Jag har den senaste tiden läst en del. Det blir så på sommaren. Bland annat har jag läst delar av Ben Grahams och David Dodds Security analysis - principles and technique. Den utkom först mitt i den stora depressionen 1934, men den upplagan jag läst är den andra upplagan från 1940. Det är ganska märkligt att läsa en bok som första upplagan skrevs samtida med Keynes mästerverk, "General Theory...",verket som i stort sett skapade Makroekonomin som vi känner till den, eller andra upplagan, som jag har läst, som skrevs samma år som Slaget om Storbrittanien i Andra Världskriget.
Dodd & Graham såg vad bullmarknaden gjorde med männsikor som köpte aktier och andra värdepapper på 20-talet fram till Wall Street krashen 1929. De såg spekulanter. De såg speciellt de som köpte värdepapper för lånade pengar 1927, 1928 och bärjan av 1929. När första upplagan skrevs, 1934, har dessa spekulanter gått igenom ett stålbad och många har fått se sina privata förmögenheter, sparpengar, fastigheter falla så drastiskt i värde - eller gå upp i rök - att hösten 2008 skulle kännas som en västanvind.
De skriver följande i kapitel 4 (jag har tagit mig friheten att inkludera nutida exempel, min översättning är efter bästa färmåga).
Förenklat har en försiktig investerare köpt:
1) obligationer
2) att göra hela inköpet med ackumelarade kontanta medel, inga delar an värdepappersköpet är lånefinansierat
3) för långsiktigt ägande
4) för att generera inkomster genom kupong på obligation (eller möjligtvis utdelning på aktie)
5) säkra värdeppaper.
En spekulant enligt en liknande förenklade syn har
1) spekulerat i aktier
2) köpt på marginalen, ofta med lånefinansiering som stor del
3) kortsiktiga snabba affärer som mål
4) kursvinster istället föt utdelningsinkomster är fokus
5) köpt riskfyllda värdepapper i hopp om större vinst - letat potentiella raketer.
De kritiserar denna simpla uppdelning med bl a följande punkter:
1) Obligationer kan också vara riskfyllda t ex Greklands statsobligationer idag eller Lehman Brothers företagsobligationer för några år sedan.
2) Vissa aktier är inte mer riskfyllda för att de ger god chans till kursvinst (de kan helt enkelt vara fundamentalt undervärderade t ex SCA för 60% av de egna kapitalet för inte så länge sedan)
3) Spekulanter som köper aktier blir ofta långsiktiga aktieägare. Detta i aktier som fallit och/eller faller kraftigt. Många småsparare i Sverige sitter kvar med Morphic i vår närtid, eller t ex Brio och Pricer. Detta i hopp om att allt skall vända någon gång.
4) Att inte bara fokusera på kupong eller utdelning utan på att framtida vinster kommer att stiga givet att företaget har en stor earnings power behöver inte vara spekulativt, det kan vara baserat på grundläggande analys.
De skriver mycket klokt:
An investment operation is one which, upon thorough analysis, promises safety of principal and a satisfactory return. Operations not meeting these requirements are speculative.
De förespråkar diversifiering för att minska risken. Likaså att likt hedgefonder göra arbitrage eller sälja t ex en aktie i en branch som inte är den mest fördelaktiga och köpa det bästa bolaget till de bästa multiplarna i samma bransch (Lång/kort). Med thorough analysis menas att investeringsbeslutet är basert på kalla fakta och med en säkerhetsmarginal vad gäller värde. Likaså menas med säkerhet att investeringen skall ge skydd från förluster under normala eller situationer som liknar normala. Priset, kvaliteten och det underliggande värdet på värdepappret skall beaktas, detta betonar Graham senare i sitt mästerverk The Intelligent investor. De skriver också att vad som är en satisfactory return är subjektivt.
De lägger därför till:
An investment operation is one that can be justified on both qualitative and quantitative grounds.
De använder exemplet General Electric från slutet av 1920-talet som värderades till ca 40 ggr deras högsta vinster någonsin, detta p g a de fina framtidsutsikterna för bolaget. Graham & Dodd kunde också se potentialen i företaget. Det fanns således stor kvalitet i själva bolaget, men värderingen var skyhög vilket innebär att kvantitativt kunde ett köp inte fattas på fundamentala grunder. Ett köp var således ingen investering.
Själv strävar jag efter att vara en investerare, men måste erkänna att det bor en spekulant i mig också. Men med åren har jag lärt mig att åtmistonde tygla min spekulativa sida något, och bli mer och mer av en investerare. Är ni spekulanter eller investerare? Den enkla kategoriseringen av spekulant ovan känns igen om man läser inlägg på olika aktieforum..?
torsdag 1 juli 2010
fredag 25 juni 2010
Swedbanks Robur tjänar storkovan - på spararnas bekostnad?
Enligt Dagens Nyheter i dagarna gör Robur, som ägs av universalbanken Swedbank, en vinst på nästan 1,5 miljarder kronor för 2009. Robur har enligt samma tidning hela 27 procent av den svenska fondmarknaden. Hur tjänade då Robur denna vinst och hur fick man denna position på marknaden?
1) Du som sparare eller andra sparare hos Robur betalar förvaltningsavgifter. Dessa ökade till när 2 miljarder för 2009, från dryga 1 miljard 2008. Många av Roburs fonder är i princip indexfonder, eller i vart fall inte långt ifrån, men du betalar ca 1.5% i förvaltningsavgift för standardfonder. Visst, de viktar ibland upp eller ner vissa sektorer och bolag i förhållande till index, men det är ytterst marginellt och många femårsgrafer följer index med ganska stor korrelation.
2) Stark börs och nya sparpengar lyfte resultatet. Efter den största krisen sedan andra världskriget kom mycket pengar tillbaka under de tre senare kvartalen av 2009. Bolagen delade ut mer, kurserna steg och svenskarna vågade investera igen efter en enorm nedgång. Detta följdes av en enorm uppgång.
3) Avkastningen på eget kapital steg till dryga 40 procent 2009, att jämföras med knappa 20 procent 2008. Detta visar att sparprodukter är en mycket lönsam business om man har ett stort kundunderlag att smeta ut kostnaderna på och lojala kunder i ett storbanksoligopol. Att ha en räntabilitet under krisåret 2008 på 20 procent är anmärkningsvärt bra. Och 40% under förra året är H&M klass.
4) Många gamla kunder till dåvarande Föreingssparbanken, Sparbanken, små fristående sparbanker började med Roburs allemansfonder. Robur fonder har funnits sedan sent 1960-tal.Sedan bildades Föreningssparbanken, vilket följdes av rådgivare på nybildade Swedbank som propsade på Roburs fonder till det nya PPM kring milleniumskiftet (ofta rekommenderas Roburs Contura och Medica vid denna tid, vilket var helt vansinning givit värderingrna i de underliggande bolagen för dessa fonder). Välskötta små sparbanker i Sverige har inget eget fondutbud utan använder och lanserar Swedbank Roburs fonder. Alla dessa småsparare skapar en stor efterfrågan. En landsortbo som tidigare hade konto hos Föreningsbanken har under livet kanske månadssparat tex Allemansfonder och längre farm kanske i en Robur pensionsfond som Transfer 50, använt dessa fonder i PPM t ex Östeuropafond och sparat till barn och barnbarn i Roburs fonder t ex i Kapitalinvest (svenska och amerikanska aktier, indexföljande). Vi människor är ofta konservativa i vårt bankval. Vi vill ha trygghet och stabilitet. Om vi år ut och år in har använt samma bank har vi också använt deras fonder år ut och år in. Eftersom dessa fonder ungefär följer index har vi också över tid -- t ex ett par decennier - fått bra avkastning. Det skall vi inte sticka under stol med, indexfonder är helt ok över tid - men avgifterna skall dock för en indexfond bara vara några tiondelar av en procent. Det är oftast bättre över några decennium att ha pengar i fonder än i annat sparande som t ex ett bankkonto. På detta sätt har Robur bidragit positivt till att göra svenskarna till ett passivt aktieägande folk via fonder.
5) Många svenska medvetna fondsparare är säkert opplysta om att Odin, Skagen, HQ, Didner & Gerge etc har framgångsrika fonder. Och de kanske har en mindre del av sitt sparande i dessa. Men Robur har varit kvicka att haka på trender under de senstae två decennierna som t ex Rysslandsfonder, Balkanfonder, Pacific, Medica, Contura, Östeuropa, BRIC fonder, Afrikafonder mm. Vissa av dessa temafonder eller regionfonder har givit svenska småsparare exponering mot intressanta marknader. Men för Roburs BRICT är den årliga avgiften hela ca 2.4%, samma höga avgift gäller för Rysslandsfonden. En indexliknande Sverigefond till 1.4 % ör också dyrt givet att det finns indexfonder och ETFer idag.
Robur har några egna indexfonder som tar 0.4% i årlig förvaltningsavgift. Dessa var de de 10 största innehaven i Sverigevarianten av denna 100531:
Värdepapper % av fond: Hennes & Mauritz AB 9,4 , Ericsson 9,3, Nordea Bank AB 6,0 , Volvo AB 5,1 , Atlas Copco AB 4,4 , TeliaSonera AB 4,1 , Svenska Handelsbanken AB 4,1, Sandvik AB 3,8, AstraZeneca PLC 3,4 , Investor AB 3,0.
En av deras Sverigefonder MEGA till 1.4% avgift hade 10 största innehav 100531
Nordea Bank AB 6,9 , Ericsson 6,8 , Hennes & Mauritz AB 6,1 , TeliaSonera AB 5,6 , Volvo AB 4,8 , Sandvik AB 4,0 , Atlas Copco AB 3,3 , Svenska Handelsbanken AB 3,2 , Skandinaviska Enskilda Banken 3,0, Swedbank AB 2,7
Som ni ser är bolagen på listan i stort sett desamma. Viktningen är dock något annorlunda. Astra och Investor är inte med på till förmån för historiskt lågvärderade och pressade banker som SEB och Swedbank, som under mer normala banktider utgör större del av index. Ingemar Syrehn som förvaltar fonden är dock besvisligen duktig på att göra dessa små sjusteringar. Vissa av de fonder han har förvaltat har faktiskt fått en del priser genom åren (det gäller dock några andra specialfonder som t ex Exportfonden). Men Sverige Mega är i grunden en indexliknande fond med små justeringar. Inget medelstort bolag finns med på 10 i topp, även om fonden skall placera i stora och medelstora svenska bolag enligt sina föreskrifter. Något av de medelstora bolagen borde väl vara så intressant som investeringsalternativ att det skall vara på topp tio. Men då följer man inte index eller? Dessa förvaltares ersättning kan ibland vara kopplat till index med kortsiktig horisont. Vågar man plocka ut de aktier man verkligen tror på kan man förlora rejält mot index några kvartal, den risken tar inte dessa förvaltare för de har inga incitament att göra detta då ersättningen inte är kopplat till absolut avkastning över tid.
6) Robur har varit skickliga på att knyta upp organisationer, stiftelser, människor som vill ge en hjälpande hand via sitt sparande till deras fonder och skapat specialfonder som Gåvofond, Hockeyfond, Vasaloppsfond, Etik- och Miljöfonder under namnet Ethica, Kulturfonden, tidigare Svenska kyrkans miljöfond etc.
7) Räntefonderna har relativt höga avgifter hos Robur. Dessa ger stabila inkomster. Du har i Roburs Lividitetsfond har fått totalt 10.2% avkastning på 10 år. Men förvaltningsavgiften är 0.5% per år, det blir inte mycket kvar efter avgifter och beaktar man inflationen har man fått negativ reell avkastning. Detta tillsammans med nya för kunden ibland dåliga men alltid dyra produkter som SPAX genererar mycket pengar. Fond-i-fond lösningar som Roburs Access är ocksa dyra undermåliga produkter som är bra för Swedbanks aktieägare, men dåligt för en långsiktig sparare. Access emerging markets som köper utländska stora fondförvaltares och egna Robur fonder med exponering mot utvecklingsländer tar hela 2.4% i förvaltningsavgift. Att Robur har introducerat Hedgefonder de senaste åren är inte konstigt, marginalerna är kanske ännu högre där. Robur är naturligtvis inga Brummer vad gäller kvalitetshedgefondförvaltning ännu heller. Dryga procenten i förvaltningsavgifter och så de klassiska 20 procent över ett visst index visar på att här kan det tjänas det pengar.Men vi skall ocksa komma ihag att internationellt tar fondförvaltare ofta flera procent i en inköpsavgift. Detta gör inte Robur Fonder. Det är ett otyg svenska fondspare slipper.
Vad tycker ni om Roburs produkter? Anser ni som jag att man får ta det onda med det goda ibland, det är bättre att svenska folket har en exponering mot världens aktiemarknader via Robur än inte alls? Tycker ni också att våra storbankerna i det nordiska bankoligopolet av universalbanker tar för höga avgifter för sina fonder givet vad de gör? Slutligen tror ni att ETFer och indexfonder kommer att konkurrera ut Roburs, Nordeas, SEBs etc standardfonder?
Skribenten är själv aktieägare i Swedbank sedan krisen i början på 09. Detta är en medelång investering på några år tills banken verkar under mer normala förhållanden och värderas på detta sätt.
Nej, som utlandssvensk glämmer jag inte av traditioner. Detta är inte hopknotat på självaste midsommarafton. Men jag publicerar detta idag. Trevlig midsommar!
1) Du som sparare eller andra sparare hos Robur betalar förvaltningsavgifter. Dessa ökade till när 2 miljarder för 2009, från dryga 1 miljard 2008. Många av Roburs fonder är i princip indexfonder, eller i vart fall inte långt ifrån, men du betalar ca 1.5% i förvaltningsavgift för standardfonder. Visst, de viktar ibland upp eller ner vissa sektorer och bolag i förhållande till index, men det är ytterst marginellt och många femårsgrafer följer index med ganska stor korrelation.
2) Stark börs och nya sparpengar lyfte resultatet. Efter den största krisen sedan andra världskriget kom mycket pengar tillbaka under de tre senare kvartalen av 2009. Bolagen delade ut mer, kurserna steg och svenskarna vågade investera igen efter en enorm nedgång. Detta följdes av en enorm uppgång.
3) Avkastningen på eget kapital steg till dryga 40 procent 2009, att jämföras med knappa 20 procent 2008. Detta visar att sparprodukter är en mycket lönsam business om man har ett stort kundunderlag att smeta ut kostnaderna på och lojala kunder i ett storbanksoligopol. Att ha en räntabilitet under krisåret 2008 på 20 procent är anmärkningsvärt bra. Och 40% under förra året är H&M klass.
4) Många gamla kunder till dåvarande Föreingssparbanken, Sparbanken, små fristående sparbanker började med Roburs allemansfonder. Robur fonder har funnits sedan sent 1960-tal.Sedan bildades Föreningssparbanken, vilket följdes av rådgivare på nybildade Swedbank som propsade på Roburs fonder till det nya PPM kring milleniumskiftet (ofta rekommenderas Roburs Contura och Medica vid denna tid, vilket var helt vansinning givit värderingrna i de underliggande bolagen för dessa fonder). Välskötta små sparbanker i Sverige har inget eget fondutbud utan använder och lanserar Swedbank Roburs fonder. Alla dessa småsparare skapar en stor efterfrågan. En landsortbo som tidigare hade konto hos Föreningsbanken har under livet kanske månadssparat tex Allemansfonder och längre farm kanske i en Robur pensionsfond som Transfer 50, använt dessa fonder i PPM t ex Östeuropafond och sparat till barn och barnbarn i Roburs fonder t ex i Kapitalinvest (svenska och amerikanska aktier, indexföljande). Vi människor är ofta konservativa i vårt bankval. Vi vill ha trygghet och stabilitet. Om vi år ut och år in har använt samma bank har vi också använt deras fonder år ut och år in. Eftersom dessa fonder ungefär följer index har vi också över tid -- t ex ett par decennier - fått bra avkastning. Det skall vi inte sticka under stol med, indexfonder är helt ok över tid - men avgifterna skall dock för en indexfond bara vara några tiondelar av en procent. Det är oftast bättre över några decennium att ha pengar i fonder än i annat sparande som t ex ett bankkonto. På detta sätt har Robur bidragit positivt till att göra svenskarna till ett passivt aktieägande folk via fonder.
5) Många svenska medvetna fondsparare är säkert opplysta om att Odin, Skagen, HQ, Didner & Gerge etc har framgångsrika fonder. Och de kanske har en mindre del av sitt sparande i dessa. Men Robur har varit kvicka att haka på trender under de senstae två decennierna som t ex Rysslandsfonder, Balkanfonder, Pacific, Medica, Contura, Östeuropa, BRIC fonder, Afrikafonder mm. Vissa av dessa temafonder eller regionfonder har givit svenska småsparare exponering mot intressanta marknader. Men för Roburs BRICT är den årliga avgiften hela ca 2.4%, samma höga avgift gäller för Rysslandsfonden. En indexliknande Sverigefond till 1.4 % ör också dyrt givet att det finns indexfonder och ETFer idag.
Robur har några egna indexfonder som tar 0.4% i årlig förvaltningsavgift. Dessa var de de 10 största innehaven i Sverigevarianten av denna 100531:
Värdepapper % av fond: Hennes & Mauritz AB 9,4 , Ericsson 9,3, Nordea Bank AB 6,0 , Volvo AB 5,1 , Atlas Copco AB 4,4 , TeliaSonera AB 4,1 , Svenska Handelsbanken AB 4,1, Sandvik AB 3,8, AstraZeneca PLC 3,4 , Investor AB 3,0.
En av deras Sverigefonder MEGA till 1.4% avgift hade 10 största innehav 100531
Nordea Bank AB 6,9 , Ericsson 6,8 , Hennes & Mauritz AB 6,1 , TeliaSonera AB 5,6 , Volvo AB 4,8 , Sandvik AB 4,0 , Atlas Copco AB 3,3 , Svenska Handelsbanken AB 3,2 , Skandinaviska Enskilda Banken 3,0, Swedbank AB 2,7
Som ni ser är bolagen på listan i stort sett desamma. Viktningen är dock något annorlunda. Astra och Investor är inte med på till förmån för historiskt lågvärderade och pressade banker som SEB och Swedbank, som under mer normala banktider utgör större del av index. Ingemar Syrehn som förvaltar fonden är dock besvisligen duktig på att göra dessa små sjusteringar. Vissa av de fonder han har förvaltat har faktiskt fått en del priser genom åren (det gäller dock några andra specialfonder som t ex Exportfonden). Men Sverige Mega är i grunden en indexliknande fond med små justeringar. Inget medelstort bolag finns med på 10 i topp, även om fonden skall placera i stora och medelstora svenska bolag enligt sina föreskrifter. Något av de medelstora bolagen borde väl vara så intressant som investeringsalternativ att det skall vara på topp tio. Men då följer man inte index eller? Dessa förvaltares ersättning kan ibland vara kopplat till index med kortsiktig horisont. Vågar man plocka ut de aktier man verkligen tror på kan man förlora rejält mot index några kvartal, den risken tar inte dessa förvaltare för de har inga incitament att göra detta då ersättningen inte är kopplat till absolut avkastning över tid.
6) Robur har varit skickliga på att knyta upp organisationer, stiftelser, människor som vill ge en hjälpande hand via sitt sparande till deras fonder och skapat specialfonder som Gåvofond, Hockeyfond, Vasaloppsfond, Etik- och Miljöfonder under namnet Ethica, Kulturfonden, tidigare Svenska kyrkans miljöfond etc.
7) Räntefonderna har relativt höga avgifter hos Robur. Dessa ger stabila inkomster. Du har i Roburs Lividitetsfond har fått totalt 10.2% avkastning på 10 år. Men förvaltningsavgiften är 0.5% per år, det blir inte mycket kvar efter avgifter och beaktar man inflationen har man fått negativ reell avkastning. Detta tillsammans med nya för kunden ibland dåliga men alltid dyra produkter som SPAX genererar mycket pengar. Fond-i-fond lösningar som Roburs Access är ocksa dyra undermåliga produkter som är bra för Swedbanks aktieägare, men dåligt för en långsiktig sparare. Access emerging markets som köper utländska stora fondförvaltares och egna Robur fonder med exponering mot utvecklingsländer tar hela 2.4% i förvaltningsavgift. Att Robur har introducerat Hedgefonder de senaste åren är inte konstigt, marginalerna är kanske ännu högre där. Robur är naturligtvis inga Brummer vad gäller kvalitetshedgefondförvaltning ännu heller. Dryga procenten i förvaltningsavgifter och så de klassiska 20 procent över ett visst index visar på att här kan det tjänas det pengar.Men vi skall ocksa komma ihag att internationellt tar fondförvaltare ofta flera procent i en inköpsavgift. Detta gör inte Robur Fonder. Det är ett otyg svenska fondspare slipper.
Vad tycker ni om Roburs produkter? Anser ni som jag att man får ta det onda med det goda ibland, det är bättre att svenska folket har en exponering mot världens aktiemarknader via Robur än inte alls? Tycker ni också att våra storbankerna i det nordiska bankoligopolet av universalbanker tar för höga avgifter för sina fonder givet vad de gör? Slutligen tror ni att ETFer och indexfonder kommer att konkurrera ut Roburs, Nordeas, SEBs etc standardfonder?
Skribenten är själv aktieägare i Swedbank sedan krisen i början på 09. Detta är en medelång investering på några år tills banken verkar under mer normala förhållanden och värderas på detta sätt.
Nej, som utlandssvensk glämmer jag inte av traditioner. Detta är inte hopknotat på självaste midsommarafton. Men jag publicerar detta idag. Trevlig midsommar!
lördag 12 juni 2010
Att värdera aktier enligt Szombatfalvy - en kritisk granskning
Laszlo Szombatfalvy, dryga de 80, är en aktieteoretiker och investerare som givits en alldeles egen plats i det svenska investeringslandskapet. Han ansågs ligga bakom Affärsvärldenmodellen för att analysera aktier på fundamentalt vis. Men framförallt att minimera risker. Han sägs ha varit läromästare åt kända finansmän som t ex Christer Gardell, Thomas Fischer och Patrik Brummer. På 70-talet jobbade han på Alfred Berg bl a tillsammans med ovan nämnda Brummer. Szombatfalvy skrev 1971 en uppmärksamnmad artikel i Ekonomisk Revy, No 10, om aktievärdering: Värdering av börsnoterade aktier. I detta inlägg skall jag försöka att sammanfatta och kritiskt granska dessa tankegångar. Jag beaktar inte de delar av texten som handlar om skatter då kapitalbeskattning var väldigt annorlunda 1971 än vad den är idag. Vidare har jag tagit mig friheten att inkludera egna exempel. Tack till Guld2lax09 som sände mig denna artikel. Tills sist hoppas jag att jag har uttolkat Szombatfalvys text någorlunda riktigt, alla fel är dock mina egna.
Hur mycket vikt lägger ni vid P/e-tal när ni köper aktier? Ett lättförståeligt nyckeltal. Alla kan förstå priset på en aktie delat med vinsterna. Beräkna en uthållig vinstnivå över en hel konjunkturcykel - sätt sedan ett rimligt P/e-tal på vinsten. Enkelt. Men vad är en uthållig vinstnivå? Hur lång är en normal konjunkturcykel? Hur många årsvinster måste vi betala för en vissa aktie vid ett visst tillfälle? Hur gör man om vinsterna oftast är ovanligt höga eller ovanligt låga. Vad är normalt? Om bolagets vinster växer väldigt kraftigt - hur mycket högre P/e tal skall vi acceptera. Eller hur lågt P/e tal är rimligt om vinsterna växer långsamt eller sjunker? Stabila vinster bör premieras - men hur mycket högre P/e tal?
Lazlo Szombatfalvy ifrågasätter med rätta detta enkla och trubbiga sätt att värdera aktier och anser istället att utdelningen är det viktigaste instrumentet för att analysera en aktie. Här kommer det första problemt med hans metod, han menar inte dagens utdelning utan de kommande årens utdelning. Att prognosisera hur mycket vinst ett företag kommer att göra i framtiden är svårt, men det är inte helt lätt att prognosisera utdelningar heller.
Ett intressant bolag för Laszlo måste således kunna tjäna tillräckligt mycket pengar i dag och i morgon för att kunna ge utdelningar. Benjamin Graham i "The Intelligent Investor" betonar lång, stigande och framförallt stabil utdelningshistorik. Szombatfalvy betonar också tidigare utdelningar för att göra en prognos på framtida dito. I en del av Berkshire Hathaways årsredovisningar framgår det, som jag förstår det, att Buffet och Munger jobbar på ett liknande sätt när de räknar fram om ett bolag är undervärderat - framtida kassaflöden, investerinsgbehov och utdelningar, t ex nämnde Buffet detta i samband med intåget i Kraft Foods.
Redan på 70-talet blev Laszlo känd för sin värderingsmodell som i stort bygger på att kursutvecklingen i en aktie på lång sikt följer utdelningarna i bolaget. Detta tror jag har inspirerats av Gordons modell, J.M. Gordon skapade denna på 1930-talet, är det utdelningstillväxten som styr kursutvecklingen. För att kurserna ska stiga med 5 procent måste utdelningen växa lika mycket. Med en hög soliditet bör bolagen kunna bibehålla sina utdelningar även under dåliga tider. Men frågan är om de kan öka utdelningarna i tillräckligt snabb takt, vissa av bolagen kan ta av vad de samlat i ladorna under en period. Men på lång sikt måste bolaget tjäna ihop mer pengar för att kunna öka utdelningen
Konsekvensen är att en aktie är köpvärd om summan av direktavkastningen, utdelning i förhållande till börskursen plus utdelningstillväxt, är högre än den avkastning placeraren kräver för att placera i aktier - t ex kan det vara den riskfria räntan. Stabila företag som klarar av att växa lönsamt ger en bra utdelningsökning. Men få placerare nöjer sig med ca 2.5 - 5 procent i avkastning, som kanske kan vara ett rimligt spann för den riskfria räntan de kommade åren. Med kompensation för den högre risken med aktier blir det således 7.5 -10 procent som gäller. För att få ihop ekvationen måste därför även aktiekurserna stiga med 5 procent.
Det måste finnas en riskpremie för aktier i förhållande till andra tillgångsslag obligationer, banksparande etc. Det finns risker med avikelser från prognoser, kursfallsriks för nedjusterad tillväxt, om ett företag inte har starka kapitalresurser kan ett avbräck i rörelsens utveckling få stora konsekvenser. Om ett bolag har stort eget kapital i förhållnade till skuldsättning kan det mycket bättre klara av ett förlustår, och omstruktureringar utan att utdelning och tillväxttakten reduceras.
Szombatfalvy skriver i Ekonomisk Revy att motiverad kurs är den riskfria placeringens förväntade avkastning plus riskpremien. Vidare menar han att om ett bolag har hög årlig utdelning så behöver årlig kursvinst inte var så hög. Och tvärtom om den årliga kursvinsten är hög kan utdelningen vara lägre. Totalavkastning är årlig kursvinst plus årlig utdelning. Marknaden bestämmer kursnivån - kursen i förhållande till utdelningsnivån, vilket ger direktavkastningen. Utdelningen kan vara allt från någon procent upp mot tvåsiffrig procentuell utdelning. Tillväxtaktier ger låg utdelning eller ingen alls, WESC växer snabbt och har ingen ordinarie utdelning. Något som Szombatfalvy kallar avkastningsaktier ger hög utdelning, t ex Axfood och AstraZeneca idag.
Vinster återinvesteras delvis i rörelsen. Detta kan skapa tillväxt. Men tillväxten kan också vara lånefinansierad. Om ett företag delar ut lite kan snabb tillväxt vara möjlig. Detta kan då leda till höga kursvinster, vilket gör hög totalavkastning även om direktavkastningen är låg. Om ett företag inte delar ut något alls kan det ha en väldigt snabb tillväxtutveckling, se WESC igen. Ett företags utdelningskapacitet är ju som bekant den del av bolagets vinst som inte behövs kvarhållas i rörelsen för expansion. Men företag kan under en kortare period finansiera expansion med lånade pengar och dela ut mer. Till sist sätter dock den försämrade soliditeten stopp för detta. Då finns tre alternativ: 1) Lägre utdelning, 2) Bromsa upp tillväxten eller 3) Förstärkning av det egna kapitalet genom nyemission.
Alla ovan faktorer måste beaktas när man försöker göra utdelningsprognoser. Ju längre tid man prognostiserar, ju mer osäkerhet. Om viktiga faktorer ändras, t ex högre lånefinasierad tillväxt, måste prognoser ändras.
Enligt tidningen Affärsvärldens värderingsmodell är principen att substans har ett högt värde om den också ger en hög avkastning. Ett bolag med hög långsiktig räntabilitet måste man vara beredd att betala mer för det egna kapitalet för. Avkastar ett företag 15 procent på det egna kapitalet och placerarnas krav på avkastning är 10 procent bör det egna kapitalet värderas till 150 procent. Bolag som har en avkastning på 10 procent ska värderas till det egna kaptalet. SCA är här intressant för det handlas kring eget kapital och avkastar strax under 10% de senaste åren. László Szombatfalvys antyder liknande ideer i Ekonomisk Revy, han skriver:"substansvärdet i förhållande till kursen brukar vara lägre för mera lönsamma företag...".
En kritik mot Szombatfalvys artikel är att han inte beaktar substansvärdering av det egna kapitalet. I tillägg till lång utdelningshistorik förespråkar Graham detta. Det innebär att man analyserar balansräkningen och försöker att hitta övervärden där. Grahams analys handlar inte om att prognostisera den osäkra framtiden, istället innebär det att beakta vilka värden som finns i bolaget här och nu; kassa, anläggninsgtillgångar, varulager etc. En kritik mot denna värdeanalys är att allt fler företag inom servicesektorn, Uniflex t ex, verkar idag kunna driva sin verksamhet med lite eget kapital. Denna typ av värdering är antagligen inte relevant för denna typ av servicebolag i samma utsträckning som för verkstad, skog och stål. För de sist nämda är Grahams värderingsmetoder riktigt intressanta; till vilket värde tar SCA egentligen upp sina 2.6 miljoner hektar skog? Vad är marknadsvärdet på denna skog? Hur mycket övervärden finns dolda i SCA's balansräkning?
Som avslutning - hur värderar man då de framtida utdelningarna från år ett? Olika tillväxt, olika avkastningskrav. Prognoser om högre tillväxt, innebär högre värdering och innebär risk för kursfall och regel lägre substansvärde i förhållnade till kurs, detta innebär högre risk och man bör få en riskpremie för detta. Värdering av börsnoterade aktier skall enligt Szombatfalvy baseras på utdelningens förväntade uteckling på lång sikt. Totalavkastningen efter skatt skall vara högre än den riskfria räntan/riskfria placeringar. Värderingen skall vara högre för aktier med lägre direktavkastning och större prognososäkerhet. Man bör också dela upp bolag av konglemeratkaraktär så att varje dels utdelningskapacitet och tillväxt renodlas. För tex SCA innebär detta att hygien får egen analys, där har bolaget hög räntabilitet och tillväxt, och så får de enorma skogsegendomarna en annan, sorgebarnet förpackningar en tredje - sedan slår man samman dessa delar till en helhetsbedömning om utdelningens förväntade utveckling på sikt.
Själv är jag väldigt förtjust i Graham, håller på att läsa Securtity Analysis av Graham & Dodd från 1940 för tillfället, men fann värde även i denna värderingsmodell, som har vissa beröringspunkter med Graham t ex lång stabil utdelningshistorik. Vad tror ni, verkar detta vara en aktievärderingsmetod för er?
Hur mycket vikt lägger ni vid P/e-tal när ni köper aktier? Ett lättförståeligt nyckeltal. Alla kan förstå priset på en aktie delat med vinsterna. Beräkna en uthållig vinstnivå över en hel konjunkturcykel - sätt sedan ett rimligt P/e-tal på vinsten. Enkelt. Men vad är en uthållig vinstnivå? Hur lång är en normal konjunkturcykel? Hur många årsvinster måste vi betala för en vissa aktie vid ett visst tillfälle? Hur gör man om vinsterna oftast är ovanligt höga eller ovanligt låga. Vad är normalt? Om bolagets vinster växer väldigt kraftigt - hur mycket högre P/e tal skall vi acceptera. Eller hur lågt P/e tal är rimligt om vinsterna växer långsamt eller sjunker? Stabila vinster bör premieras - men hur mycket högre P/e tal?
Lazlo Szombatfalvy ifrågasätter med rätta detta enkla och trubbiga sätt att värdera aktier och anser istället att utdelningen är det viktigaste instrumentet för att analysera en aktie. Här kommer det första problemt med hans metod, han menar inte dagens utdelning utan de kommande årens utdelning. Att prognosisera hur mycket vinst ett företag kommer att göra i framtiden är svårt, men det är inte helt lätt att prognosisera utdelningar heller.
Ett intressant bolag för Laszlo måste således kunna tjäna tillräckligt mycket pengar i dag och i morgon för att kunna ge utdelningar. Benjamin Graham i "The Intelligent Investor" betonar lång, stigande och framförallt stabil utdelningshistorik. Szombatfalvy betonar också tidigare utdelningar för att göra en prognos på framtida dito. I en del av Berkshire Hathaways årsredovisningar framgår det, som jag förstår det, att Buffet och Munger jobbar på ett liknande sätt när de räknar fram om ett bolag är undervärderat - framtida kassaflöden, investerinsgbehov och utdelningar, t ex nämnde Buffet detta i samband med intåget i Kraft Foods.
Redan på 70-talet blev Laszlo känd för sin värderingsmodell som i stort bygger på att kursutvecklingen i en aktie på lång sikt följer utdelningarna i bolaget. Detta tror jag har inspirerats av Gordons modell, J.M. Gordon skapade denna på 1930-talet, är det utdelningstillväxten som styr kursutvecklingen. För att kurserna ska stiga med 5 procent måste utdelningen växa lika mycket. Med en hög soliditet bör bolagen kunna bibehålla sina utdelningar även under dåliga tider. Men frågan är om de kan öka utdelningarna i tillräckligt snabb takt, vissa av bolagen kan ta av vad de samlat i ladorna under en period. Men på lång sikt måste bolaget tjäna ihop mer pengar för att kunna öka utdelningen
Konsekvensen är att en aktie är köpvärd om summan av direktavkastningen, utdelning i förhållande till börskursen plus utdelningstillväxt, är högre än den avkastning placeraren kräver för att placera i aktier - t ex kan det vara den riskfria räntan. Stabila företag som klarar av att växa lönsamt ger en bra utdelningsökning. Men få placerare nöjer sig med ca 2.5 - 5 procent i avkastning, som kanske kan vara ett rimligt spann för den riskfria räntan de kommade åren. Med kompensation för den högre risken med aktier blir det således 7.5 -10 procent som gäller. För att få ihop ekvationen måste därför även aktiekurserna stiga med 5 procent.
Det måste finnas en riskpremie för aktier i förhållande till andra tillgångsslag obligationer, banksparande etc. Det finns risker med avikelser från prognoser, kursfallsriks för nedjusterad tillväxt, om ett företag inte har starka kapitalresurser kan ett avbräck i rörelsens utveckling få stora konsekvenser. Om ett bolag har stort eget kapital i förhållnade till skuldsättning kan det mycket bättre klara av ett förlustår, och omstruktureringar utan att utdelning och tillväxttakten reduceras.
Szombatfalvy skriver i Ekonomisk Revy att motiverad kurs är den riskfria placeringens förväntade avkastning plus riskpremien. Vidare menar han att om ett bolag har hög årlig utdelning så behöver årlig kursvinst inte var så hög. Och tvärtom om den årliga kursvinsten är hög kan utdelningen vara lägre. Totalavkastning är årlig kursvinst plus årlig utdelning. Marknaden bestämmer kursnivån - kursen i förhållande till utdelningsnivån, vilket ger direktavkastningen. Utdelningen kan vara allt från någon procent upp mot tvåsiffrig procentuell utdelning. Tillväxtaktier ger låg utdelning eller ingen alls, WESC växer snabbt och har ingen ordinarie utdelning. Något som Szombatfalvy kallar avkastningsaktier ger hög utdelning, t ex Axfood och AstraZeneca idag.
Vinster återinvesteras delvis i rörelsen. Detta kan skapa tillväxt. Men tillväxten kan också vara lånefinansierad. Om ett företag delar ut lite kan snabb tillväxt vara möjlig. Detta kan då leda till höga kursvinster, vilket gör hög totalavkastning även om direktavkastningen är låg. Om ett företag inte delar ut något alls kan det ha en väldigt snabb tillväxtutveckling, se WESC igen. Ett företags utdelningskapacitet är ju som bekant den del av bolagets vinst som inte behövs kvarhållas i rörelsen för expansion. Men företag kan under en kortare period finansiera expansion med lånade pengar och dela ut mer. Till sist sätter dock den försämrade soliditeten stopp för detta. Då finns tre alternativ: 1) Lägre utdelning, 2) Bromsa upp tillväxten eller 3) Förstärkning av det egna kapitalet genom nyemission.
Alla ovan faktorer måste beaktas när man försöker göra utdelningsprognoser. Ju längre tid man prognostiserar, ju mer osäkerhet. Om viktiga faktorer ändras, t ex högre lånefinasierad tillväxt, måste prognoser ändras.
Enligt tidningen Affärsvärldens värderingsmodell är principen att substans har ett högt värde om den också ger en hög avkastning. Ett bolag med hög långsiktig räntabilitet måste man vara beredd att betala mer för det egna kapitalet för. Avkastar ett företag 15 procent på det egna kapitalet och placerarnas krav på avkastning är 10 procent bör det egna kapitalet värderas till 150 procent. Bolag som har en avkastning på 10 procent ska värderas till det egna kaptalet. SCA är här intressant för det handlas kring eget kapital och avkastar strax under 10% de senaste åren. László Szombatfalvys antyder liknande ideer i Ekonomisk Revy, han skriver:"substansvärdet i förhållande till kursen brukar vara lägre för mera lönsamma företag...".
En kritik mot Szombatfalvys artikel är att han inte beaktar substansvärdering av det egna kapitalet. I tillägg till lång utdelningshistorik förespråkar Graham detta. Det innebär att man analyserar balansräkningen och försöker att hitta övervärden där. Grahams analys handlar inte om att prognostisera den osäkra framtiden, istället innebär det att beakta vilka värden som finns i bolaget här och nu; kassa, anläggninsgtillgångar, varulager etc. En kritik mot denna värdeanalys är att allt fler företag inom servicesektorn, Uniflex t ex, verkar idag kunna driva sin verksamhet med lite eget kapital. Denna typ av värdering är antagligen inte relevant för denna typ av servicebolag i samma utsträckning som för verkstad, skog och stål. För de sist nämda är Grahams värderingsmetoder riktigt intressanta; till vilket värde tar SCA egentligen upp sina 2.6 miljoner hektar skog? Vad är marknadsvärdet på denna skog? Hur mycket övervärden finns dolda i SCA's balansräkning?
Som avslutning - hur värderar man då de framtida utdelningarna från år ett? Olika tillväxt, olika avkastningskrav. Prognoser om högre tillväxt, innebär högre värdering och innebär risk för kursfall och regel lägre substansvärde i förhållnade till kurs, detta innebär högre risk och man bör få en riskpremie för detta. Värdering av börsnoterade aktier skall enligt Szombatfalvy baseras på utdelningens förväntade uteckling på lång sikt. Totalavkastningen efter skatt skall vara högre än den riskfria räntan/riskfria placeringar. Värderingen skall vara högre för aktier med lägre direktavkastning och större prognososäkerhet. Man bör också dela upp bolag av konglemeratkaraktär så att varje dels utdelningskapacitet och tillväxt renodlas. För tex SCA innebär detta att hygien får egen analys, där har bolaget hög räntabilitet och tillväxt, och så får de enorma skogsegendomarna en annan, sorgebarnet förpackningar en tredje - sedan slår man samman dessa delar till en helhetsbedömning om utdelningens förväntade utveckling på sikt.
Själv är jag väldigt förtjust i Graham, håller på att läsa Securtity Analysis av Graham & Dodd från 1940 för tillfället, men fann värde även i denna värderingsmodell, som har vissa beröringspunkter med Graham t ex lång stabil utdelningshistorik. Vad tror ni, verkar detta vara en aktievärderingsmetod för er?
fredag 21 maj 2010
Clas Ohlson - medioker avkastning sedan hösten 2002. Varför?
Clas Ohlson är ett fantastiskt bolag. Bra vinstmarginal, sansad och klok tillväxt, mycket hög räntabilitet på totalt kapital och eget kapital, hög soliditet, bra ledning, stigande direktavkasning, bra och stabila privata storägare. På hösten 2002 kostade en aktie dryga 100-lappen. P/e talet var över 30, upp mot 35. P/s långt över 3. Sedan har aktien handlats kring 150 kr som högst. I krisen hösten 2008 kunde man fiska upp den för ca 60 kr. I dagarna handlas den till ca 113 kr.
Jag är inte aktieägare och har aldrig varit ägare i Clas Ohlson.
Om man har ägt ett fint bolag som Clas Ohlson sedan hösten 2002 förvantar man sig att ha fått bra avkastning. Men man har bara fått utdelningarna i princip. Total 25.60 kr om jag räknat rätt. Det är ju inte sa dåligt egentligen. Men Totalavkastningen för aktien blir inget vidare eftersom varje aktie ungefärligen värdeas till samma värde idag som för ett knappt decennium sedan. Om jag hade varit aktieägare hade jag varit besviken, men samtidigt vet jag att högavkastande bra bolag på rikt lång sikt blir bra investeringar. Men närmare ett decennium har inte varit en tillräcklig lång tid för att Clas Ohlson skall kunna avkasta och växa ikapp den höga värdering som bolag har haft och har.
Men varför har aktien i princip stått still? Detta bolag är kvalitet rakt igenom. Och aktien har nästan alltid varit dyr. Mutliplar som 5-6ggr eget kapital, 30 ggr vinsten och flera ggr försäljningen är inte ovanligt för detta bolag. De har idag ca 100 butiker. Främst i tre nordiska länder (Sverige, Norge, Danmark) och så några i Storbrittanien. Ett liknande bolag som Biltema har dock ca 60 butiker i ovan nämda tre nordiska länder. Jula har dryga 30 butiker i Sverige ochg Norge. Har marknaden överskattat Clas Ohlsons tillväxt och lönsamhet? I mutiplarna har nog funnits en hel del och finns nog en hel del förväntningar om tillväxt i andra länder som ännu bara delvis har skett. Eller som har skett i modestare takt än vad man trott. Försäljningstillväxten har varit 15%, 21%, 15%, 14% och 6% de sista 5 åren enligt årsredovisningen. 15% - 20% om året är en klok och bra tillväxttakt. Men rörelsemarginalen har gradvis sjunkit från dryga 14% till knappt 10% de sista 5 åren. Kanske är en ungerfärlig omsättningstillväxt på 14% per år och en årlig vinsttillväxt på ca 10 % de senaste fem åren inte kunnat svara upp mot aktiemarknadens höga förväntningar.
Clas Ohlson är för mig ett bolag som har fått en hög tillväxtvärdering, och därför har mycket att leva upp till. Innan 2002 gick aktien väldigt bra. Men så kom de enorma förväntningarna. Och även om bolaget är helt fantastiskt så har aktien kunnat leva upp till förväntningarna. Som värdeinvesterare har jag aldrig köpt Clas Ohlson. Men under hösten 2008 var P/e knappa 10, P/s 1, under 3ggr egna kapitalet. Då fanns det värde i aktien. Men det fanns det i så många aktier då att jag inte ens övervägde att köpa in mig i bolaget, vilket kanske var korkat?
Är aktien rimlig värderad i dag? 17 - 18 gånger vinsten, ca 5 ggr det egna kapitalet, P/S ca 1.5. Det är en hög värdering, men ganska rimlig om man kan komma tillbaka tilla 15 - 20 % försäljningstillväxt och förbättra marginalerna. Fortsätter bolaget att vara så högavkastande kommer utdelningen att fortsätta att öka. Detta kan bli en fin kassko i en portfölj framöver. Balansräkningen ser stark ut, även om de långsiktiga skulderna ökat något de sista åren. Aktien finns dock inte på min inköpslista. I vart fall inte ännu. Som värdeinvesterare har jag inget emot att investera i bolag som ser vinster och försäljning växa under hög lönsamhet, men det måste komma till ett bra pris. Det måste finnas en margain of safety. Jag ser inte den med Clas Ohlsons värdering.
Jag är inte aktieägare och har aldrig varit ägare i Clas Ohlson.
Om man har ägt ett fint bolag som Clas Ohlson sedan hösten 2002 förvantar man sig att ha fått bra avkastning. Men man har bara fått utdelningarna i princip. Total 25.60 kr om jag räknat rätt. Det är ju inte sa dåligt egentligen. Men Totalavkastningen för aktien blir inget vidare eftersom varje aktie ungefärligen värdeas till samma värde idag som för ett knappt decennium sedan. Om jag hade varit aktieägare hade jag varit besviken, men samtidigt vet jag att högavkastande bra bolag på rikt lång sikt blir bra investeringar. Men närmare ett decennium har inte varit en tillräcklig lång tid för att Clas Ohlson skall kunna avkasta och växa ikapp den höga värdering som bolag har haft och har.
Men varför har aktien i princip stått still? Detta bolag är kvalitet rakt igenom. Och aktien har nästan alltid varit dyr. Mutliplar som 5-6ggr eget kapital, 30 ggr vinsten och flera ggr försäljningen är inte ovanligt för detta bolag. De har idag ca 100 butiker. Främst i tre nordiska länder (Sverige, Norge, Danmark) och så några i Storbrittanien. Ett liknande bolag som Biltema har dock ca 60 butiker i ovan nämda tre nordiska länder. Jula har dryga 30 butiker i Sverige ochg Norge. Har marknaden överskattat Clas Ohlsons tillväxt och lönsamhet? I mutiplarna har nog funnits en hel del och finns nog en hel del förväntningar om tillväxt i andra länder som ännu bara delvis har skett. Eller som har skett i modestare takt än vad man trott. Försäljningstillväxten har varit 15%, 21%, 15%, 14% och 6% de sista 5 åren enligt årsredovisningen. 15% - 20% om året är en klok och bra tillväxttakt. Men rörelsemarginalen har gradvis sjunkit från dryga 14% till knappt 10% de sista 5 åren. Kanske är en ungerfärlig omsättningstillväxt på 14% per år och en årlig vinsttillväxt på ca 10 % de senaste fem åren inte kunnat svara upp mot aktiemarknadens höga förväntningar.
Clas Ohlson är för mig ett bolag som har fått en hög tillväxtvärdering, och därför har mycket att leva upp till. Innan 2002 gick aktien väldigt bra. Men så kom de enorma förväntningarna. Och även om bolaget är helt fantastiskt så har aktien kunnat leva upp till förväntningarna. Som värdeinvesterare har jag aldrig köpt Clas Ohlson. Men under hösten 2008 var P/e knappa 10, P/s 1, under 3ggr egna kapitalet. Då fanns det värde i aktien. Men det fanns det i så många aktier då att jag inte ens övervägde att köpa in mig i bolaget, vilket kanske var korkat?
Är aktien rimlig värderad i dag? 17 - 18 gånger vinsten, ca 5 ggr det egna kapitalet, P/S ca 1.5. Det är en hög värdering, men ganska rimlig om man kan komma tillbaka tilla 15 - 20 % försäljningstillväxt och förbättra marginalerna. Fortsätter bolaget att vara så högavkastande kommer utdelningen att fortsätta att öka. Detta kan bli en fin kassko i en portfölj framöver. Balansräkningen ser stark ut, även om de långsiktiga skulderna ökat något de sista åren. Aktien finns dock inte på min inköpslista. I vart fall inte ännu. Som värdeinvesterare har jag inget emot att investera i bolag som ser vinster och försäljning växa under hög lönsamhet, men det måste komma till ett bra pris. Det måste finnas en margain of safety. Jag ser inte den med Clas Ohlsons värdering.
söndag 9 maj 2010
Neuro nästa? Skall vi småsparare bry oss?
Men den sista tiden ser saker och ting allt mer ljust ut i ekonomin och då stiger tillgångspriser. Det innebär att intresset för mig att investera avtar. Men man måste ändå läsa hela tiden. Någon gång i framtiden kommer denna kunskap att vara viktig.
Så skrev jag i ett inlägg för inte så länge sedan, början av april i år, innan den senaste statskulds/eurokrisen. Det är kanske värt att ta en titt på vissa bolag igen, värderingarna har kommit ner en liten bit. Greklands, och euroområdet kris, har orsakat nedgångar för många tillgångsslag.
Men samtidigt är makrobilden otydlig. Två motstridiga trender. En positiv, där den amerikanska ekonomin nu har vänt, två kvartal i rad med postiv tillväxt, och mycket indikatorer i världen är positiva. Våra verkstadsbolag visar bättre rapporter. Mot detta står att flera länder i världen inför stora skuldsaneringar de närmaste åren; USA, Japan och flera EU länder har samtidigt mycket stora budgetunderskott och i flera fall är dessa ökande. Det innebär i de flesta fall skatteökningar i kombination med mindre statliga utgifter. Kombinationen av dessa fiscal policies kommer att leda till att den aggregerade efterfrågan sjunker i flera av världens största ekonomier. Vilket troligtvis leder till lägre tillväxt i världsekonomin. Detta kommer anatgligen att verka inflationshämmande, så räntorna kommer troligen att vara fortsatt blygsamma i många länder. Motbilden är att dessa enorma upplåningar för att täcka budgetunderskotten antagligen kommer att skapa stor efterfrågan på pengar. Räntan är priset på pengar. Om eftefrågan ökar mer än utbudet, höjs alltså räntan. Det kommer eventuellt att tränga undan företagsinvesteringar. Stora företag har å andra sidan mycket bättre finanser än många av dessa regeringar.
I förhållande till BNP har flera av dessa länder enorma underskott det är inte bara Greklands budgetunderskott som är i trakterna av 100% av BNP, detta är också sant för t ex Japan, USA, Italien. Andra länder har ett snabbt ökande budgetunderskott som Irland, Storbrittanien, Portugal, Spanien. Som motbild har många av de stora utvecklingsländerna bra statsfinaser, hög tillväxt och inflationstryck. Kommer t ex utvecklingen i Brasilien, Indien, Indonesien, Kina, Ryssland att kunna väga upp den svaga efterfrågan som budgetsaneringarna i USA, Japan och delar av Europa kommer att skapa?
Den europeiska monetära unionen var ett politiskt projekt. Ekonomiskt var det lika mycket som talade för som emot projektet. Mer handel och lägre transaktionskostnader och ena sidan, olika strukturer på euroländernas ekonomier och förlorad penningpolitik för individuella länder på andra sidan för att nämna några faktorer. Nu får vi se om man lyckas hålla ihop den monetära unionen. Kanske får några länder lämna, t ex Grekland. De behöver desperat devalvera. Men penningpolitiken sköts i Frankfurt, räntor och moneysupply - Grekland har mycket liten makt över detta makroinstrument själva. Och euron kommer inte sjunka så lågt som dessa länderna behöver, bl a p g a Tysklands och Frankrikes starkare ekonomi och bättre statsfinanser. Och även om euron sjunker hjälper inte detta Grekland mycket då deras handel fr a är med andra euroländer. Kanske är vi på väg mot två olika euros. En för PIIGS länderna, och en Neuro för i huvudsak norra Europa. Kanske Sverige, Danmark och Storbrittanien skulle vara intressearde att delta i en sådan valutaunion. Ekonomiskt skulle den vara mycket mer rationell, liknande struktur i dessa ekonomier och mycket handel mellan dessa länder. En valuta skulle leda till lägre transaktionskostnader.
Skall vi småaktiesparare fästa någon större vikt vid makroekonomiska faktorer och kriser? Jag väljer inte bolag efter makroekonomiska svängningar eller makroprognoser. Jag håller inte på med sektorrotation och annat (som banker har hittat på för att tjäna pengar på transaktioner?). Men i och men att jag tittat på småbolag den senaste tiden har en del av de intressanta bolagen i denna kategori kommit ner lite i pris. Så det kan vara läge att öka eller göra någon nyinvestering. Men jag köper aktier på sikt, som skall klara av hela konjunkturcykeln. Flera gånger. Väldigt få svenska bolag har Grekland, Portugal, Spanien som huvudmarknader. Våra banker har en blygsam exponering mot PIIGS-länderna. Men en hel del svenska bolag har stora faktureringar i euro, så de kommer att i SEK förlora om euron fårsvagas kraftigt.
Min huvudtes är att fokusera på att hitta bra bolag. Till rimliga priser. Bra bolag skall klara de flesta typer av makroekonomiska situationer. Även i en krympande marknad kan någon ta marknadsandelar, vara lite bättre. Erbjuda en bättre och billigare tjänst eller vara. Eller mer service och kundnöjdhet.
Bryr ni er om makroekonomi när ni gör era investeringar? (Eller försäljningar).
Så skrev jag i ett inlägg för inte så länge sedan, början av april i år, innan den senaste statskulds/eurokrisen. Det är kanske värt att ta en titt på vissa bolag igen, värderingarna har kommit ner en liten bit. Greklands, och euroområdet kris, har orsakat nedgångar för många tillgångsslag.
Men samtidigt är makrobilden otydlig. Två motstridiga trender. En positiv, där den amerikanska ekonomin nu har vänt, två kvartal i rad med postiv tillväxt, och mycket indikatorer i världen är positiva. Våra verkstadsbolag visar bättre rapporter. Mot detta står att flera länder i världen inför stora skuldsaneringar de närmaste åren; USA, Japan och flera EU länder har samtidigt mycket stora budgetunderskott och i flera fall är dessa ökande. Det innebär i de flesta fall skatteökningar i kombination med mindre statliga utgifter. Kombinationen av dessa fiscal policies kommer att leda till att den aggregerade efterfrågan sjunker i flera av världens största ekonomier. Vilket troligtvis leder till lägre tillväxt i världsekonomin. Detta kommer anatgligen att verka inflationshämmande, så räntorna kommer troligen att vara fortsatt blygsamma i många länder. Motbilden är att dessa enorma upplåningar för att täcka budgetunderskotten antagligen kommer att skapa stor efterfrågan på pengar. Räntan är priset på pengar. Om eftefrågan ökar mer än utbudet, höjs alltså räntan. Det kommer eventuellt att tränga undan företagsinvesteringar. Stora företag har å andra sidan mycket bättre finanser än många av dessa regeringar.
I förhållande till BNP har flera av dessa länder enorma underskott det är inte bara Greklands budgetunderskott som är i trakterna av 100% av BNP, detta är också sant för t ex Japan, USA, Italien. Andra länder har ett snabbt ökande budgetunderskott som Irland, Storbrittanien, Portugal, Spanien. Som motbild har många av de stora utvecklingsländerna bra statsfinaser, hög tillväxt och inflationstryck. Kommer t ex utvecklingen i Brasilien, Indien, Indonesien, Kina, Ryssland att kunna väga upp den svaga efterfrågan som budgetsaneringarna i USA, Japan och delar av Europa kommer att skapa?
Den europeiska monetära unionen var ett politiskt projekt. Ekonomiskt var det lika mycket som talade för som emot projektet. Mer handel och lägre transaktionskostnader och ena sidan, olika strukturer på euroländernas ekonomier och förlorad penningpolitik för individuella länder på andra sidan för att nämna några faktorer. Nu får vi se om man lyckas hålla ihop den monetära unionen. Kanske får några länder lämna, t ex Grekland. De behöver desperat devalvera. Men penningpolitiken sköts i Frankfurt, räntor och moneysupply - Grekland har mycket liten makt över detta makroinstrument själva. Och euron kommer inte sjunka så lågt som dessa länderna behöver, bl a p g a Tysklands och Frankrikes starkare ekonomi och bättre statsfinanser. Och även om euron sjunker hjälper inte detta Grekland mycket då deras handel fr a är med andra euroländer. Kanske är vi på väg mot två olika euros. En för PIIGS länderna, och en Neuro för i huvudsak norra Europa. Kanske Sverige, Danmark och Storbrittanien skulle vara intressearde att delta i en sådan valutaunion. Ekonomiskt skulle den vara mycket mer rationell, liknande struktur i dessa ekonomier och mycket handel mellan dessa länder. En valuta skulle leda till lägre transaktionskostnader.
Skall vi småaktiesparare fästa någon större vikt vid makroekonomiska faktorer och kriser? Jag väljer inte bolag efter makroekonomiska svängningar eller makroprognoser. Jag håller inte på med sektorrotation och annat (som banker har hittat på för att tjäna pengar på transaktioner?). Men i och men att jag tittat på småbolag den senaste tiden har en del av de intressanta bolagen i denna kategori kommit ner lite i pris. Så det kan vara läge att öka eller göra någon nyinvestering. Men jag köper aktier på sikt, som skall klara av hela konjunkturcykeln. Flera gånger. Väldigt få svenska bolag har Grekland, Portugal, Spanien som huvudmarknader. Våra banker har en blygsam exponering mot PIIGS-länderna. Men en hel del svenska bolag har stora faktureringar i euro, så de kommer att i SEK förlora om euron fårsvagas kraftigt.
Min huvudtes är att fokusera på att hitta bra bolag. Till rimliga priser. Bra bolag skall klara de flesta typer av makroekonomiska situationer. Även i en krympande marknad kan någon ta marknadsandelar, vara lite bättre. Erbjuda en bättre och billigare tjänst eller vara. Eller mer service och kundnöjdhet.
Bryr ni er om makroekonomi när ni gör era investeringar? (Eller försäljningar).
måndag 3 maj 2010
Ruggiga rapporter - men mer rysliga bolag på småbolagslistorna än raketer?
Oj, oj vilka rökare till rapporter vi har fått in från de stora industribolagen och bankerna. Konjunkturen har vänt, det måste vi nog säga. Allt som har med transportmedel på land har verkligen börjat tagit fart. Men bolag mot fastighetsmarknaden JM, Midway, Nobia etc har gått sämre. Där har konjunkturen kanske ännu inte vänt. Konsumtion och konfektion har gått ok.
Under den senare tiden har jag tittat lite närmare på de mindre bolagen på Stockbörsens småbolagslistor. Microcap.Och efter att ha granskat NGM, Firsth North, Aktetorget, OMX Small Cap etc efter intressanta småbolag har jag inte hittat mycket. Som värdeinvesterare är det många bolag som går bort. Väldigt många.
Skyhöga värderingar av eget kapital och/eller vinster, bolag som nästan aldrig har gjort vinst, bolag med stora, eller enorma, räntebärade skulder och lite reella tillgångar. Många bolag har dåliga affärsmodeller. Många bolag har jag ingen aning om vad de gör. Eller hur de sin tjänar pengar. Eller kommer att tjäna sina pengar. En del bolag har klena balansräkningar och finns i marknader med stora resursstarka elefanter. En del har börsvärden bara på några miljoner. De flesta betalar ingen utdelning, och har aldrig gjort detta. Ofta är de ojämna bolag; bra räntabilitet på eget kapital ett år, följa av tre år med minus. Ibland gör de förvärv av bolag med högre omsättning än de själva, får ruggigt stor del goodwill av tillgångarna och stora räntebärande skulder o s v.
Men så finns det bolag som är Sveriges framtid. Så är det naturligtvis. WESC till exempel. Jag köpte en liten post nära jag bode i Östasien för några år sedan. Bolaget hade varit lönsamt men sedan satsade man stort i USA och visade kortsiktigt röda siffror. Då köpte jag. Det är ett mycket bra bolag. och framtiden ser ganska ljus ut. Värderingen är dock högre nu. Jag köpte också Gymgrossisten vid denna tid. Ett fint bolag. Men det blev uppköpt av CDON, som är ett dotterbolag till MTG. Synd.
Kvalitetsbolagen på dessa listor är ofta dyra. Ta t ex operatören Bahnhof på Aktietorget. Det verkar välskött vid en hastig betraktelse. Men p/e 32, eller 14 för nästa år, och man får betala hela 22ggr det egna kapitalet - är inte direkt billigt. 0.8% utdelning är dock i vart fall utdelning.
En del småbolag har varit 10-taggare de senaste 5 åren. Dvs ca 1000 % i totalavkastning eller mer: Impact Coatings, Björn Borg, Micro Systemation AB.
5 taggare (eller nästan, eller mer) på 5 år är Betsson, Thethys Oil, Fenix Outdoor (som jag sedan några år tillbaka äger en andel i) och Sagax.
Men 10-taggare och 5-taggare av i morgon kanske är en helt annan grupp bolag än ovan. Något eller några av dessa hittills framgångsrika bolag kanske också blir morgondagens vinnare.
Många småbolag finns i råvarusektorn, t ex gruvsektorn, som Lovisagruvan med ett börsvärde på 85 miljoner. Och som faktiskt, hör och häpna, ger en utdelning på 1%. Eller Dannemora mineral som gått upp 500% på ett och ett halvt år och har ett börsvärde på närmare 400 miljoner SEK. Det finns ett stort inslag av lotteri i dessa bolag. Jag avstår. Jag vill kunna beräkna vad ett bolag är värt. Inte vad det kanske eventuellt är värt om si och så sker. Dessa bolag kan naturligtvis ibland bli väldigt bra. Att jag missar dessa får jag ta.
Vilka är då guldkornen i denna samlig av högt och lågt?
Ett står klart. För att kunna besvara frågan, måste man kunna läsa rapporter. Det finns få analytiker som räknar på dessa bolag. Om alls några. Och en del av de som gör dessa analyser har tvivelaktiga syften. Jag har hittat en handfull intressanta bolag som jag kommer att bevaka. Om dessa kommer jag att komma tillbaka.
Vad tycker ni? Finns det många guldkorn på de mindre listorna? Har ni hittat ett nytt IKEA, H&M, eller mer realstiskt Björn Borg, Tele2, eller Nordnet? Skall vi småinvesterare ens bry oss om dessa listor, eller låta investmentbolag som Ratos, Traction, Kinnevik, Svolder etc hitta dessa guldkorn? Eller är det bättre att hålla sig till stora och medelstora bolag som Sandvik, SEB, Sweco och Peab?
Under den senare tiden har jag tittat lite närmare på de mindre bolagen på Stockbörsens småbolagslistor. Microcap.Och efter att ha granskat NGM, Firsth North, Aktetorget, OMX Small Cap etc efter intressanta småbolag har jag inte hittat mycket. Som värdeinvesterare är det många bolag som går bort. Väldigt många.
Skyhöga värderingar av eget kapital och/eller vinster, bolag som nästan aldrig har gjort vinst, bolag med stora, eller enorma, räntebärade skulder och lite reella tillgångar. Många bolag har dåliga affärsmodeller. Många bolag har jag ingen aning om vad de gör. Eller hur de sin tjänar pengar. Eller kommer att tjäna sina pengar. En del bolag har klena balansräkningar och finns i marknader med stora resursstarka elefanter. En del har börsvärden bara på några miljoner. De flesta betalar ingen utdelning, och har aldrig gjort detta. Ofta är de ojämna bolag; bra räntabilitet på eget kapital ett år, följa av tre år med minus. Ibland gör de förvärv av bolag med högre omsättning än de själva, får ruggigt stor del goodwill av tillgångarna och stora räntebärande skulder o s v.
Men så finns det bolag som är Sveriges framtid. Så är det naturligtvis. WESC till exempel. Jag köpte en liten post nära jag bode i Östasien för några år sedan. Bolaget hade varit lönsamt men sedan satsade man stort i USA och visade kortsiktigt röda siffror. Då köpte jag. Det är ett mycket bra bolag. och framtiden ser ganska ljus ut. Värderingen är dock högre nu. Jag köpte också Gymgrossisten vid denna tid. Ett fint bolag. Men det blev uppköpt av CDON, som är ett dotterbolag till MTG. Synd.
Kvalitetsbolagen på dessa listor är ofta dyra. Ta t ex operatören Bahnhof på Aktietorget. Det verkar välskött vid en hastig betraktelse. Men p/e 32, eller 14 för nästa år, och man får betala hela 22ggr det egna kapitalet - är inte direkt billigt. 0.8% utdelning är dock i vart fall utdelning.
En del småbolag har varit 10-taggare de senaste 5 åren. Dvs ca 1000 % i totalavkastning eller mer: Impact Coatings, Björn Borg, Micro Systemation AB.
5 taggare (eller nästan, eller mer) på 5 år är Betsson, Thethys Oil, Fenix Outdoor (som jag sedan några år tillbaka äger en andel i) och Sagax.
Men 10-taggare och 5-taggare av i morgon kanske är en helt annan grupp bolag än ovan. Något eller några av dessa hittills framgångsrika bolag kanske också blir morgondagens vinnare.
Många småbolag finns i råvarusektorn, t ex gruvsektorn, som Lovisagruvan med ett börsvärde på 85 miljoner. Och som faktiskt, hör och häpna, ger en utdelning på 1%. Eller Dannemora mineral som gått upp 500% på ett och ett halvt år och har ett börsvärde på närmare 400 miljoner SEK. Det finns ett stort inslag av lotteri i dessa bolag. Jag avstår. Jag vill kunna beräkna vad ett bolag är värt. Inte vad det kanske eventuellt är värt om si och så sker. Dessa bolag kan naturligtvis ibland bli väldigt bra. Att jag missar dessa får jag ta.
Vilka är då guldkornen i denna samlig av högt och lågt?
Ett står klart. För att kunna besvara frågan, måste man kunna läsa rapporter. Det finns få analytiker som räknar på dessa bolag. Om alls några. Och en del av de som gör dessa analyser har tvivelaktiga syften. Jag har hittat en handfull intressanta bolag som jag kommer att bevaka. Om dessa kommer jag att komma tillbaka.
Vad tycker ni? Finns det många guldkorn på de mindre listorna? Har ni hittat ett nytt IKEA, H&M, eller mer realstiskt Björn Borg, Tele2, eller Nordnet? Skall vi småinvesterare ens bry oss om dessa listor, eller låta investmentbolag som Ratos, Traction, Kinnevik, Svolder etc hitta dessa guldkorn? Eller är det bättre att hålla sig till stora och medelstora bolag som Sandvik, SEB, Sweco och Peab?
onsdag 7 april 2010
Att tänka och läsa mycket och göra lite - om tålamod, sittfläsk, inaktivitet II
Sedan början av 2009 har jag varit passiv - ett år av passivitet. Mycket lite har hänt i mina portföljer. Inget har heller hänt på denna blogg den senaste tiden. Men jag har ändå läst och tänkt en hel del. Samtidigt har priset på mina värdepapperstillgångar stigit, men så har naturligtvis de flestas. Efter sommaren 2009 skrev jag ett inlägg som hette Tid, stress, långsiktighet och krabbfiske - detta inlägg är i samma anda.
Jag tror på så lite trading så möjligt. Men att vara är påläst. Och då menar jag att man läser bolagens rapporter - inte bara de man är ägare i, speciellt årsredovisningrana, men också läser om vad som händer i världen i allmänhet och i dess ekonomier i synnerhet. Det kan vara Dagens Industris nätupplaga, DN, Affärsvärlden såväl om Financial Times och The Economist. Men också böcker om industrifamiljer, om värdeinvesteringar etc.
Men den sista tiden ser saker och ting allt mer ljust ut i ekonomin och då stiger tillgångspriser. Det innebär att intresset för mig att investera avtar. Men man måste ändå läsa hela tiden. Någon gång i framtiden kommer denna kunskap att vara viktig.
Det var tydligt i denna kris att om man kunde sina bolag, visste deras normala intjäningskapaicitet, hade koll på ägarnas agerande över tid, förstod makroekonomi etc. Då var det mycket lättare att våga investera när det såg mörkt ut. Det är lättare att vara en riskminimerare om man läser mycket och tänker en hel del.
Det framstår i dessa dagar som otroligt att man kunde köpa Kabe för under 30 spänn, Kinnevik för dryga 60 kr, SHB för ca 90 kr och Säki för dryga 30 kr. Men det kunde man för inte så länge sedan. Mina investeringar i dessa bolag följde ganska omfattande bevakning under en lång tid innan krisen. Kinnevik var jag ägare i innan krisen, så där ökade jag - de hade jag följt sedan början av detta millennium. Se gärna tidigare inlägg på denna blogg om Säki och Kinnevik, skrivit inte så lång tid efter att den värsta krisen var över.
http://riskminimeraren.blogspot.com/2009/04/saki-det-bortglomda-farvaltningsbolaget.html
http://riskminimeraren.blogspot.com/2009/05/kinnevik-introduktion.html
Min sista investering innan krisen var SHB. Jag tyckte att börsen i slutet av 2006 var dyr när man tittade på nyckeltal. Förutom möjligtvis kvalitetsbanken SHB, som jag tyckte var underskattad i sina defensiva kvaliteter vid denna tid och jag tyckte att expansionen i Storbrittanien var intressant. Naturligtvis kunde jag ha fiskat upp SHB för halva det priset jag betalade under krisen, men jag visste inte att en sådan djup kris var i vardande. Ingen visste. Men denna investering gjord nästan på toppen av konjunkturen är faktiskt helt ok. Den har gett riskfria räntan och 3 - 4% - och lite till. Den fina utdelning har hjälpt till. Letar man kvalitet och värde, och har hyffsat lång investeringshorisont kan man hitta värde mest hela tiden.
Men det är mycket svårarare att hitta värde i goda tider, med god tillgång på kapital, höga vinster etc. Men SHB investeringen visar att man kan på några års sikt få en ok investering även om man köpt i goda tider. Nu har jag naturligtvis inte gjort SHB investeringen på några års sikt, den är mycket längre än så. Varför ökade jag inte i SHB till under 100 kr? Ja, det kan man fråga sig. Men jag ökade kraftigt i Industrivärden istället och därmed indirekt i SHB.
Hur kunde marknaden handla ner Kabe till höga 20 kr? Balansräkningen var stark. Skuldsättningen låg. Stabila, kunniga och långsiktiga ägare fanns. Kabe agerade tidigt i krisen och minskade sin kapacitet. Jag hade följt detta bolag i en 4 - 5 år. Men tyckt att aktien var lite dyr innan krisen. Men nu, i krisen, kunde man få ett fint bolag som Kabe med stark balansräkning till under det egna kapitalet. En Graham-investering.
Naturligtvis blir efterfrågan för denna dyra sällanköpskonsumentprodukt lägre under en kris. Köpen av husbilar, husvagnar är ibland/oftast? lånefinasierade. Men de säljer också släpkärror och tillbehör till husvagnar, dessa produkter kanske inte är lika konjunkturkänsliga. När jag köpte Kabe tänkte jag så här. Vem äger husvagn? Jag tror att ägaren är mer trolig på lansbygd och små städer än i våra större städer. Var har männsikor tagit stora lån för att fiansiera sitt boende? Generellt sett storstäderna. Villken grupp har just pensionerat sig och kan tänka sig att njuta av livet som pensionärer i husbil eller vagn? 40-talisterna, som är en stor grupp. Var är männskor mindre benägna att använda kreditkort, mer benägna att leva i hus där skulderna är avtbetalda? På landsbygd. Om tiderna var blir sämre, vad är bland de första man drar in på som hushåll? Resor till andra kontinenter.Var semestrar man istället? I Sverige och Norden. Dessutom har många yngre växt upp med husvagnssemestrar och därför finns lite av en revival när de bildar familj. Campingliv är idealiskt för barnfamiljer. Min slutsats i krisen var att Kabes köpare kommer att påvverkas av krisen - men endast i viss utsträckning. Dessutom är husvgansparken åldrad och det mesta talar för efterfrågan för nya produkter kommer att komma tillbaka på sikt. Det finns en ny trend med husbilar. Många av de potentiella köparna av husvagn/husbil har en ekonomi och en relation till sin lokala bank som gör att de faktiskt har råd att köpa en ny husvagn/husbil om de vill. Framförallt kommer efterfrågan att komma tillbaka, och Kabes ekonomi är stark nog att vänta in dessa tider.
Skulle jag köpa SHB, Säki, Kinnevik, och Kabe till dagens kurser? Detta är alla mycket bra bolag. Men de känns kanske inte jättebilliga idag. Men de är kanske inte dyra heller. SHB är t ex rimligt värderad och går en spännande framtid till mötes, parerade krisen utmärkt, och långsiktigt blir det säkert bra. Detsamma kan sägas om Kabe. Kinnevik har fortfarande ganska hög substansrabbat. Säki har en reklativt stor byggexponering; Assa, Nobia, Fagerhult - där finns det utrymme för förbättringar. Jag avstår dock i dagsläget och ökar kanske när situationen kortsiktigt ser mindre gynnsamma ut för något av dessa bolag, och nyckeltalen är mer attraktiva. Jag kommer dock att - ceteris paribus - behålla dessa aktier så länge som dessa färetag är välskötta och fortsätter att utvecklas. Långsiktigt ägande. Inkassera utdelningar. Låga transaktionskostnader. Mycket sittfläsk och inaktivitet. Men resolut handlande när tillfälligheter till bra affärer ges. Tycker ni som jag att det kanske är bättre att amortera av lån på t ex hus i dessa dagar istället för att göra nya aktieinvesteringar?
Jag tror på så lite trading så möjligt. Men att vara är påläst. Och då menar jag att man läser bolagens rapporter - inte bara de man är ägare i, speciellt årsredovisningrana, men också läser om vad som händer i världen i allmänhet och i dess ekonomier i synnerhet. Det kan vara Dagens Industris nätupplaga, DN, Affärsvärlden såväl om Financial Times och The Economist. Men också böcker om industrifamiljer, om värdeinvesteringar etc.
Men den sista tiden ser saker och ting allt mer ljust ut i ekonomin och då stiger tillgångspriser. Det innebär att intresset för mig att investera avtar. Men man måste ändå läsa hela tiden. Någon gång i framtiden kommer denna kunskap att vara viktig.
Det var tydligt i denna kris att om man kunde sina bolag, visste deras normala intjäningskapaicitet, hade koll på ägarnas agerande över tid, förstod makroekonomi etc. Då var det mycket lättare att våga investera när det såg mörkt ut. Det är lättare att vara en riskminimerare om man läser mycket och tänker en hel del.
Det framstår i dessa dagar som otroligt att man kunde köpa Kabe för under 30 spänn, Kinnevik för dryga 60 kr, SHB för ca 90 kr och Säki för dryga 30 kr. Men det kunde man för inte så länge sedan. Mina investeringar i dessa bolag följde ganska omfattande bevakning under en lång tid innan krisen. Kinnevik var jag ägare i innan krisen, så där ökade jag - de hade jag följt sedan början av detta millennium. Se gärna tidigare inlägg på denna blogg om Säki och Kinnevik, skrivit inte så lång tid efter att den värsta krisen var över.
http://riskminimeraren.blogspot.com/2009/04/saki-det-bortglomda-farvaltningsbolaget.html
http://riskminimeraren.blogspot.com/2009/05/kinnevik-introduktion.html
Min sista investering innan krisen var SHB. Jag tyckte att börsen i slutet av 2006 var dyr när man tittade på nyckeltal. Förutom möjligtvis kvalitetsbanken SHB, som jag tyckte var underskattad i sina defensiva kvaliteter vid denna tid och jag tyckte att expansionen i Storbrittanien var intressant. Naturligtvis kunde jag ha fiskat upp SHB för halva det priset jag betalade under krisen, men jag visste inte att en sådan djup kris var i vardande. Ingen visste. Men denna investering gjord nästan på toppen av konjunkturen är faktiskt helt ok. Den har gett riskfria räntan och 3 - 4% - och lite till. Den fina utdelning har hjälpt till. Letar man kvalitet och värde, och har hyffsat lång investeringshorisont kan man hitta värde mest hela tiden.
Men det är mycket svårarare att hitta värde i goda tider, med god tillgång på kapital, höga vinster etc. Men SHB investeringen visar att man kan på några års sikt få en ok investering även om man köpt i goda tider. Nu har jag naturligtvis inte gjort SHB investeringen på några års sikt, den är mycket längre än så. Varför ökade jag inte i SHB till under 100 kr? Ja, det kan man fråga sig. Men jag ökade kraftigt i Industrivärden istället och därmed indirekt i SHB.
Hur kunde marknaden handla ner Kabe till höga 20 kr? Balansräkningen var stark. Skuldsättningen låg. Stabila, kunniga och långsiktiga ägare fanns. Kabe agerade tidigt i krisen och minskade sin kapacitet. Jag hade följt detta bolag i en 4 - 5 år. Men tyckt att aktien var lite dyr innan krisen. Men nu, i krisen, kunde man få ett fint bolag som Kabe med stark balansräkning till under det egna kapitalet. En Graham-investering.
Naturligtvis blir efterfrågan för denna dyra sällanköpskonsumentprodukt lägre under en kris. Köpen av husbilar, husvagnar är ibland/oftast? lånefinasierade. Men de säljer också släpkärror och tillbehör till husvagnar, dessa produkter kanske inte är lika konjunkturkänsliga. När jag köpte Kabe tänkte jag så här. Vem äger husvagn? Jag tror att ägaren är mer trolig på lansbygd och små städer än i våra större städer. Var har männsikor tagit stora lån för att fiansiera sitt boende? Generellt sett storstäderna. Villken grupp har just pensionerat sig och kan tänka sig att njuta av livet som pensionärer i husbil eller vagn? 40-talisterna, som är en stor grupp. Var är männskor mindre benägna att använda kreditkort, mer benägna att leva i hus där skulderna är avtbetalda? På landsbygd. Om tiderna var blir sämre, vad är bland de första man drar in på som hushåll? Resor till andra kontinenter.Var semestrar man istället? I Sverige och Norden. Dessutom har många yngre växt upp med husvagnssemestrar och därför finns lite av en revival när de bildar familj. Campingliv är idealiskt för barnfamiljer. Min slutsats i krisen var att Kabes köpare kommer att påvverkas av krisen - men endast i viss utsträckning. Dessutom är husvgansparken åldrad och det mesta talar för efterfrågan för nya produkter kommer att komma tillbaka på sikt. Det finns en ny trend med husbilar. Många av de potentiella köparna av husvagn/husbil har en ekonomi och en relation till sin lokala bank som gör att de faktiskt har råd att köpa en ny husvagn/husbil om de vill. Framförallt kommer efterfrågan att komma tillbaka, och Kabes ekonomi är stark nog att vänta in dessa tider.
Skulle jag köpa SHB, Säki, Kinnevik, och Kabe till dagens kurser? Detta är alla mycket bra bolag. Men de känns kanske inte jättebilliga idag. Men de är kanske inte dyra heller. SHB är t ex rimligt värderad och går en spännande framtid till mötes, parerade krisen utmärkt, och långsiktigt blir det säkert bra. Detsamma kan sägas om Kabe. Kinnevik har fortfarande ganska hög substansrabbat. Säki har en reklativt stor byggexponering; Assa, Nobia, Fagerhult - där finns det utrymme för förbättringar. Jag avstår dock i dagsläget och ökar kanske när situationen kortsiktigt ser mindre gynnsamma ut för något av dessa bolag, och nyckeltalen är mer attraktiva. Jag kommer dock att - ceteris paribus - behålla dessa aktier så länge som dessa färetag är välskötta och fortsätter att utvecklas. Långsiktigt ägande. Inkassera utdelningar. Låga transaktionskostnader. Mycket sittfläsk och inaktivitet. Men resolut handlande när tillfälligheter till bra affärer ges. Tycker ni som jag att det kanske är bättre att amortera av lån på t ex hus i dessa dagar istället för att göra nya aktieinvesteringar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)