fredag 3 mars 2017

Om att äga aktier långsiktigt - eller t o m för alltid?

Hittade mina gamla föreläsningsanteckningar från när jag läste nationalekonomi i början av 1990-talet. Bland materialet låg en tabell över Svenska storföretag 1990 (Källa: Sveriges största företag 1991/1992). Till vänster i tabellen nedan bolagens namn, i mitten deras årsomsättning 1990 i Miljarder svenska kronor och till höger andelen anställda utanför Sverige (i procent). Listan innehåller en del överraskningar för mig. Minnet är kort.



Bolag
Oms mdr kr
% utlandsanstallda
Volvo
83
30
Electrolux
82
82
Stora Kopparberg
62
68
Kooperativa forbundet
58
-
ABB (Sv)
48
30
Ericsson
46
60
ICA
41
-
Skanska
37
13
Procordia
32
35
Axel Johnson AB
32
-
SAS
32
73
Televerket
31
-
SCA
31
65
SAAB-Scania
31
30



Veckans Affärer har föredömligt sammanställt Sveriges 500 största företag (också baserat på omsättning) 2016 i denna artikel. Jag har tagit mig friheten att göra ett screenshot på de största 10 bolagen från den listan för att kunna jämföra med listan ovan för 1990.


Som ni ser är det ganska stor skillnad på dessa tabeller. Världen förändras. Men inte i allt. Volvo har kvar sin position i toppen; detta till trots att Volvo Cars var en del av "Stor Volvo" fram till 1999 när Ford köpte ut dem. Volvo Cars är nu femma på listan på egna meriter. SCA och Skanska finns på liknade plats i tabellerna. Men notera hur mycket omsättningen har ökat i nominella tal (alltså inte inflationsjusterat): SCA från 31 miljarder 1990 till 115 Mdr 2016. Volvo från 83 Mdr till 317 Mdr. Ett bolag med problem idag som Ericsson, har faktiskt ökat sin omsättning från knappt 50 Mdr till ca 250 Mdr. De har alltså femdubblat sin omsättning på drygt 25 år. Ganska imponerande. Tyvärr har vinsterna inte hängt med ibland...som just nu...

Det är också intressant att se ovan hur relativt få av bolagen som var fullt ut internationaliserade på listan från 1990. Men det är ett annat inlägg.

Men vad har nu detta att göra med långsiktigt aktieägande? Det är ingen direkt hemlighet att jag är en stor fan av Warren Buffett och Charlie Munger. De har alltmer koncentrerat sig på wonderful companies inköpta till fair prices. Att hitta bolag som de kan äga forever. Exempel är t ex Heinz och Coca-Cola. Och om man ser Berkshires utveckling så är det tydligt att det är bra att vara långsiktig. Men forever?  Ibland sker paradigmskiften, teknikskiften och nya duktiga konkurrenter kommer till med nya affärsmodeller i branscher man äger bolag i. Ibland kanske också i branscher som man inte ens tänkte skulle bli påverkade i så stor utsträckning av t ex digitaliseringen. Även om B&M har för alltid som sitt ideal i sin längd på sina investeringar i stora kvalitetsbolag - så har de faktiskt lämnat branscher och bolag som är utsatta för dessa omfattande förändringar. De gjorde en av sina största investeringar utanför Nordamerika i brittiska Tesco. Men lämnade dem helt några år senare. De gick in i Walmart stort 2005. Men lämnade dem nu drygt 10 år senare. Retail har blivit en tuffare bransch. De gamla oligopolisterna som Tesco och Wal-Mart, dessutom marknadsledare inom dessa oligopol, är nu utsatta för ny konkurrens från bolag som e-handelstjärnan Amazon. Men också privatägda bolag, med delvis nya affärsmodeller, som konkurrerar med pris som Aldi och Lidl i Tescos fall.

Slutsatsen av detta. Om inte ens långriktighetens banerförare som Berkshire Hathaway hittar bolag att äga för alltid. Är det en bra premiss för investeringar? 

Om vi tittar på Berkshire Hathaways brev till sina aktieägare för 1990 och ser vilka som var deras största innehav så var det dessa:


Geico är nu helägt. Men Freddie Mac och Capital Cities/ABC finns inte i Berkshires börsnoterade portfölj idag. Washington Post (då Graham Holdings eftersom Jeff Bezos köpte tidningen Washington Post 2013) såldes 2014 efter att ha funnits i över 40 år Berkshires portfölj, det är inte forever - men det är långsiktigt! Coca-Cola och banken Wells Fargo ligger dock kvar som stora centrala innehav idag.

Jag tror att man skall vara långsiktig. Om man hittar bra bolag skall man ligga kvar. Men ibland förändras spelplanen. Och kan man behöva tänka över en långsiktig investering. Freddie Mac hade inte varit kul att sitta med i finanskrisen när den amerikanska bostadsmarknaden föll på nationell basis. Om man säger så. Och Capital Cites/ABC är nu en del av Disney. Men de delar som är ABC TV-bolag i detta mediebolag har nog det tufft nu i dessa Netflix and You Tube-tider.   

Ibland kan också värderingar skena iväg så att ett innehav inte kan rationellt motiveras givet värdet på bolaget i förhållande aktiekursen. Coca-Cola hade ett P/e tal på 48 under 1998 och kring 50 under 1999. Om ni tittar på grafen nedan så ser ni att det tog flera år för Coca-Cola att växa in i den värderingen. Mer än 10 år. Det var faktiskt en usel investering under flera år om inköpt vid millenieskiftet. Berkshire köpte dock aktierna på 1980-talet till en mycket bättre kurs innan bolaget fullt ut internationaliserats. Totalt har de varit en fantastisk investering för dem.




Skulle Berkshire ha sålt Coco-Cola vid millenieskiftet? Antagligen. Även om det är svårt att sälja 10% av ett jättebolag. Och sedan köpa tillbaka. Men vi småsparare har inte dessa problem.

Men hur mycket övervärderade skall ett bolag vara på börsen för att man skall sälja? Det är svårt att säga. Men ett moget stort bolag som Coca-Cola till P/e 50 är nog ett bra exempel. Ericsson värderades till än högre P/e tal i Stockholm vid ungefär samma tid. Ibland blir bra bolag lite för hypade på börsen. 

Detta var en del funderingar kring långsiktigt ägande. Jag tror verkligen på att var långsiktig. Men världen förändras. Bolag köps upp, slås samman eller hamnar i en mycket mer utmanande kontext. Ibland måste man vara redo att lämna sina långsiktiga investeringar.

Vad tycker ni? Hur länge skall man behålla? När skall man sälja? Skall man sälja allt av ett innehav? Eller bara delar? Och när skall man köpa tillbaka? 



torsdag 2 mars 2017

Om substanspremie för investmentbolag

Under drygt tio års tid har jag byggt min långa aktieportfölj på investmentbolagens grund. Berkshire Hathaway och senare Fairfax Financials har varit de udda utländska investmentbolagsliknande fåglarna (kanske skall Sampo t o m räknas some ett investmentbolag?) Detta i en portfölj full av svenska investmentbolag som bl a Investor, Kinnevik, Industrivärden, Öresund och Latour.

Mitt mest lästa inlägg (nästan 12000 sidvisningar) här på bloggen ger tio skäl till varför man skall äga en korg investmentbolag.  Förklaringen till att min långa portfölj med stor sannolikhet har slagit index (var slarvig i början med statistik och plattformarna för handel förut gjorde inte detta enklare) under detta dryga decennium är enkel. Flera av dessa investmentbolag har överpresterat. Bolag som Kinnevik, Latour, Öresund och Investor har gått mycket bra under denna tidsperiod. På lite kortare sikt, några år, har t ex Bure Equity, Svolder och Traction gått som tåget.

Under detta dryga decennium har många av dessa investmentbolag, speciellt de som också är maktbolag (bolag som t ex Industrivärden som genom röststarka A-aktier kontrollerar bl a SCA och Skanska) handlats till stor substansrabatt. Ibland har man kunnat köpa Investor och Kinnevik till 30 - 40% substansrabatt (Se graf för Kinnevik nedan) . Om man gjort så har man fått fina värden, men också fina utdelningar eftersom utdelningen blir högre på en knippe börsbolag som handlas till substansrabatt, ceteris paribus.




Men på sistone har den världen jag känner till blivit smått galen. Många av "mina" investmentbolag har de sista året enligt mina beräkningar handlats till substanspremie.

I fallet Öresund tycker jag att en viss substanspremie är befogad. Förutom Fabege (kanske bland de bäst positionerade fastighetsbolagen i västvärlden) och Bilia (otroligt välskött, på väg in i bl a Tyskland)  är Qviberg et al helt rationella och osentimentala i sin portfölj. De har en makalös timing och "känsla" - naturligtvis också baserat på logik -  för att gå in i bolag och låta dem vara där lagom länge, för att sedan minska efter fantastisk värdeutveckling - och sedan ibland helt lämna. Jag var aktieägare redan innan finanskrisen och Öresunds gamla årsredovisningar är en fröjd att läsa. Mats Qviberg är nog Sveriges bästa stockpicker -  och allltid med balans mellan olika typer av bolag och till låg/rimlig risk. Titta t ex på Öresund mot OMX den senaste treårsperioden, de har gått mycket bra:

 

Men förutom Öresund tycker jag inte att något svenska investmentbolag skall handlas till premie. Dock tycker jag att Qvibergpremien är för hög just nu.

Det är dock realistiskt att några av investmentbolagen kan handlas kring sin substans. Latour har t ex en stor fin helägd rörelse, man kan alltså inte kopiera det bolaget genom att köpa aktier via börsen, och värderingen på denna onoterade del är nog i underkant. Sätter man samman Assa, Fagerhult, Tomra etc med den onoterade rörelsen får man en attraktiv mix av högavkastande bolag. Att Latour handlas kring substans känns rimligt givet hur de bra de presterat de sista 10 - 15 - 20 åren.

De maktbolag för olika sfärer, som är gifta med en del av sina bolag, har idag fortfarande viss rabatt, men den är mindre än den varit:
Industrivärden (SHB/Sandvik/Volvo/SCA/Ericsson)
Kinnevik (Tele2/Zalando/MTG/Millicom) - de har varit mer otrogna med sina kärninnehav och nya har tillkommit
Investor (SEB/ABB/Atlas/Astra/Ericsson)

Men följande bolag handlas (förutom Öresund) idag eller har handlats nyligen med premie:
A) Melker Schörling (MSAB)
B) Traction
C) Bure Equity
D) Svolder
E) Creades
F) Lundbergs 

A) Givet att Melker dragit sig tillbaka (han har varit enastående framgångsrik) och Ola R potentiellt hamnat i klammeri med rättvisan, skall detta bolag handlas med premie? Hexagon dominerar en portfölj som faktiskt kan köpas över börsen.

B) Jag beundrar Stillströms. Men de är försiktiga och har drygt en 1/3 av tillgångar i korta placeringar/räntepapper/likvida medel. En del fina mindre innehav. Men skall de verkligen handlas med premie givet den stora kassan? Visst, vissa bolag är helägda och kanske blygsamt värderade på balansräkningen. Men...

C) Bure har gjort det fantastiskt som har varit med och tagit fram Vitrolife och Mycronic till vad de är idag. Men dessa bolag är högt värderade. T o m mycket högt?  Och de utgör en mycket stor del av portföljen. I dagsläget liten rabatt i Bure. Men en del mindre innehav inte så imponerande, i vart fall inte just nu. Kanske kan bli? Men räcker det för att göra bolaget intressant?

D) Svolder har jag ägt länge. De var länge ok och kanske inte mer, men gav exponering mot stabila små och medelstora bolag till viss rabatt. Men sedan Öresund började köpa in sig har de haft en makalös utveckling. Och de har t o m gått bättre än Öresund. Bl a Troax, Garo, SAAB och Boule D. har gått fantastiskt. Men premie på Svolder? Historiskt har jag aldrig varit med om detta.

E) Creades har en del mindre intressanta innehav. Men stora delar av portföljen ligger i ett skyhögt värderat Avanza och turnaroundorienterade Lindab. Tveksamt om det skall vara premie på detta. Även om Hagströmer är en bra entreprenör.

F) Slutligen Lundbergs. Visst, den helägda fastighetsrörelsen har kanske varit blygsamt värderad. Men har också befunnit sig i den bästa av världar. Och bolaget har många fina innehav. Men Hufvudstaden och Holmen, tillsammans ca 1/3 av portföljen, är enligt min mening skyhögt värderade. Skall det verkligen vara premie för ett bolag som Lundbergs med mestadels stora börsnoterade bolag?

Varför handlas många av dessa bolag med premie nu? Är vi i slutet av en lång positiv mångårig börs-cykel som skapat dessa värderingar? Många av dessa bolag är stabila och är i in lågräntemiljö mycket attraktiva att handla med hävstång? Spelar nya ETFer/Fonder som äger investmentbolag en roll?

Är det rimligt med premie för dessa bolag? Delar ni min åsikt att Öresund sticker ut här? Och att Latour kanske skall handlas kring sin substans?


tisdag 7 februari 2017

Vilken aktie har minst nersida? Om att minimera risker

Nästan all rapportering i ekonomimedia om placeringar, investeringar (eller ren spekulation) handlar om potentialen - hur mycket uppsida det kan finnas i en viss fond eller en aktie. Alternativt: Här är fonderna/aktierna du skulle ha haft 2016 för att ha maxat din avkastning. Ni har säkert läst på börssnack, forum eller för den delen vissa twitter-diskussioner; ett visst bolag kan vara en potentiell kursdubblare, femdubblare eller t o m kunna bli en tiotaggare. Oftast med en väldigt kort tidshorisont.  Kommentarer till en aktie som står i 1.70SEK i Augusti kan vara: "När X och Y händer - som en massa indikationer tyder på/"kunniga" om bolaget visar - får vi norr om 10kr innan jul. Let the winners riiiideeeee" (ibland lite mer ödmjukt: "om X och Y", "som vissa källor hävdar" och "kan vi kanske få 5kr till Jul")




Jag gillar också att ha en aktieportfölj som har möjligt att förränta min familjs sparade medel väl. Och jag gillar kursdubblare, femdubblare etc. Har inga problem med det. Dessa är några av de aktier jag har ägt lite mer än 10 år i någon form: Kinnevik, Investor och Fenix Outdoor. Utan utdelningar beaktade har Kinnevik nästan fyrdubblats, Investor (som jag har ägt lite längre, se graf nedan) sjufaldigats och Fenix Outdoor gett 13 gånger pengarna. Och detta är inte totalavkastningen utan bara kursvinsten. Tyvärr har jag sålt av stora delar av dessa innehav när jag funnit dem övervärderade (och i mindre utsträckning kommit tillbaka i aktierna) så jag har bara delvis varit med på t ex Fenixs fantastiska resa med något större belopp.




Jag har en lång tidshorisont (det innebär inte att jag är långsiktig i varje enskilt innehav, bara att min portfölj i sig själv är ett långsiktigt projekt). Men oftast behåller jag mina större innehav en lång tid. I vissa fall har jag inga planer på att lämna bolag som jag investerat i alls. Compounded interest gör jobbet om jag hittar bra bolag. Man måste inte ta hög risk för att få bra avkastning. Men man måste bara "ha gott sittfläsk", för att tala med Qviberg.  


Ganska regelbundet går jag dock igenom både min korta och min långa portfölj. Vad jag då är ute efter: Var finns den stora nedsidan? Jag ställer då frågor som dessa:

A) Bolagsrisk
Har nya risker tillkommit i mina innehavsbolag? Har risker som fanns tidigare nu ökat i bolagen? Betyder denna förändrade risk att aktien för detta bolag - min investering - har blivit osäkrare?

Det var därför jag till slut sålde Getinge efter nästan ett decennium i min portfölj. Den allt större goodwillposten från alla förvärv och de allt större långa skulderna av samma skäl ökade gradvis - år för år - risken i bolaget. Och när dessutom offentliga utgifter, bl a till sjukvård/vård/omsorg, blev mer restriktiva i många länder efter finanskrisen försämrades Getinges förmåga att ta betalt och få avsättning för sina produkter. Detta gjorde också att lågprisaktörer gjorde intrång på deras marknader. Och på toppen av detta kom FDA problemen i USA. Typisk bolagsrisk som blir aktierisk. Getinge-aktien är ner ca 35% sedan jag sålde. 

B) Aktievärderingsrisk
Finns det stor nersida i själva aktiekursen? Har Mr Market låtit värderingen dra iväg alldeles för högt? Har nyckeltalen blivit stratosfäriska? Det kan vara fantastiska bolag. Men ibland blir marknaden alldeles tossig i denna typ av bolag. Och då får vi stor multipelexpansion. Bolag av typen Fortnox, Vitrolife, Cellavision, Boule Diagnostics verkar alla vara fantastiska mindre bolag i sina nischer. Men frågan är om P/e 40 - 60 är rimligt? Om något negativt skulle hända dessa bolag, var hamnar vi då? Vad är nersidan?

Avanza som jag äger lite via investmentbolaget Creades har idag en hög värdering (källa Reuters 7 Feb):  P/e 30.6, P/S 10.6, P/Eget Kapital 9.3 och Pris/Kassaflöde (TTM) ca 30. Detta vore kanske ok om Avanza hade en fantastisk tillväxt.  Men försäljningen växer 6 - 7% årligen, och tidigare har vinsterna per aktie vuxit minst lika fort som detta. Men vinsterna växer inte så mycket längre. Faktum är att vinsterna sista året faktiskt minskat - 5% (TTM). Bolaget har alltså för närvarande sjunkande vinster (negativ vinstillväxt). Då blir denna värdering saftig. Och jag har minskat två gånger de sista åren i Creades, huvudsakligen p g a Avanzas värdering och dess stora del av portföljvärdet. 

C) Är jag diversifierad
I mitt fall oftast inget större problem. Jag har en diversifierad portfölj. Flera investmentbolag är tunga innehav. Har aktier på flera marknader även om Sverige och Norden dominerar. Och sätter man samman min korta med den långa portföljen blir det mycket stor diversifiering. Jag har en pragmatisk investeringsstil. Verkar en aktie vara "billig" i något hänseende (finns många anledningar) har jag inget problem att addera denna, antingen i den kortare portföljen eller i den långa. Risken i mitt fall är mer att inte hinna läsa alla rapporter och information om bolagen - inte att jag tar risk vad gäller för lite diversifiering. Jag äger antagligen aktier i för många bolag. Men jag hinner fördjupa mig i alla större investeringar. 

Målet är således att förvalta kapitalet på ett sätt där nedsidan skall vara så låg som möjligt. Att skydda mina besparingar mer än att försöka "maxa" min avkastning.




Men under stora börsras som 2008-09 åker man ner oavsett. Alla aktier går då ner. Men aktier som har rimligare värderingar, i utgångsläget, starka balansräkningar och mindre bolagsrisk går ner mindre. Om din portfölj går ner 32% under en stor nedgång, medan OMX index går ner 42%. Då har du gjort de riktigt bra. 

Värdeinvestering a la Graham et al är det bästa botemedlet jag har sett hittills vad gäller att beakta nedsidan. Rimliga/Låga värderingar och starka/sunda balansräkningar. 

Vilka/vilken aktie tycker ni har minst nersida just nu? Varför? Motivera gärna! Jag tänkte främst på Stockholmsbörsen, men bolag från andra marknader går bra också!

tisdag 31 januari 2017

Om teknikbolag, digitalisering och paradigmskiften

Avancerad teknik, speciellt potentiellt framtida sådan, är något som en riskminimerare generellt har undvikit som investerare (inspirerat av W Buffett's "circle of competence" resonemang). Men det tycks mig som om algoritmer, robotar, AI och digitalisering nu har gjort verkligt intrång även i bolag som jag traditionellt investerar i (mitt investeringsuniversum). I gårdagens bokslut märker man hur en logistikmästare i en globaliserad värld som H&M ser sin affärsmodell under attack från digitaliseringen. Min fru och jag har ägt H&M i vår långa portfölj i mer än i ett decennium. Ett bra innehav. Men bolaget har delvis hamnat i ett nytt paradigm och marginalerna har krympt. Denna slide från en IBM presentation (The Digital disruption has already happened) visar vad vi redan är 2016/2017:

Alibaba, Amazon och Zalando är nya giftiga konkurrenter för H&M. Och den konkurrensen har nog bara börjat. Det känns bra att ha ett lika stort innehav i Kinnevik (storägare i Zalando) som i H&M. Tyvärr är det lika svårt att räkna ut värdet på flera Kinneviksbolag som att förutse hur väl H&M kommer att tackla digitaliseringen. I paradigmskiften är det knepigt att göra prognoser baserat på historiska data. Kanske kan man se vissa trender, Zalando ökar sin marginal år för år. Och eftersom H&M's marginal minskar år för år kommer gapet mellan dem kanske gradvis att försvinna? Denna artikel i VA visar på Zalandos ambitioner; drygt ett år gammal text - hur mycket av detta är redan uppnått? Det går fort i hockey, för att tala med Ekholm.


Två i media utskällda (av olika skäl) svenska högteknologiska bolag är Fingerprint Cards och Ericsson. Jag tänker inte här tala om aktien Fingerprint eller Ericsson, ej heller dess ägare.  Istället fokusera på dessa spjutspetbolags verksamhet med min ytliga kunskap. Denna färska artikel om Fingerprint är intressant. De levererar alltså ca 1 miljon sensorer om dagen; det känns inte som att bolaget och vad deras fantastiska ingenjörer åstadkommer får något större utrymme i t ex media. Hur många högteknologiska bolag har vi fått fram på OMX Large Cap de sista årtiondena?

Om ni tittar in på Fingerprint Cards utmärkta hemsida  kan ni se vilket typ av bolag detta är bl a genom att se vilken personal de söker:

Så som jag förstår det har Fingerprint ca 400 medarbetare just nu. Bolaget ät typiskt för den "FANG värld" vi lever i. Få men högutbildade (närmast en sorts akademisk elit) anställda i tekniskt/matematiskt avancerade bolag som har höga börsvärden och stark marknadsposition.


Ett annat bolag som har fått mycket negativ press är Ericsson. Det intressanta först är att Göteborgsföretaget Fingerprint skulle nog inte finnas utan Ericsson. Ericsson har drygt 100 000 anställda. De satsar enormt på forskning och utveckling. Enligt senaste årsredovisning 2015 har de investerat hela 165 Miljarder SEK på FoU de sista fem åren. Ericsson har drygt 39000 beviljade patent och hela 23700 anställda inom forskning och utveckling(årssed 2015) - en ganska stor del av den totala personalstyrkan. Här ser ni (nedan) bolagets strategi för patent och licensieringar, 2015 hade Ericsson hela 14.4 Miljarder i inkomster från patent/licensiering. Det är dock mindre för 2016 enligt nytt bokslut.

Den här artikeln förklarar skillnaden mellan 3G/4G/5G samt förklarar lite djupare vad 5G eventuellt kommer att bli (What a 5G network can do for you). Det är fantastiskt att Sverige har ett bolag som är med och leder denna utveckling. Och Ericssons ingenjörer har alltså lyckats få drygt 39000 patent genom Forskning och Utveckling under åren. En enastående prestation! 

Ericsson har dock blivit ordentligt tilltufsade av den kinesiska konkurrensen från ZTE och fr a Huawei (det sistnämnda uttalas "shaawej"). Deras intåg har gjort att det bara är Nokia et al och Ericsson kvar av de traditionella telekomspelarna. Det är detta som marknanden oroar sig för vad gäller Fingerprint, att spelare som kinesiska Goodix, taiwanesiska Egis technology, men kanske också amerikanska Synaptics och kanske fr a Qualcomm, samt norska Next och IDEX skall konkurrera ner dem.  

Nu undrar ni kanske vad har den första delen av detta inlägg att göra med den andra delen?

Min fru och jag har sedan länge haft investmentbolaget Latour i vår portfölj. Det håller på med saker jag i stort begriper; både i deras börsnoterade bolag och den helägda industrirörelsen. Största innehav är låsbolaget Assa Abloy som utgör ca 1/3 av Latours totala substans. Men Assas lås utvecklas allt mer i en "high tech riktning" - långt bortom de mekaniska låsen. Denna del av Assa Abloy (FutureLabAssa) håller på med i stort samma sak som Fingerprint Cards. Och Assa köpte ett biometribolag 2014. Detta innebär alltså att delar av de klassiska verkstadsbolaget Assa Abloy delvis har produkter (och gör F&U) som konkurrerar med ett bolag som Fingerprint Cards. 

Som riskminimerare har jag tradionellt gillat investmentbolag, storbanker, större försäkringsbolag, dagligvaruhandel och konsumentvarubolag. Alla dessa utmanas/omstöps nu delvis av digitalisering och annan high tech.  

Våra storbanker är i stor utsträcking IT-företag idag och utsätts för konkurrens från fintech- uppstickare som t ex Collector. Samma tendens finns i försäkringsbranschen där AI provas i Japan av ett försäkringsbolag. Tesco och ICA har numera konkurrens från Mathem.se men också alltmer av bolag som Amazon. 

Industrivärden och Investor, två tunga innehav i vår portfölj, äger bolag som redan känner av det tekniska paradigmskiftet. Hur kommer Sandvik att påverkas av 3D printing (vet att det jobbar lite med detta i Sandviken)? Hur kommer Volvo lastvagnar påverkas av ett självstyrande/automatiserat transportbilssystem? ABB är delvis en del av robotiserings och automationsvågen - kommer de gå vinnande ur denna eller kommer andra mer fokuserade konkurrenter att konkurrera ner dem? Hur kommer SEB och SHB klara digitaliseringen på längre sikt? 

Detta innebär för oss att det kanske kommer att bli svårare att hitta stabila långsiktiga investeringar. Vad tror ni - har jag överdrivit paradigmskiftet? Eller är detta bara början?





lördag 14 januari 2017

Om frihet, sparande, livsfilosofi och arbete

Av en slump lyssnade jag på Nordnets Sparpodden (har bara lyssnat några gånger förut även om jag gillar Peter Benson skarpt) och blev introducerad till bloggaren Onkel Toms stuga. Podden fick mig att tänka på hur min familj lever och vi delade både ålder, utbildningsnivå och familjesituation med denne bloggare. Jag följer inte livsstilsbloggare generellt sett. Men t ex Cornucopia, som jag följer till och från, har ju bytt livsstil till ett hus på landet och bl a egen odling av grönsaker med djur. Podd-avsnittet diskuterade också preppers (som byter till en mindre konsumistisk livsstil med egen producerad mat på landet utifall att katastrofen kommer så som jag förstår det), såväl som människor som har mer av ett sustainability/miljötänk. Men poddavsnittet avhandlade också val man gör som familj vad gäller köp av varor och tjänster. Och vad dessa kostar och vad vi får ut av dessa, samt vilket sparande detta skapar utrymme till. Men kanske fr a hur man på kort tid snabbt kan bli ekonomiskt oberoende - och eventuellt bli fri genom en lågkostnadslivsstil. Det som är bra med bloggen Onkel Toms Stuga är att den också handlar om livsfilosofi i vid mening och har ett ganska mångfacetterat angreppsätt som tilltatar mig. Här kommer mina initiala reflektioner kring dessa ämnen. Eventuellt leder detta till mer djupgående inlägg senare. Vi får se. (Nedan Reslow's - Tristans livsfilosofi)



Min familj är utlandssvenskar sedan 15 år. Vi har levt i Centraleuropa 1/3 och Östasien 2/3 av denna tid. Detta påverkar naturligtvis mina perspektiv på frihet, sparande, livsfilosofi och arbete.
  • Vi har "expat-inkomster" och "expat-utgifter". Ibland när min fru och jag båda har haft bra  utlandsjobb har vi haft en hög gemensam arbetsinkomst. Men vi har då också haft mycket höga kostnader för boende, transporter, barnomsorg, skola, service till hemmet etc. Men också nöjen/resor - vi har då unnat oss. Men ibland har vi bara haft en lön, vilket ett par år har lett till att vi har gått back ekonomiskt totalt sett. Det har varit en ekonomisk berg- och dalbana men vissa år har vi kunnat spara ganska mycket; detta har givit grundplåten till våra aktieinvesteringar. Detta skedde fr a innan barn och med ett barn (2002 - 2007) då vi båda jobbade i stort sett under hela perioden. Nu har vi tre barn och det leder till mycket högre kostnader för att t ex flyga hem från Asien och hälsa på släkt och vänner på jul/nyår. Men barn är (självklart) främst en tillgång och inte en börda eller kostnad.
  • Vi har spenderat mycket tid på ställen som många barnfamiljer i Sverige drömmer om göra långresor till eller t o m flytta till t ex Thailand/Indonesien/Vietnam/Cambodia/Australien. Men oftast kortare resor, som max ett par veckor, men totalt har vi under åren spenderat mycket tid i dessa länder och ofta på stränder vid kuster eller öar (vi har också tidigare i våra liv rest som backpackers i Östasien). Med lågprisflyg kostar det inte så mycket att resa i regionen. I mitt perspektiv, och detta är verkligen ingen generell sanning, romantiserar kanske många bloggare ett liv i Sydostasien. Visst kan man då och då få fantastiska upplevelser på en paradisö och göra roliga saker som att snorkla på ett rev i klart vatten. Men dessa länder (utom Australien förstås) är utvecklingsekonomier. Och ju mer man vet och förstår om dessa länders situation, dess människor, kultur och sammanhang blir perspektiven väldigt annorlunda. Om man bor en längre tid kryper denna verklighet närmre på; många människor med de lägre inkomsterna i utvecklingsekonomier möter ibland en ganska grym, hård verklighet där t ex en storm kan förstöra det enklare hus man kämpat för att bygga. Dessutom kostar skola, sjukvård, barnomsorg etc av kvalitet väldigt mycket i Sydostasien. Så de som verkar billigt på en semester till Khao Lak blir helt annorlunda om man skall få liknande standard som i Sverige på mycket av vad en familj behöver vad gäller service - men också materiell standard (kanske viktigare för boende för längre tidsperioder än man tror). 
  • Många svenskar underskattar nog också lite vad det innebär att leva i ett land med fyra årstider, tillgång till vacker natur och ren luft (och en fungerande demokrati, men det behandlar jag inte här). I Sverige kan man göra många - ofta billiga - vardagsäventyr som är svåra att göra om man t ex lever i en asiatisk storstad - en cykeltur, några timmar i pulkabacken, en promenad, plocka svamp i skogen, lite längskidor eller skridsko om vädergudarna tillåter, cykla utan en massa trafik, en kort kayaktur, ett bad i en sjö eller grilla i naturen. Många svenskar tycker nog att att den kalla mörka vintern är för lång. Men att hela tiden leva i ett tropiskt/subtropiskt klimat blir ansträngande på ett annat sätt. Och att som vi gjorde ett tag, att bo med små barn i Pekingföroreningarna skapade ångest - men gav också perspektiv. I Sverige är luften oftast frisk. Jag tror att alla klimat har sina för och nackdelar vad gäller livsstil. Att leva i en Asiatisk storstad kan vara väldigt givande men ibland kan du vara timmar från ren luft och natur. Att leva på en paradisö i tropikerna kan vara fantastiskt i en månad som avbrott mot livet i det mörka, kalla Sverige på vintern - men att hela tiden leva så är något helt annat. Eller ens leva så en hel period från November - Mars. I nationalekonomi finns det djupsinniga begreppet avtagande marginalnytta (En Mars chokladbit är god, men den fjortonde är något helt annat och ger mycket mindre tillfredställelse)Därför tror jag att variation, oavsett var man bor är centralt. 
  • Många bloggare verkar spara i aktier för att kunna lämna ekorrhjulet och sluta att vara löneslav - att bli fri. Många drömmer då om att kunna leva på passiva inkomster som t ex aktieutdelningar. Alternativt kunna pensionera sig tidigt med en bra ekonomisk standard. Kring detta tänker jag: pratar vi om frihet från eller frihet till. Man kan inte bara ha ett frihet från perspektiv. Då vet man bara hur man inte vill leva. Man måste mycket tydligt och realistiskt veta vad man vill ha frihet till. Detta är mycket svårare (en av styrkorna med Onkels Tom Stuga är att den bloggen verkligen också behandlar "frihet till" på djupet). Gillar man verkligen sina hobbies så mycket som man tror? Att trappa ner gradvis är nog klokt. Att börja med att jobba deltid för att få mer tid till dessa intressen/livsstil. Men om man t ex flyttar till en gård på landet för att ha lite djur, odla grönsaker; då får man kanske en rimlig blandning med att t ex läsa, blogga och cykla mountainbike och en livstil som innehåller en del arbete som påminner om en bondes. Men om man har djur som får/getter/hönor då blir det svårt att lämna för en resa - ens för några dagar. Många av min frus och mina arbeten har varit i många avseenden stimulerande. Och jag tror inte vi kommer att pensionera oss i förtid även om vi ekonomiskt kanske skulle kunna detta inom en inte allt för lång tid. Därmed inte sagt att vi båda väljer att ha krävande heltidsjobb hela tiden. Men den sociala gemenskapen och strukturen som ett arbete ger kanske är mer värdefullt än man tror? Dessutom kan en större diversifierad aktieportfölj ge ett sorts trygghet - oavsett hur eller om den ens används. 
  • Om att spara. Jag tycker man skall spara så mycket man kan, så länge man har livskvalitet. Detta är mycket individuellt. Men man kan ju inte skjuta upp alla glädjeämnen till imorgon. Men vi har t ex inte ägt bil som utlandssvenskar. Vi har några år varit med i bilpool men oftast åkt tunnelbana/tåg/buss/taxi/uber/skolbuss för barnen - beroende på landet vi bor i. Detta har sparat oss mycket pengar - och besvär. Fru riskminimeraren älskar att laga mat och baka. Det ger vardagsglädje, familjen äter tillsammans, men har också sparat oss mycket pengar. Men i flera asiatiska städer som vi bott i har man kunnat äta ute både gott och billigt - om man vill. Men igen: det handlar om variation. Ibland har vi också splaschat ut på bättre restaurangbesök, men det är sällan värt pengarna vad gäller maten (med några undantag) - det är oftast mer den social aspekten som gör detta värdefullt om man är där med goda vänner. 
  • Risken med att föra en minutiös budget - men att inte göra någon form av budget är heller inte bra. Jag tror att det är jättebra att göra ungefärliga kalkyler om vad en bil, en lång resa eller ett  boende egentligen kostar. Men jag tror att man skall vara försiktig med att bli slav under en detaljerad budget av små vardagsutgifter. Visst kan det vara bra att veta hur mycket t ex pastan kostar per månad - men vad den där andrabilen kostar är antagligen mycket viktigare. Proportioner är viktigt. Min fru och jag har ofta gjort ungefärliga beräkningar av vad t ex en resa kostar. Och oftast t ex undvikit att lägga pengar på nya dyra möbler. Om man flyttar ofta (och kanske inte kan ta med allt bohag och måste sälja mycket billigt eller ge bort)  och har mindre barn kan detta vara ren kapitalförstöring. Men med detta menar jag inte att man skall bo i ett råttbo. Men på Blocket-liknande sidor kan man ibland hitta jättebra grejor som komplement till några möbler man köpt annorstädes. Eller en kompis eller kollega kanske skall flytta, ofta kan man köpa - eller få - bra grejor från dem.
  • Detta var lite initiala funderingar från mig här i Östasien. Kanske romantiserar jag Sverige lika mycket som svenskar romantiserar Sydostasien? I slutändan handlar det om att leva ett så bra liv som möjligt. Och drömmar är kanske en del av detta bra liv. De motiverar oss. 

fredag 6 januari 2017

Det tuffar på och comebacks

Det mesta i min (och min frus) portfölj tuffar på. Den långa portföljen hade en totalavkastning på drygt ca 20% för 2016.



Kanske har det tuffat lite väl bra sedan finanskrisen givet den underliggande vinstutvecklingen i bolagen? 

Dessutom börjar vissa av dessa "tuffarbolag" att bli riktigt långsiktiga investeringar för mig/oss (Se listan nedan med bolag som vi har ägt i någon utsträckning sedan ursprungsinvesteringen.) Tyvärr har jag/vi sålt - i vissa fall stora - delar av investeringarna efter hand. Och i vissa fall har vi ökat senare, ibland på betydligt högre kursnivåer, men ibland också till betydligt lägre kursnivåer som i t ex Kinnevik och Industrivärden under finanskrisen. Kanske skulle vi kladda lite mindre i vår långsiktiga portfölj?

Riskminimerarens initiala investeringsår - äldre än 10 år:
Investor 2003
Kinnevik 2005
Öresund (som sedan delvis blev Creades) 2005
Industrivärden 2005
Berkshire Hathaway 2006
Fenix Outdoor 2006
SHB 2006 

Men även om ovan beskrivna tuffarbolag har haft ett bra 2016, utom Kinnevik, så är detta kanske året för comebacks för mina tidigare besvikelser i portföljen. 




Många av dessa comeback-bolag har köpts som (deep) value investeringsinslag i portföljen; detta kan t ex innebära t ex stor rabatt på eget kapital. Det är bolag med problem som därför misstros - ofta med rätta -  stort av marknaden vilket leder till allehanda låga nyckeltal. De har ofta karaktären av turnaroundbolag

Vår långa portfölj har inte denna typ av bolag som bas men som en mindre del. 

Vissa bolag har nu sett denna vändning och är tillbaka i gott slag (Danske Bank), och andra är en bra bit på väg (Oriflame) och vissa kanske inte kommer att lyckas att nå tillbaka till gott slag (Commerzbank).

1) Ett knippe europeiska banker - en korg (Raiffeisen/Santander/Commerzbank/Danske Bank) som jag köpte 2013. Tanken var att den fina utvecklingen jag fick i SEB och Swedbank efter finanskrisen skulle kunna upprepas i billiga europeiska banker. (Länkar till vad jag skrev på bloggen när jag köpte dem finns nedan för varje av dessa banker). 

  • Danske bank (Danmarks bank Nr 1) har blivit en mycket bra placering, initial investering strax under 90 DKK. Här har jag sålt hälften kring 215 DKK. Banken delar nu ut väl och har en stark position på dansk (nordisk) marknad. Det innehav jag har kvar nu får ligga kvar som ett långsiktigt kvalitetsinnehav, värdering kring 1.5ggr boken, vilket var mitt riktvärde.
  • Commerzbank (CB: Tysklands bank No 2) köpte jag i samband med deras 4e nyemission efter finanskrisen till P/B 0.3/0.4. Min analys var att det skulle bli den sista de behövde. Och det har stämt- hittills. På relativt kort tid dubblades aktien nästan och då sålde jag hälften (se nästa punkt vad jag köpte). Men det innehav vi haft kvar har inte utvecklats så bra som jag hoppades. På sistone har aktien dock haft en stark utveckling och vi har en mindre kursvinst (igen). Men min hypotes är att om a) Deustche Bank har så stora problem och b) i en så bra ekonomi som Tysklands måste det finnas möjligheter för CB som tvåa på marknaden att nå bättre lönsamhet (man är stor mot tyska Mittelstand). Mitt mål var att banken skulle nå en värdering kring eget kapital. Det står fast. I nuläget är det ca 0.35/0.40 - så det finns stor potential...Man har börjat skära i kostnader de sista åren, speciellt på slutet. Vi får se hur länge jag har tålamod. Medans jag väntar får jag lite utdelning.
  • Den snabba vinsten från Commerzbank investerades i Raiffeisen Bank International (RBI: Österrikisk ganska effektiv bank med då lågt K/I tal som i samband med med min halva exit i CB var fördelaktigt värderad. Men p g a Östeuropa och Rysslandsexponering har den aktien haft en bedrövlig utveckling påverkat bl a av Putins aktiviteter i Öst (banken hade en stark position i Ukraina och Ryssland). När det såg som mörkast ut lyckades jag dock öka lite. Bolaget håller nu dock på fusioneras med stabila huvudägaren Raiffeissen Zentral Bank och har gått mycket bra på slutet. I dagsläget har jag nått en mindre kursvinst i detta bolag och pyttelite utdelning. (Men jag har naturligtvis haft en alternativkostnad). Det nya bolaget kommer att bli ganska intressant med en stabil bas i moderlandet Österrike. Och RBI har lämnat vissa mindre marknader för dem i Östeuropa, men där de är kvar har de en riktigt stark marknadsposition som ser långsiktigt intressant ut. RBI värderas i dagsläget till 0.7 ggr eget kapital (rensat för goodwill) och P/e 14. Får utvärdera hur länge jag stannar kvar i den sammanslagna banken när jag sett fusionen fullt ut. Kanske långsiktigt?
  • Banco Santander är också en kvalitetsbank som faktiskt klarade den enorma fastighets/finans-krisen i Spanien väl men fortfarande inte fullt har hittat tillbaka till gammal god form. Det är en riktig bamse med ett börsvärde idag på drygt 70 Miljarder Euro. Varför denna bank? Den gav exponering mot ett Spanien (Iberiska halvön) som kom tillbaka; men detta är också Latinamerikas största bank, men också t ex bra positionerad i UK. Rensat för goodwill värderas de till 1.25ggr idag och P/e 15. Jag ökade lite i somras till vad som nu verkar ha varit en mycket låg värdering. Hittills ingen fantastisk investering, men inget bottennapp heller, och jag mottog aktier som utdelning under krisåren. Utdelning kring 4% idag. Detta kan bli långsiktigt innehav som komplement till Svenska Handelsbanken som ger exponering mot den Latinamerikanska tillväxtmarknaden. 



2) Oriflame
Jag har skrivit mycket om detta innehav på bloggen de sista åren. Det har ibland genererat en del lite spydiga kommentarer. Men i år lossnade det ordentligt för aktien och bolaget har hittat nya positiva tillväxtmarknader. Vi halverade vårt innehav kring 300 kr men är långsiktiga med resten av innehavet. Jag skrev detta inlägg om Oriflame - och att stå fast sitt case tidigare i år. Familjeägt bolag med intressant högavkastande affärsmodell. Grym utveckling sista året (källa: Reuters för grafer och nyckeltal).




3) Bonheur
Ett annat bolag jag skrivit mycket om på bloggen de sista åren och som också har genererat en del lite "tykna" kommentarer. Jag ser dock nu hur lite jag visste om denna branch och dess underliggande ekonomi i samband med mina första blogginlägg. Men jag har lärt mig mycket på vägen - och vi har fått 4.50 NOK i utdelning totalt (2.50 + 2) hittills. Dessutom är kursen idag lite högre än vårt GAV, till dagens kurs på ca 76 NOK har vi ca 15% kursstegring. På sistone har FOE uppvärderats ordentligt beroende på ett högre oljepris, och så också Bonheur sensate 3 månaderna som denna graf visar:




Men jag är egentligen mer intresserad av renewable-delarna av detta konglomerat och hoppas på mer satsningar i detta segment. Och vet naturligtvis inte hur priset på olja sätts om ett år eller två - eller elpriser. Men jag gillar familjeägda konglomerat. Och Ganger Rolf och Bonheur är nu ett sammanslagit bolag vilket gör bolaget mindre snårigt. Om FOE inte får värde 0 framöver- så ser detta intressant ut till dagens värdering också. Värden finns.

4) Tesco  
Det bolag som jag har skrivit mest om totalt - i volym - här på bloggen har blivit min kanske sämsta investering. Vi har en bra bit till break even här. (Försökte jag övertyga mig själv om en dålig investering?) VD'n gör dock ett bra jobb att hitta tillbaka till bolagets kärnverksamhet. Men det är som att vända en supertanker. Och pensionsskulderna har varit problematiska och skapar fortfarande problem i balansräkningen - något som jag underskattade i min analys.  Aktien får ett par år till på sig i min portfölj. Men enligt Kantar World panel ser UK marknadsdelen ut som följer - och då måste Tesco kunna få upp marginalerna från dagens knappa 2% upp till 4% som är målet till 2019/20 (man hade 5%+ marginaler innan problemen kom i dagen):



5) Ratos
Bedrövlig utveckling de sista 5 åren. Men mycket händer i bolaget nu; Arcus noterat, flera bolag sålda, ny ledning, och sorgebarnet Aibel kanske har en bättre framtid än vad man trodde? Aktien kanske har sett det värsta? Har ökar tidigare i år. De sista månaderna visar på comeback. Och utdelningen - hur stor blir den i denna nya finansiella situationen efter avyttringar och Arcus-noteringen?



Har ni också grundat med kvalitet i portföljen med ett mindre inslag av turnaround/deep valuebolag? Eller är jag ensam med en sådan allokering i en lång portfölj?

God Fortsättning på er!








fredag 9 december 2016

Till näringslivs- och ekonomijournalistikens försvar

"Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det."     Voltaire/E B Hall

Aktieinvesteringar, framgångsrika sådana, är helt beroende av yttrandefrihet och tryckfrihet. Om vi inte har tillgång till kvalitetsinformation kan vi inte fatta bra investeringsbeslut. Om vi inte får tillgång till fakta kan vi inte göra analyser. Om vi inte får olika perspektiv på ekonomi- och näringslivsfrågor kan vi inte göra fruktbara synteser. Och därför är kloka slutsatser - t ex vad gäller investeringar - beroende av ett öppet samhälle. 

På sociala medier tycker jag mig se en allt njuggare hållning mot professionell journalistik i vid mening, och eftersom denna blogg behandlar ekonomiska frågor - ekonomijournalistik i synnerhet. Jag tycker att vi har en professionell ekonomijournalistik av hög standard i Sverige. Visst är Financial Times och The Economist kanske mer högkvalitativa i många avseenden men de har en global marknad på språket engelska. Vi är bara ca 10 miljoner som kan svenska vilket ger en begränsad marknad för kvalificerad och djupgående ekonomijournalistik  Givet detta är t ex SVD Näringsliv, Dagens Industri, Affärsvärlden och efn.se riktigt bra; SVD Näringslivs granskning av Handelsbank-sfären var t ex lysande. Den kritiska granskningen gjorde också mina innehav i den sfären som t ex SCA och Industrivärden till bättre bolag och därmed - för mig - bättre långsiktiga investeringar. 

Dessutom finns många duktiga och initierade skribenter på sociala medier, kanske fr a på bloggar - men intressanta samtal kan föras på twitter också. Ofta i kombination. Men ibland saknas perspektiv och kritisk granskning i social medier. Investerare och spekulanter blir upprörda på skribenter och analytiker av annan uppfattning än dem själva. 

Jag skulle vilja hävda att man kanske skall lyssna extra noga till de som kritiskt granskar eller t o m sågar ett investeringscase man har. Tänk om man har missat något viktigt. Tänk om det finns perspektiv på en verksamhet man inte förstår - eller har ignorerat. Om inte annat kan det vara bra för att vässa det egna argumenten om varför ett visst bolag/aktie ser bra ut på lång sikt.   

Men jag tycker mig också se att professionella journalister inte riktigt får den respekt i sociala medier som de förtjänar. Kritisk granskning är svårt. Och lagstiftningen kring vissa ekonomifrågor är snårig. HQ affären är t ex mycket, mycket snårig. Här kan delar av näringslivsjournalistiken ha gjort Mats Qviberg till syndabock lite för tidigt. Och kanske har istället Finansinspektionen tagit en uppstickarbank mot bankoligopolet från spelplanen - och de skall istället nagelfaras? Alternativt tog man för stora risker i tradingavdelningen på HQ när man handlade i egen bok. Men frågan är om att dra banktillståndet var rätta metoden? Swedbank som är mer systemviktig tog nog t ex mer risker in i finanskrisen?

Slutligen kan det vara intressant att diskutera aktieanalyser som ekonomimedia gör. Här har de kanske inte riktigt samma edge mot t ex duktiga bloggare. Kvaliteten på Värdepappret, startat av några av våra duktigaste ekonomibloggare är minst lika bra soma analyser i aktiepress - oftast t o m bättre. Men man kan se via utmärkta SVD Börsplus att mer traditionell media kan skapa väldigt bra analysprodukter också. Via bolag som Nordnet och Avanza får man också ta del av mer och mer initierade analysprodukter av aktier. 

Slutsatsen är enkel. Pluralism är bra är för oss hobbyinvesterare.  

  • Vi behöver bra bloggar som Lundaluppens. 
  • Vi behöver Börsdata, Aktiespararen, Johan & Johan på börspodden, EFN börslunch. 
  • Men vi behöver också en klassisk journalistisk granskning av bolag och företeelser i näringslivet i t ex SVT, SR, DN, SVD eller DI. 
Kort sagt: vi behöver ett öppet samhälle där vi lyssnar och sakligt bemöter varandras argument. Eller?