varit i några andra kinesiska städer efter det, men det har varit i södra Kina och faktiskt för ganska många år sedan det också. Det skall t ex bli intressant och se hur mycket blockerad man är av de kinesiska myndigheterna vad gäller sociala medier och internationell media via webben nuförtiden. Vad jag förstår är FB t ex ytterst begränsat i Kina. När vi bodde där var det mest internationella nyhetskanaler och "siter" som BBC och CNN som var blockerat. Men det var innan genombrottet för sociala medier. Och internet var ännu inte så snabbt. 

Så tanken är att det kommer en Peking top 10 förändringsbetraktelse inom om några veckor. Om det går skall jag hitta en vinkel för t ex svenska bolag. För drygt 10 år sedan, innan Peking OS, minns jag att det fanns en pingis-restaurang som var en hyllning till Jan-Ove Waldner. Det är också ett bestående minne från taxi chaufförer i Peking att när man på ytterst knagglig och dålig kinesiska sa att man var svensk, svarade de: "Ahhh, Waldenäärr". Alla visste vem han var och svenska exportbolag (och ambassaden) utnyttjade detta. Vi får se vad pekingbor säger våren 2016 om man är svensk?