Riskminimeraren flyttar från Öst till Väst

Denna vår och försommar har jag varit ganska inaktiv på bloggen. Men jag har kvittrat lite mer, som en ganska pigg fågel på Twitter. Och hunnit med några få affärer på börsen (svårt att hitta billiga bolag, men inte omöjligt); de flesta tänkta som långsiktiga investeringar som vanligt. Men bloggen har varit lite trött.

I sommar flyttar vi tillbaka till Centraleuropa. Totalt har herr och fru riskminimeraren tillbringat ett decennium i Östasien. Denna gång blev det en femårsperiod, men nu fick alla våra barn uppleva Asien. Vi har haft en fantastisk tid här, men ser fram emot Europa igen. Innan denna runda i Asien levde vi fem år i just Centraleuropa. Men vi kommer inte tillbaka till samma plats. Men det känns ändå som att komma hem - och närmre till släkt och vänner i Sverige.

Att flytta en familj med fem medlemmar är ett stort projekt. För barnen: bryta upp från bostad, vänner, internationell skola, idrottslag och aktviteter. Osäkerheten om den nya skolan för dem, kommer de att hitta nya vänner, kommer de att kunna utöva sina sporter och hitta aktiviteter de gillar? För oss vuxna är det liknande men vi har mer information och driver projektet så vi är mycket mer i kontroll. Känslomässigt är det också svårt att säga adjö till alla människor vi har kommit att gilla - i många fall kommer vi aldrig att träffas igen. 

Min ambition under denna femårsperiod var att erbjuda er läsare lite insikter och kunskaper om Östasien (om jag nu har några av värde...). Men förutom ett par uppskattade inlägg om Kina - och Australien om vi kan räkna dem in i denna region - har det inte blivit mycket mer. Känns lite tråkigt. Men jag vet varför det blev så här.

Både min frus och mitt jobb är helt i ett globalt sammanhang. Den västerländska kontexten vi är i här är USA, Kanada, UK, Australien och Nya Zeeland (lite Tyskland/Frankrike också). Vi har inga skandinaviska kollegor och pratar bara svenska hemma inom familjen, på Skype med vänner och släktingar och i Sverige och när vi åker dit på semester. 

Men vi tillbringar dagarna i en väldigt asiatisk kontext. Denna femårsperiod har jag varit mycket i kontakt med människor från Indien (och Sydasien generellt), Kina, den kinesiska diasporan i Sydostasien (ca 50 miljoner människor som flytt Kina under olika delar av dess historia som nu till stor driver näringsliven i Indonesien, Malaysian, Thailand, Filippinerna etc). Eftersom jag tillbringat mitt yrkesliv i sådana global miljö, och specifikt asiatisk, har jag liksom ingen lust till att skriva blogginlägg om detta också. Då lockar istället att läsa SVD och DN, se på SVT play och lyssna på SR. Eller att läsa alla dessa allt bättre svenska finansbloggar, twitterkonton affärstidskrifter på nätet - att följa svenskt samhälle och näringsliv på nära håll. Det har blivit ett sätt att hålla kontakt med det svenska. 

Det mest missförstådda asiatiska landet i Sverige är nog Indien. Många svenskar tänker på gurus, meditation, mystik, currys, och starka färger. De indier jag kommer i kontakt med via jobbet är oerhört drivna och välutbildade, många vid något av IIT universiteten (Indian Institute of Technology) i Indien. Många har dessutom pluggat en MBA i USA eller UK. Indisk affärskultur är jättestark. 2050 kommer Indiens befolkning vara långt större än Kinas. I Indien föds ca 2.5 barn per kvinna. Kina är dock på väg att få samma problem som Japan. Jag tror att framtiden kan lika gärna vara Indiens som Kinas. Om Indien fortsätter att liberalisera sin ekonomi tror jag stenhårt på att de kommer att bli en ekonomisk stormakt att räkna med. I Silicon Valley dominerar Indierna fullständigt - och USAs tillväxt och innovationskraft är ganska starkt beroende av alla duktiga indier som kommer för att studera vid amerikanska lärosäten. 

I samband med flytten hittade jag ett utdrag från Mars 31, 2009 från vår långa - och i vårt perspektiv - stora aktieportfölj. De tiderna var ett lågvattensmärke för världens börser. Sen bar det norröver - så kanske inte en helt rättvisande startpunk för att kolla av portföljutveckling. Men jag är ändå stolt över att vår portfölj stigit med ca 360% sedan dess (totalavkastning). Kom ihåg att detta är en som helhet riskminimerande portfölj. Vi har tänkt lika mycket på nedsidan som uppsidan. Investmentbolag som Berkshire, Fairfax (dock ej sista åren), Investor, Industrivärden, Lundbergs, Kinnevik, Öresund och Latour har bidragit mycket. Men mindre investmentbolag som Bure, Traction, Svolder har också bidragit via stark utveckling. En del av de enskilda nordiska och fr a europeiska innehaven har jag inte skrivit om på bloggen (kanske kommer att göra senare?). Men vi har också fått bidrag bolag som t ex Sampo, Danske Bank, Wilhelm Wilhelmsen Holding (en riktigt lyckad deep value värdeinvestering) - och jag har faktiskt lyckats att tjäna pengar på Bonheur ASA (kvar mindre innehav). De sista åren har bara Ratos, H&M och Tesco varit negativa inslag i parföljen. De två första har dock delat ut helt ok. 

Summa summarum innebär detta att herr och fru riskminimeraren har fått en årlig avkastning under 8.25 år på fina 16.8%. Men vi måste komma ihåg den smickrande startpunkten. Men vi är nöjda eftersom vi har lärt oss mycket under tiden. Själv vet jag så oerhört mycket mer nu än för 10 år sedan - t o m lärt mig mycket nytt de sista 3 - 4 åren. Det är närmast lite pinsamt att läsa vissa äldre blogginlägg. Men bloggen (och på senare tid Twitter) har blivit en investeringsutbildningsresa; via bloggen/bloggar/twitter har kommit jag kommit i kontakt med nya sätt att tänka, böcker, bra information/analyskällor, analysverktyg, investeringsideer etc. 

Tack alla ni som generöst bidragit till vår (min) kunskap om investeringar i allmänhet och aktier i synnerhet!

Riskminimeraren önskar er alla en underbar sommar! Nästa blogginlägg blir från någonstans i Centraleuropa. 

Om vikten av att läsa för en investerare (och för livet i allmänhet)

Jag gillar verkligen sociala medier och all information vi kan få via internet är makalöst. Bara ett knapptryck bort finns otroliga mängder kvalitetsfakta/analyser/essäer etc - men också mycket skit och fake news. Men samtidigt är jag glad att jag fanns till i en värld innan detta. Jag fick tillgång till internet 1995/96. I princip hela min universitetsperiod på 6 - 7 år var utan internet. Och utan sociala medier. Detta gjorde att jag mellan gymnasiet och mina sena 20 år läste mängder av böcker, tidskrifter och papperstidningar (DN och SvD på 1990-talet var t ex mycket bra). Jag kommer från en icke-akademisk familj (småföretagare i ordets rätta betydelse sedan generationer tillbaka på pappas sida, arbetarklass på mammas sida), men är mycket nyfiken och trivdes för det mesta i skolan.

Under 1990-talet läste jag nog upp mot 100 böcker om året; biografier, kurslitteratur, romaner och populärvetenskap. Som person är jag inte speciellt rebelliskt lagd men när det kommer till att tänka, läsa och studera vill jag inte lyda order. Detta gjorde min universitetstid lite komplicerad. När jag skulle läsa företagsekonomi och juridik läste jag istället filosofi och historia. Och när jag läste nationalekonomi blev jag intresserad av psykologi och klassisk litteratur. När jag läste statsvetenskap blev jag intresserad av populärlitteratur om astronomi och fysik. Ni förstår. Att hålla sig till ett område var liksom mot min natur.

När det gäller investeringslitteratur började jag läsa denna genre senare. Innan 2002/2003 hade jag inte läst något och läste ej heller affärspress. Men 2002 flyttade vi utomlands, fick bättre jobb (och viktigt: båda fick relevanta jobb) och kunde börja spara. Och därmed uppstod ett behov av att investera detta överskott. Grundplåten till Herr och Fru Riskminimerarens långa portfölj intjänades 2002 - 2007; vi har faktiskt inte tillfört medel till denna portfölj efter 2007. Efter det har vi som trebarnsfamilj med en förhållandevis dyr "expatlivstil" (bland annat flyga hem familjen till Sverige ganska regelbundet) endast kunnat spara en mindre del av våra inkomster; dessa har ägnats renovering och underhåll av ett enklare fritidshus samt till vår korta aktieportfölj (som mer och mer har blivit en lång portfölj av mindre kvalitetsbolag).

I takt med att jag började investera för drygt ett decennium sedan blev t ex Aktiespararen, Affärsvärlden och Privata Affärer en källa till kunskap. Jag började också att läsa Dagens Industri på nätet. På engelska finns the Economist (mitt husorgan, den läste jag dock också under studietiden), FT, WSJ, men också the Atlantic och New Yorker. Investeringsböcker (eller närliggande) som jag läste var allt jag hittade om Buffet (och lite Munger), Lynch, Graham, Fisher, Lefevre, Soros, och senare Marks, Greenwald, Shiller, Taleb (bredare fokus), Hagstrom, Pabra, Spier etc; en del är otroligt bra och tankeväckande, andra mindre välskrivna och innehåller inte så mycket nytt i tankeväg heller.

Det finns en hel del litteratur som är nyttig för investerare som inte direkt har detta fokus t ex biografier om Keynes och texter av Keynes (han förlorade närmast allt han hade på marknaden flera gånger), Poppers texter on naturvetenskaplig metod och om det öppna samhället och dess fiender,  Schumpeters "Capitalism, Socialism and Democracy" och texter om och av Kahneman och Tversky.

Charlie Munger pratar ofta om vikten av "Worldy Wisdom" och Buffet läser tidningar och specialtidskrifter flera timmar om dagen (dessutom naturligtvis mängder av rapporter och årsredovisningar). För att bli en lyckad investerare över lång tid måste du nog läsa, läsa och tänka och tänka - innan du gör dina investeringar. Det är bra att kunna bl a lite historia, speciellt ekonomisk historia (ett av mina favoritämnen på universitetet), redovisning, statistik, psykologi, mikroekonomi och vetenskapsteori. Bengt Stillström som grundat investmentbolaget Traction har skrivit och talat om vikten av att läsa skönlitteratur. Och det tror jag också är givande. Många bloggare är mycket duktigare än mig på redovisning (har t o m detta som yrke) och flera är civilingenjörer med stora matematiska färdigheter (även om jag gick teknisk linje på gymnasiet så har jag inga djupare kunskaper där). Om jag har någon edge mot många i marknaden så är det humaniora, beteende/samhällsvetenskap och historia i vid mening. Mycket skönlitteratur behandlar förmögna familjers uppgång och fall, spekulanter och avhandlar människans bristande rationalitet - ja till och med destruktivitet. Filosofi tror jag också kan var mycket fruktbart, världens kanske mest kända aktivistinvesterare Carl Ichan fick t ex pris för sin filosofiuppsats vid Princeton universitetet om empirikerns observationer, erfarenheter och tänkande som källa till sann kunskap.

Jag skulle också vilja uppmuntra till att läsa god kriminallitteratur/spionromaner för investerare. De behandlar ibland vår psykologi på djupet som Patricia Highsmith, John le Carre, Graham Greene, James Ellroy, och George Simenon. I Norden finns flera duktiga författare i genren, även om denna typ av litteratur har blivit en guldgruva för mindre begåvade pennor; exempel på bra texter enligt mig är Arnaldur Indriðason som skriver djuplodande, Leif Davidsens rika trilogi om Rysslands omvandling under 1990-talet och Håkan Nessers första romaner on Van Veeteren är skarpsinniga. Far och dotter Persson har skrivit varsin riktigt bra bok, Malin Person Giloitos "Störst av allt" är ruggigt bra likaså pappa GW Perssons "Mellan sommarens längtan och vinterns köld". Men min favorit i genren i Sverige är nog Jens Lapidus. Snabba Cash och efterföljarna är nydanande och insiktsfulla om människor i dagens Sverige. Han har ett kreativt språk som fångar läsaren. Den bästa företagarbiografin på svenska som jag läst är Per Anderssons fullständigt lysande "Stenbeck - det virtuella bruket". Vad gäller populärvetenskap är Max Tegmarks "Vårt matematiska universum" grymt bra.

Slutligen skulle jag vilja slå ett slag för årsredovisningen. I vår har jag säkert laddat ner 50 - 60 stycken i min bärbara dator. En del läser jag noga (mina större innehav), men de flesta har jag bara ögnat igenom. Visst måste man ta på sig sina kritiska glasögon när man läser dessa; de är partsinlagor med allt mer av färgglada bilder av glada människor . Men om du vill ha kunskap om t ex svensk fastighetsmarknad och inte har läst Castellums utmärkta årsredovisning för 2016 då har du missat något.

Vad tror ni - är läsande övervärderat för investeraren? Klarar man sig bra med mer tekniska kunskaper om redovisning eller t ex vissa typer av nationalekonomi? Eller är omfattande bred läsning, som jag hävdar, fruktbart?

Övervärderad börs? Vad göra?

Först är det inte ens klart att börsen är övervärderad. Om räntorna förblir ganska låga under de kommande åren verkar många sektorer rimligt prissatta: fastigheter och bank (då bör de inte få större kreditförluster) till exempel. Castellum (största fastighetsbolaget i Sverige) handlas till under 10 ggr driftnettot och kring substans, Nordea (största banken) handlas till P/e 11 och 1.3ggr eget kapital. Dessutom handlas Hennes & Mauritz relativt  lågt (se tabell nedan) men har också nya utmaningar för sin affärsmodell. 

Men det finns också många tecken tecken på övervärderad börs (Alla siffror från Reuters). Flera investmentbolag handlas med premier på substans (se tidigare inlägg i år men både Creades och Öresund handlas till ca 20% premie); många verkstadsbolag har stora förväntningar på vinsttillväxt (se några nedan i tabell); flera mindre fina kvalitetsbolag har höga värderingar som t ex Cellavision P/e ca 60, Vitrolife P/e 54;  eller bolag som Lagercrantz och Indutrade till till P/e 23 - 24 och slutligen handlas Holmen till 1.4ggr boken och P/e 21 och SCA till 4.7 ggr tangible bok och P/e 35 och (trots att båda skogsbolagen har en ROE en bra bit under 10, men potentiella strukturaffärer har drivit upp priset på båda - speciellt SCA).Dessutom är det ett stort intresse för börsen just nu i sociala medier och i media i allmänhet, detta bruka komma efter en lång uppgång. 

Men man kanske inte skall äga dyra Alfa Laval, men däremot kanske det finns attraktivt prissatta bolag även efter 7 - 8 års börsuppgång (med några mindre hickups). Man kanske fortfarande kan hitta intressanta bolag i Sverige (eller i Europa)?

Ett bolag som H&M är antagligen köpvärt även om ny svårare konkurrenssituation. Jag/vi har ökat i H&M i dagarna - första gången inköp/ökning sedan den större (för oss) initialinvesteringen på fru Riskminimerarens inrådan 2005 (har dock minskat en gång för några år sedan när värderingen var lite ansträngd på uppsidan). Tabellen nedan gör att jag inte blir sugen på verkstad, men H&M verkar mycket mer intressant. Man ökar försäljningen, men till sjunkande marginaler. Kan man stabilisera marginalen på dessa nivåer och fortsätta öka försäljningen ser det intressant ut. (Kan man förbättra marginalerna något också finns ytterligare hävstång). Aktieanalytikern Mattias Eriksson har skrivit intressant på sin blogg om H&M. 

Bolag	P/E	P/S	Vinst tillväxt TTM	ROE	P/Cash Flow TTM	Utdelning
Atlas Copco	28.3	3.7	17%	27%	21	2%
Alfa Laval	32.1	2.1	-40.4%	11.9	18.3	2.4%
Assa Abloy	31.3	2.8	-13.89%	14.9	24	1.6%
Hennes & Mauritz	19.6	1.65	-6.4%	30.2	12	4.45%

                                                                             Källa: Reuters 14 April 2017

Många förespråkar sektorrotation (speciellt de som tjänar på courtage) till trygga hamnar som medicinteknik, läkemedel och utilities i tider av högt värderad börs. Men t ex Fortum känns inte så trygg (Ryssland och kärnkraft) även om stor kassa, Getinge har stora skulder och stor goodwill, Elekta verkar alltid högt värderat i förhållande till vinster och vem kan egentligen på riktigt förstå ett läkemedelbolag som Astra Zeneca - och avgöra om det är undervärderat eller inte?

Andra börjar att försöka korta vissa bolag eller hela börsen med instrument som t ex  XACT Bear. Men det är mycket svårt att tajma rätt. Jag har tidigare skrivit lite om det här. 

Ett dyrt sätt att skydda sina tillgångar är hedgefonder. De tar först en årlig avgift och sedan vanligtvis 20% av överavkastningen på ett av dem valt index. Över tid blir det väldigt ofta inte så bra. Och dyrt. Men vi ägde Brummer Helios från 2004 till hösten 2008. Och den fonden avkastade faktiskt nästan ca 10% om året - något som väldigt få av hedgefonderna gör. Och det var genom att lösa in den som vi fick loss kapital att köpa aktier närmast i botten av finanskrisen (kassan vi hade innan förbrukades alldeles för tidigt när priserna på aktier började falla; via försäljningen av Helios dubblade vi t ex i Industrivärden till ca 42 kr i början av 2009.) Men nu äger vi inga hedgefonder. Om man tittar hur de har utvecklats under större sättningar klarar få detta, i vart fall inte inte om de samtidigt har en rimlig avkastning under uppgångar. Vi avstår.

Med negativ ränta från Riskbanken blir korta räntefonder inte så intressanta. Men om de korta räntorna börjar stiga kan fonder som Robur Penningmarknad (ingen avgift), och Lannebo räntefond Sverige (0.1% avgift) vara något. Långa obligationer verkar inte vara attraktivt och är därför inget alternativ idag. Någon som har en annan uppfattning? 

Slutligen har vi att eventuellt öka på kassan. Det har jag/vi gjort. I den långa portföljen har vi haft mellan 0 - 20% kassa under det dryga decennium vi haft den portföljen. Idag är kassaandelen närmre 20 % än 0 %. 

I våran korta portfölj har vi alltid en större kassa men den har också ökats upp något på sistone.  Dessutom har denna portfölj ändrat inriktning under åren. Den var mer av en sorts "investeringsexperimentverkstad" förut; deep value, net-nets, special situations etc. Här görs generellt mer affärer (och de redovisas generellt inte här på bloggen). Men det har kommit att bli allt mer av rimligt eller lågt prissatta mindre kvalitetsbolag istället (ofta familjekontrollerade). Och ofta behålls dessa om de utvecklas väl. En lång portfölj för mindre bra bolag uppblandat med några av ovan nämnda andra typer av investeringar. Men vid en större sättning i marknaden kan dock andelen deep value t ex komma att öka. Vi är pragmatiska. 

Detta är skrivit på Långfredagen - och jag/vi är huvudsakligen långsiktiga. Detta innebär att vår Långa portfölj, som handlas kring ATH i påsktider, kommer att åka med börsen ner om vi får en större börsnedgång de kommande åren. Det kan t ex bli 25-30% ner från dessa nivåer. Jag vet inte när. Vet inte heller omfattningen. Och jag/vi vet inget bra sätt att skydda sig heller. Det minst dåliga är ha lite kassa och öka i bra bolag när priserna har kommit ner (och återinvestera utdelningar till lägre värderingar). Ibland kommer portföljvärdet att minska rejält om man har långsiktiga aktieportföljer. That's life. 

Men om man inte har en större exponering mot marknaden över tid missar man många kraftiga uppgångar också.

Glad Påsk!

Om att äga aktier långsiktigt - eller t o m för alltid?

Hittade mina gamla föreläsningsanteckningar från när jag läste nationalekonomi i början av 1990-talet. Bland materialet låg en tabell över Svenska storföretag 1990 (Källa: Sveriges största företag 1991/1992). Till vänster i tabellen nedan bolagens namn, i mitten deras årsomsättning 1990 i Miljarder svenska kronor och till höger andelen anställda utanför Sverige (i procent). Listan innehåller en del överraskningar för mig. Minnet är kort.

Bolag	Oms mdr kr	% utlandsanstallda
Volvo	83	30
Electrolux	82	82
Stora Kopparberg	62	68
Kooperativa forbundet	58	-
ABB (Sv)	48	30
Ericsson	46	60
ICA	41	-
Skanska	37	13
Procordia	32	35
Axel Johnson AB	32	-
SAS	32	73
Televerket	31	-
SCA	31	65
SAAB-Scania	31	30

Veckans Affärer har föredömligt sammanställt Sveriges 500 största företag (också baserat på omsättning) 2016 i denna artikel. Jag har tagit mig friheten att göra ett screenshot på de största 10 bolagen från den listan för att kunna jämföra med listan ovan för 1990.

Som ni ser är det ganska stor skillnad på dessa tabeller. Världen förändras. Men inte i allt. Volvo har kvar sin position i toppen; detta till trots att Volvo Cars var en del av "Stor Volvo" fram till 1999 när Ford köpte ut dem. Volvo Cars är nu femma på listan på egna meriter. SCA och Skanska finns på liknade plats i tabellerna. Men notera hur mycket omsättningen har ökat i nominella tal (alltså inte inflationsjusterat): SCA från 31 miljarder 1990 till 115 Mdr 2016. Volvo från 83 Mdr till 317 Mdr. Ett bolag med problem idag som Ericsson, har faktiskt ökat sin omsättning från knappt 50 Mdr till ca 250 Mdr. De har alltså femdubblat sin omsättning på drygt 25 år. Ganska imponerande. Tyvärr har vinsterna inte hängt med ibland...som just nu...

Det är också intressant att se ovan hur relativt få av bolagen som var fullt ut internationaliserade på listan från 1990. Men det är ett annat inlägg.

Men vad har nu detta att göra med långsiktigt aktieägande? Det är ingen direkt hemlighet att jag är en stor fan av Warren Buffett och Charlie Munger. De har alltmer koncentrerat sig på wonderful companies inköpta till fair prices. Att hitta bolag som de kan äga forever. Exempel är t ex Heinz och Coca-Cola. Och om man ser Berkshires utveckling så är det tydligt att det är bra att vara långsiktig. Men forever?  Ibland sker paradigmskiften, teknikskiften och nya duktiga konkurrenter kommer till med nya affärsmodeller i branscher man äger bolag i. Ibland kanske också i branscher som man inte ens tänkte skulle bli påverkade i så stor utsträckning av t ex digitaliseringen. Även om B&M har för alltid som sitt ideal i sin längd på sina investeringar i stora kvalitetsbolag - så har de faktiskt lämnat branscher och bolag som är utsatta för dessa omfattande förändringar. De gjorde en av sina största investeringar utanför Nordamerika i brittiska Tesco. Men lämnade dem helt några år senare. De gick in i Walmart stort 2005. Men lämnade dem nu drygt 10 år senare. Retail har blivit en tuffare bransch. De gamla oligopolisterna som Tesco och Wal-Mart, dessutom marknadsledare inom dessa oligopol, är nu utsatta för ny konkurrens från bolag som e-handelstjärnan Amazon. Men också privatägda bolag, med delvis nya affärsmodeller, som konkurrerar med pris som Aldi och Lidl i Tescos fall.

Slutsatsen av detta. Om inte ens långriktighetens banerförare som Berkshire Hathaway hittar bolag att äga för alltid. Är det en bra premiss för investeringar? 

Om vi tittar på Berkshire Hathaways brev till sina aktieägare för 1990 och ser vilka som var deras största innehav så var det dessa:

Geico är nu helägt. Men Freddie Mac och Capital Cities/ABC finns inte i Berkshires börsnoterade portfölj idag. Washington Post (då Graham Holdings eftersom Jeff Bezos köpte tidningen Washington Post 2013) såldes 2014 efter att ha funnits i över 40 år Berkshires portfölj, det är inte forever - men det är långsiktigt! Coca-Cola och banken Wells Fargo ligger dock kvar som stora centrala innehav idag.

Jag tror att man skall vara långsiktig. Om man hittar bra bolag skall man ligga kvar. Men ibland förändras spelplanen. Och kan man behöva tänka över en långsiktig investering. Freddie Mac hade inte varit kul att sitta med i finanskrisen när den amerikanska bostadsmarknaden föll på nationell basis. Om man säger så. Och Capital Cites/ABC är nu en del av Disney. Men de delar som är ABC TV-bolag i detta mediebolag har nog det tufft nu i dessa Netflix and You Tube-tider.   

Ibland kan också värderingar skena iväg så att ett innehav inte kan rationellt motiveras givet värdet på bolaget i förhållande aktiekursen. Coca-Cola hade ett P/e tal på 48 under 1998 och kring 50 under 1999. Om ni tittar på grafen nedan så ser ni att det tog flera år för Coca-Cola att växa in i den värderingen. Mer än 10 år. Det var faktiskt en usel investering under flera år om inköpt vid millenieskiftet. Berkshire köpte dock aktierna på 1980-talet till en mycket bättre kurs innan bolaget fullt ut internationaliserats. Totalt har de varit en fantastisk investering för dem.

Skulle Berkshire ha sålt Coco-Cola vid millenieskiftet? Antagligen. Även om det är svårt att sälja 10% av ett jättebolag. Och sedan köpa tillbaka. Men vi småsparare har inte dessa problem.

Men hur mycket övervärderade skall ett bolag vara på börsen för att man skall sälja? Det är svårt att säga. Men ett moget stort bolag som Coca-Cola till P/e 50 är nog ett bra exempel. Ericsson värderades till än högre P/e tal i Stockholm vid ungefär samma tid. Ibland blir bra bolag lite för hypade på börsen. 

Detta var en del funderingar kring långsiktigt ägande. Jag tror verkligen på att var långsiktig. Men världen förändras. Bolag köps upp, slås samman eller hamnar i en mycket mer utmanande kontext. Ibland måste man vara redo att lämna sina långsiktiga investeringar.

Vad tycker ni? Hur länge skall man behålla? När skall man sälja? Skall man sälja allt av ett innehav? Eller bara delar? Och när skall man köpa tillbaka? 

Om substanspremie för investmentbolag

Under drygt tio års tid har jag byggt min långa aktieportfölj på investmentbolagens grund. Berkshire Hathaway och senare Fairfax Financials har varit de udda utländska investmentbolagsliknande fåglarna (kanske skall Sampo t o m räknas some ett investmentbolag?) Detta i en portfölj full av svenska investmentbolag som bl a Investor, Kinnevik, Industrivärden, Öresund och Latour.

Mitt mest lästa inlägg (nästan 12000 sidvisningar) här på bloggen ger tio skäl till varför man skall äga en korg investmentbolag.  Förklaringen till att min långa portfölj med stor sannolikhet har slagit index (var slarvig i början med statistik och plattformarna för handel förut gjorde inte detta enklare) under detta dryga decennium är enkel. Flera av dessa investmentbolag har överpresterat. Bolag som Kinnevik, Latour, Öresund och Investor har gått mycket bra under denna tidsperiod. På lite kortare sikt, några år, har t ex Bure Equity, Svolder och Traction gått som tåget.

Under detta dryga decennium har många av dessa investmentbolag, speciellt de som också är maktbolag (bolag som t ex Industrivärden som genom röststarka A-aktier kontrollerar bl a SCA och Skanska) handlats till stor substansrabatt. Ibland har man kunnat köpa Investor och Kinnevik till 30 - 40% substansrabatt (Se graf för Kinnevik nedan) . Om man gjort så har man fått fina värden, men också fina utdelningar eftersom utdelningen blir högre på en knippe börsbolag som handlas till substansrabatt, ceteris paribus.

Men på sistone har den världen jag känner till blivit smått galen. Många av "mina" investmentbolag har de sista året enligt mina beräkningar handlats till substanspremie.

I fallet Öresund tycker jag att en viss substanspremie är befogad. Förutom Fabege (kanske bland de bäst positionerade fastighetsbolagen i västvärlden) och Bilia (otroligt välskött, på väg in i bl a Tyskland)  är Qviberg et al helt rationella och osentimentala i sin portfölj. De har en makalös timing och "känsla" - naturligtvis också baserat på logik -  för att gå in i bolag och låta dem vara där lagom länge, för att sedan minska efter fantastisk värdeutveckling - och sedan ibland helt lämna. Jag var aktieägare redan innan finanskrisen och Öresunds gamla årsredovisningar är en fröjd att läsa. Mats Qviberg är nog Sveriges bästa stockpicker -  och allltid med balans mellan olika typer av bolag och till låg/rimlig risk. Titta t ex på Öresund mot OMX den senaste treårsperioden, de har gått mycket bra:

 

Men förutom Öresund tycker jag inte att något svenska investmentbolag skall handlas till premie. Dock tycker jag att Qvibergpremien är för hög just nu.

Det är dock realistiskt att några av investmentbolagen kan handlas kring sin substans. Latour har t ex en stor fin helägd rörelse, man kan alltså inte kopiera det bolaget genom att köpa aktier via börsen, och värderingen på denna onoterade del är nog i underkant. Sätter man samman Assa, Fagerhult, Tomra etc med den onoterade rörelsen får man en attraktiv mix av högavkastande bolag. Att Latour handlas kring substans känns rimligt givet hur de bra de presterat de sista 10 - 15 - 20 åren.

De maktbolag för olika sfärer, som är gifta med en del av sina bolag, har idag fortfarande viss rabatt, men den är mindre än den varit:
Industrivärden (SHB/Sandvik/Volvo/SCA/Ericsson)
Kinnevik (Tele2/Zalando/MTG/Millicom) - de har varit mer otrogna med sina kärninnehav och nya har tillkommit
Investor (SEB/ABB/Atlas/Astra/Ericsson)

Men följande bolag handlas (förutom Öresund) idag eller har handlats nyligen med premie:
A) Melker Schörling (MSAB)
B) Traction
C) Bure Equity
D) Svolder
E) Creades
F) Lundbergs 

A) Givet att Melker dragit sig tillbaka (han har varit enastående framgångsrik) och Ola R potentiellt hamnat i klammeri med rättvisan, skall detta bolag handlas med premie? Hexagon dominerar en portfölj som faktiskt kan köpas över börsen.

B) Jag beundrar Stillströms. Men de är försiktiga och har drygt en 1/3 av tillgångar i korta placeringar/räntepapper/likvida medel. En del fina mindre innehav. Men skall de verkligen handlas med premie givet den stora kassan? Visst, vissa bolag är helägda och kanske blygsamt värderade på balansräkningen. Men...

C) Bure har gjort det fantastiskt som har varit med och tagit fram Vitrolife och Mycronic till vad de är idag. Men dessa bolag är högt värderade. T o m mycket högt?  Och de utgör en mycket stor del av portföljen. I dagsläget liten rabatt i Bure. Men en del mindre innehav inte så imponerande, i vart fall inte just nu. Kanske kan bli? Men räcker det för att göra bolaget intressant?

D) Svolder har jag ägt länge. De var länge ok och kanske inte mer, men gav exponering mot stabila små och medelstora bolag till viss rabatt. Men sedan Öresund började köpa in sig har de haft en makalös utveckling. Och de har t o m gått bättre än Öresund. Bl a Troax, Garo, SAAB och Boule D. har gått fantastiskt. Men premie på Svolder? Historiskt har jag aldrig varit med om detta.

E) Creades har en del mindre intressanta innehav. Men stora delar av portföljen ligger i ett skyhögt värderat Avanza och turnaroundorienterade Lindab. Tveksamt om det skall vara premie på detta. Även om Hagströmer är en bra entreprenör.

F) Slutligen Lundbergs. Visst, den helägda fastighetsrörelsen har kanske varit blygsamt värderad. Men har också befunnit sig i den bästa av världar. Och bolaget har många fina innehav. Men Hufvudstaden och Holmen, tillsammans ca 1/3 av portföljen, är enligt min mening skyhögt värderade. Skall det verkligen vara premie för ett bolag som Lundbergs med mestadels stora börsnoterade bolag?

Varför handlas många av dessa bolag med premie nu? Är vi i slutet av en lång positiv mångårig börs-cykel som skapat dessa värderingar? Många av dessa bolag är stabila och är i in lågräntemiljö mycket attraktiva att handla med hävstång? Spelar nya ETFer/Fonder som äger investmentbolag en roll?

Är det rimligt med premie för dessa bolag? Delar ni min åsikt att Öresund sticker ut här? Och att Latour kanske skall handlas kring sin substans?

Vilken aktie har minst nersida? Om att minimera risker

Nästan all rapportering i ekonomimedia om placeringar, investeringar (eller ren spekulation) handlar om potentialen - hur mycket uppsida det kan finnas i en viss fond eller en aktie. Alternativt: Här är fonderna/aktierna du skulle ha haft 2016 för att ha maxat din avkastning. Ni har säkert läst på börssnack, forum eller för den delen vissa twitter-diskussioner; ett visst bolag kan vara en potentiell kursdubblare, femdubblare eller t o m kunna bli en tiotaggare. Oftast med en väldigt kort tidshorisont.  Kommentarer till en aktie som står i 1.70SEK i Augusti kan vara: "När X och Y händer - som en massa indikationer tyder på/"kunniga" om bolaget visar - får vi norr om 10kr innan jul. Let the winners riiiideeeee" (ibland lite mer ödmjukt: "om X och Y", "som vissa källor hävdar" och "kan vi kanske få 5kr till Jul")

Jag gillar också att ha en aktieportfölj som har möjligt att förränta min familjs sparade medel väl. Och jag gillar kursdubblare, femdubblare etc. Har inga problem med det. Dessa är några av de aktier jag har ägt lite mer än 10 år i någon form: Kinnevik, Investor och Fenix Outdoor. Utan utdelningar beaktade har Kinnevik nästan fyrdubblats, Investor (som jag har ägt lite längre, se graf nedan) sjufaldigats och Fenix Outdoor gett 13 gånger pengarna. Och detta är inte totalavkastningen utan bara kursvinsten. Tyvärr har jag sålt av stora delar av dessa innehav när jag funnit dem övervärderade (och i mindre utsträckning kommit tillbaka i aktierna) så jag har bara delvis varit med på t ex Fenixs fantastiska resa med något större belopp.

Jag har en lång tidshorisont (det innebär inte att jag är långsiktig i varje enskilt innehav, bara att min portfölj i sig själv är ett långsiktigt projekt). Men oftast behåller jag mina större innehav en lång tid. I vissa fall har jag inga planer på att lämna bolag som jag investerat i alls. Compounded interest gör jobbet om jag hittar bra bolag. Man måste inte ta hög risk för att få bra avkastning. Men man måste bara "ha gott sittfläsk", för att tala med Qviberg.  

Ganska regelbundet går jag dock igenom både min korta och min långa portfölj. Vad jag då är ute efter: Var finns den stora nedsidan? Jag ställer då frågor som dessa:

A) Bolagsrisk
Har nya risker tillkommit i mina innehavsbolag? Har risker som fanns tidigare nu ökat i bolagen? Betyder denna förändrade risk att aktien för detta bolag - min investering - har blivit osäkrare?

Det var därför jag till slut sålde Getinge efter nästan ett decennium i min portfölj. Den allt större goodwillposten från alla förvärv och de allt större långa skulderna av samma skäl ökade gradvis - år för år - risken i bolaget. Och när dessutom offentliga utgifter, bl a till sjukvård/vård/omsorg, blev mer restriktiva i många länder efter finanskrisen försämrades Getinges förmåga att ta betalt och få avsättning för sina produkter. Detta gjorde också att lågprisaktörer gjorde intrång på deras marknader. Och på toppen av detta kom FDA problemen i USA. Typisk bolagsrisk som blir aktierisk. Getinge-aktien är ner ca 35% sedan jag sålde. 

B) Aktievärderingsrisk
Finns det stor nersida i själva aktiekursen? Har Mr Market låtit värderingen dra iväg alldeles för högt? Har nyckeltalen blivit stratosfäriska? Det kan vara fantastiska bolag. Men ibland blir marknaden alldeles tossig i denna typ av bolag. Och då får vi stor multipelexpansion. Bolag av typen Fortnox, Vitrolife, Cellavision, Boule Diagnostics verkar alla vara fantastiska mindre bolag i sina nischer. Men frågan är om P/e 40 - 60 är rimligt? Om något negativt skulle hända dessa bolag, var hamnar vi då? Vad är nersidan?

Avanza som jag äger lite via investmentbolaget Creades har idag en hög värdering (källa Reuters 7 Feb):  P/e 30.6, P/S 10.6, P/Eget Kapital 9.3 och Pris/Kassaflöde (TTM) ca 30. Detta vore kanske ok om Avanza hade en fantastisk tillväxt.  Men försäljningen växer 6 - 7% årligen, och tidigare har vinsterna per aktie vuxit minst lika fort som detta. Men vinsterna växer inte så mycket längre. Faktum är att vinsterna sista året faktiskt minskat - 5% (TTM). Bolaget har alltså för närvarande sjunkande vinster (negativ vinstillväxt). Då blir denna värdering saftig. Och jag har minskat två gånger de sista åren i Creades, huvudsakligen p g a Avanzas värdering och dess stora del av portföljvärdet. 

C) Är jag diversifierad
I mitt fall oftast inget större problem. Jag har en diversifierad portfölj. Flera investmentbolag är tunga innehav. Har aktier på flera marknader även om Sverige och Norden dominerar. Och sätter man samman min korta med den långa portföljen blir det mycket stor diversifiering. Jag har en pragmatisk investeringsstil. Verkar en aktie vara "billig" i något hänseende (finns många anledningar) har jag inget problem att addera denna, antingen i den kortare portföljen eller i den långa. Risken i mitt fall är mer att inte hinna läsa alla rapporter och information om bolagen - inte att jag tar risk vad gäller för lite diversifiering. Jag äger antagligen aktier i för många bolag. Men jag hinner fördjupa mig i alla större investeringar. 

Målet är således att förvalta kapitalet på ett sätt där nedsidan skall vara så låg som möjligt. Att skydda mina besparingar mer än att försöka "maxa" min avkastning.

Men under stora börsras som 2008-09 åker man ner oavsett. Alla aktier går då ner. Men aktier som har rimligare värderingar, i utgångsläget, starka balansräkningar och mindre bolagsrisk går ner mindre. Om din portfölj går ner 32% under en stor nedgång, medan OMX index går ner 42%. Då har du gjort de riktigt bra. 

Värdeinvestering a la Graham et al är det bästa botemedlet jag har sett hittills vad gäller att beakta nedsidan. Rimliga/Låga värderingar och starka/sunda balansräkningar. 

Vilka/vilken aktie tycker ni har minst nersida just nu? Varför? Motivera gärna! Jag tänkte främst på Stockholmsbörsen, men bolag från andra marknader går bra också!