Om att vara kritisk mot förutsägelser (predictions) om framtiden för ekonomin eller börsen som helhet

Marketwatch siar att ett nytt börsfall står för dörren och listar sju tecken på en annalkande bear market. Detta enligt en kort artikel i Affärsvärlden.

Sådana här "spådomar" tycker jag alltid det är värt att kritisk granska. Det är inte ofta ni ser Makroekonomi diskuteras här på bloggen. Och det beror på att jag är av den uppfattningen att Nationalekonomi som vetenskap inte kan förutspå/förutsäga (predict) framtiden. Däremot kan ekonomer göra väldigt bra analyser av historiska händelser som den stora depressionen, krisen i Sydostasien i slutet på 1990-talet etc. I efterhand! 

Ett exempel på detta är Ben Bernanke, f d FED chef, som har skrivit oerhört initierade, skarpa och lärda analyser om "The Great Depression" (här är länken till en) som akademisk ekonom. Alltså djupsinnigt analyserat vad som hänt när vi har faktan på bordet.  Men i juli 2005 sade han i en TV intervju (här är Youtube länken till den) att USA's bostadsmarknad aldrig fallit "on a nation wide basis" och därför var detta otroligt att de skulle hända i USA. Men vi vet vad som hände sedan...han hade helt enkel fel i sin förutsägelse.   

Så likt som meteorologer har svårt att förutspå väder i framtiden eftersom vårt klimatsystem har så många parametrar och är så komplext; så är också vårt ekonomiska globala system komplext med många parametrar. Dessutom är människan själv en påverkbar aktör i detta komplexa system. Detta har George Soros intresseart sig för och utvecklat tankegångar om (se FT artikel här)

Här kommer i blått en kort kritik av Markert Watch's förutsägelse (jag har tagit mig friheten att stryka över i gult de viktiga poängerna). Mina kommentarer följer i blått: 

1. Federal Reserve. Det är svårt att förneka det faktum att Feds monetära stimulanser har haft en positiv effekt på aktier. Sedan QE-programmet avslutades för drygt ett år sedan och räntorna höjts har stödet för aktier minskat och osäkerheten på marknaden ökat. Inte minst sedan det senaste FOMC-mötet i slutet av april, skriver Marketwatch.

Men om tillväxten blir svag, enligt nedan resonemang, och inflationen är låg; då kommer inte FED att höja räntorna så mycket - eller inte alls? Visst QE är slut i USA, men räntorna är fortfarande extremt låga - även om Fed höjer 0.25% till är de fortfarande under 1%.

2. Bolagens vinster. Enligt siffror från Factset var S&P 500-bolagens vinster drygt 7 procent lägre under första kvartalet 2016 jämfört med samma period i fjol. Oljebolagen har varit de stora syndarna men även detaljhandelsbolag har fått se intäkterna sina, skriver Marketwatch.

Men om oljepriser fortsätter att leta sig uppåt? Vinsterna kommer då att bli bättre i denna sektor. Och dessutom har olje- och gasindustrin kapat mycket kostnader den sista tiden - de har anpassat kostymen. Dessutom är oljepriset kostnader för många företag som nu får billigare produktionskostnader. Och därmed kan vinsterna i snitt t o m bli högre på S&P 500. Dessutom kommer kanske konsumenterna efter presidentvalet att få mer framtidstro?

3. Förtroendet bland småföretagare. I mars var förtroendesiffrorna nere på tvåårslägsta, enligt ett småföretagarindex från National Federation of Independent Business (NFIB). Även om sentimentet har ökat något sedan dess är småföretagare fortfarande "extremt pessimistiska om ekonomin", skrev NFIB i maj-rapporten enligt Marketwatch.

Men då kan det ju nästan bara bli bättre - om de bara är lite mindre pessimistiska?

4. Konsumentförtroendet. Statistiken för april visade en kraftig nedgång jämfört med månaden före. Samtidigt föll Michigan-indexet för fjärde månaden i rad. Visserligen kan högre bensinpriser spela in på konsumenternas minskade förtroende, skriver Marketwatch, men konstaterar att det i så fall pekar på att hushållen är otroligt sårbara.

Men då kan ju, igen, en liten förbättring bli positiv...

5. Svag BNP. Om både företag och konsumenter känner en ökad press, är det inte konstigt om USA:s tillväxt sviktar. BNP växte med 0,5 procent i årstakt under första kvartalet i år. Det är tvåårslägsta och enligt Marketwatch lär den knappast öka mycket mer framöver.

Men då blir det ju inga högre räntor som tar ner aktiekurserna heller? FED vill väl inte att USA skall få negativ tillväxt - eller?

6. Fondflödet. Investerare fortsätter att minska riskerna, enligt nya siffror från Morningstar. I april placerades närmare 23 miljarder dollar i så kallade taxable-bond funds, en slags obligationsfond, och närmare sex miljarder dollar i municipal bonds, amerikanska obligationer utgivna av till exempel delstater och lokala myndigheter.

Men då kan ju det bli stor uppsida om de allokerar annorlunda och köper aktier istället i framtiden?

7. Flera orosmomement. Presidentvalet i USA, brittisk folkomröstning om EU-medlemskapet och recession i Brasilien. Samtidigt slår det låga oljepriset och ekonomiska sanktioner mot den ryska ekonomin. I den här miljön är det svårt för investerare att hitta ljuspunkter även utanför den amerikanska ekonomin, skriver Marketwatch.

Men finns det inte alltid orosmoment i världen? Och om dessa inte leder till harmageddon denna gången heller?

Med detta sagt: Kanske kommer Marketwatch visa sig ha rätt? Vem vet? Men de kan lika gärna ha fel...

Om min (irrationella?) rädsla för fastighetsaktier

När jag läste företagsekonomi, nationalekonomi, statsvetenskap, "Jöken", och ekonomisk historia i början av 90-talet härjade en enorm fastighets/finanskris i Sverige. Nyligen fick jag reda på att Wallenstam var det enda fastighetsbolaget i Göteborg som inte gick i konkurs under 90 - 94, vilket berodde på deras långa och djupa relation med Handelsbanken (kan någon bekräfta den uppgiften?) Men ni har säkert läst om Nyckeln, Gamlestaden etc - fastighetsbolag som gick i konkurs under de åren. Detta satte press på banksystemet och bl a Nordea (Nordbanken) förstatligades för att inte gå i konkurs. Kreditgivningen hade varit våldsam från banker till aggressiva fastighetsbolag fram till 1990. Sverige var i stort sett i recession från 1990 - 1993. Som jag förstår gick nästan tusen fastighetsbolag i konkurs under dessa år. Flera av dagens fastighetsbolag kommer ur omstruktureringar efter konkurserna då t ex Castellum och Kungsleden hamnade hos banker som tog över panter/tillgångar. 

Dessutom knakade den fasta växelkursen som flera länder hade till ECUN under denna tid. Finland släppte sin koppling till ECU den 8e september. Den 16 september 1992 lämnade Bank of England det västeuropeiska valutasamarbetet, pundet läts flyta fritt, och dagen efter släppte Italien försvaret av sin lira. För att försvara kronkursen i Sverige höjde Riksbanken den 16e september 1992 marginalräntan under en kort period till 500 %. Detta innan man gav upp den fasta växelkursen den 19e november 1992.

Dessa höga räntor var naturligtvis dödsstöten för en redan havererad fastighetssektor.

SEB och t o m SHB fick göra nyemission, och jag minns att när jag var på väg till en föreläsning i nationalekonomi hade DN, eller SVD, en löpsedel med rubriken "SEB-aktien värdelös?"

Detta har präglat min syn på fastighetssektorn. Men sedan spelade slumpens musik till fastighetssektorns förmån. De nya inflationsmålen som Riskbanken satte upp ledde till lägre inflation och lägre räntor. Men fastigheter var med facit i hand ganska gravt undervärderade från 1992 fram till ungefär 2000. För de aktörer som hade möjligheter till krediter var det då guldlägen. Och sedan 1995 har det gått mycket bra för sektorn, men det brände dock till lite i finans krisen 2008/09. Läs gärna vad Per Lindvall skrev om Erik Selin och Balder i November 2008. Det är imponerande att Selin kom stark ur den situationen - och var Balder är idag.

Men jag har alltså länge avstått direktinvesteringar i sektorn beroende på vad jag såg runt mig i början av 90-talet. En sorts känslomässig aversion - men varför har jag inte samma negativa känslor till banker? 

Öresund som jag ägt i drygt 10 år har gjort mycket bra fastighetsaffärer (som man kan följa i deras gamla årsredovisningar, deras affär i Drott var t ex lysande), och Lundbergs som jag ägt sedan senaste finanskrisen har via sitt helägda fastighetsbolag (namne) och sitt innehav i Hufvudstaden haft fin utveckling. Detta har gjort att jag har insett att jag har inte varit rationell i förhållande till fastighetsaktier. 

Men jag trodde aldrig att den låga inflationen skulle bestå sedan början av 2000-talet till idag (jag var rädd hur fastighetsbolag skulle klara t ex 5 - 6% ränta). Denna låga inflation har i sin tur skapat utrymme för mycket, mycket låga räntor. Dessutom har Sverige fortsatt att urbaniseras. Och befolkningen har ökat mycket fortare än jag kunnat tro. Summa summarum: städerna - speciellt Stockholm, men också t ex Göteborg och Malmö ser en enorm efterfrågan på kommersiella fastigheter såväl som bostäder.

Min hittills då enda aktiva investering kom i Roburs Realinvestfond 2011/2012. Min fru och jag är gamla kunder i denna storbank (via familjer). Och vi hade lite småduttar i många av deras underpresterande och för vad de gör ganska dyra fonder; en del inlåsta i pensionssparande. Eftersom vi/jag inte ägde fastigheter direkt via börsen flyttade vi då hela detta kapital till ovan internationella fastighetsfond; vi har sett en dubbling av vårt kapital sedan dess. Avgiften var 1.4% men är nu 1,25% och den ger en ganska bra spridning av fastigheter i den utvecklade delen av världen, Sverige är dock överrepresenterat, deras 10 största innehav:

I höstas köpte jag också in mig i bostadsfastighetsbolaget Heba (Stockholm), det minst skuldsatta bolaget i sektorn i Sverige, t o m mer försiktigt än Lundbergs Hufvudstaden. Hittills har jag fin utveckling på den investeringen. Jag köpte också lite i logistikfastighetsbolaget Catena (som sedan köpt Tribona). Dett är ett långsiktigt bett på ett ändrat konsumtionsmönster och ökad e-handel - över tid. 

Den stora frågan är naturligtvis om de extremet låga räntorna vi har kommer att stanna för en lång tid? Kanske ett decennium till? I så fall är jag alldeles för lite exponerad mot denna sektor. Men varken du eller jag vet hur framtiden ser ut. Men jag äger via Lundbergs och Heba antagligen det mest försiktiga - riskminimerande -  du kan hitta i denna sektor på börsen. Via Öresund har jag exponering mot Fabege. Och så lite Catena. Dessutom äger jag Skanska, som har koppling till sektorn, både direkt och vi Industrivärden/Lundbergs. 

Har jag missat något bolag som passar min riskprofil? Är det motsatsen till klokhet att börja investera i denna sektor de senaste 5 åren - efter ca 20 års uppgång? Som det set ut nu kommer jag nöja mig med denna blygsamma viktning av denna sektor i min totala portfölj. De flesta fastighetsbolagen är dock ganska högt värderade (Se färsk artikel i Placera.nu) 

Hur stor andel fastigheter utgör era portföljer? Hur skall man förhålla sig till denna framgångsrika, men också allt mer konkurrensutsatta och genomlysta sektor? Avkastningskraven i Stockholm är väldigt låga för fastigheter - vilket är ett varningens tecken? 

Kinesisk vår - del 2

“It is one of history's ironies that Communism, advertised as a classless society, tended to breed a privileged class of feudal proportions.” 
― Henry Kissinger, "On China"

"Whether a cat is black or white makes no difference. As long as it catches mice, it is a good cat."
― Deng Xiaoping

I kinesiska skolböcker för mindre barn står det: Kina är ett stort land, med en lång historia och med många människor. Detta har jag t ex hört användas av kineser mot en demokratisering av Kina (dock fortfarande väldigt känsligt och svårt att prata om även om massakern på HFT i Peking hände för snart 30 år sedan); "demokrati går inte eftersom vi är geografiskt för stort" och med många etniska grupper (även om statsmakten har flyttat hankineser till alla områden med större etniska grupper under lång tid), "vi är för många människor för att kunna välja våra ledare och styra vårt land demokratiskt - det blir för komplicerat", dessutom har vi en "lång historia av kejsardöme till stor del baserat på konfuciansk filosofi" - och "demokrati passar inte med vår kultur som har vuxit fram under årtusenden". Intressant är att vissa historiker ser Mao och kommunistpartiet som en fortsättning på kejsardömet, Mao och kommunistpartiet blev en kejsare i leden av många - som har skapat ett ny inhängnad del i staden (för toppar i partiet, höga militärer etc) ett stenkast från den gamla förbjudna staden.

Det är också intressant att många västerländska affärsmän och företag har haft stora förhoppningar/illusioner om ovan teman också. Under den tiden jag bodde i Peking, eller regelbundet var där, hörde jag så många gånger svenskar och andra utlänningar säga att Kina är ett stort land med så många människor om vi bara kan få några % av den marknaden blir det fantastiskt. Problemet är att så har alla stora/medelstora företag i världen tänkt under ett par årtionden. Konkurrensen blir därför mördande. Och med all FDI som har kommit in i Kina för att bl a producera billigt för exportmarknader har Kina sedan 25 - 30 år tillbaka fått tillgång till ny teknologi, organisation etc från världens främsta företag. Detta har gjort att inhemska företag har blivit allt duktigare år för år. Dessutom kan de inhemska företagen landets språk och kultur vilket inte skall underskattas i Kinas fall - och så har de bättre Guanxi. 

Så nu när Kina ställer om från extremt exportorienterad massproduktion, till mer sofistikerad produktion av både varor och tjänster, och till att fokusera mer på den inhemska efterfrågan finns fantastiskt skickliga och drivna kinesiska företag i Kina. Vinstmarginalerna i många branscher blir därför ganska låga p g a den enorma konkurrensen. Exempel på bolag som tidigt identifierat Kina som en stor potentiell marknad men som mer eller mindre, efter en längre tids försök, har misslyckats är Walmart (denna artikel från Forbes visat på svårigheterna de har haft och denna artikel från Fortune likaså) och Carrefour (här är en Quarts artikel om deras Kinaproblem). Om Tesco skrev the Guardian i April 2015:

"Tesco once had huge plans for China – it would carpet the country in expansive malls and supermarkets. But it is a tough market, and the plans went badly wrong, prompting Lewis’s predecessor, Phil Clarke, to sell a majority stake in the Chinese chain to local operator China Resources Enterprise last May. On Wednesday, Tesco admitted it had booked a £630m writedown on the value of its remaining investment in the loss-making venture. Tesco is due to pay its partner £77m in May 2015 as part of the transaction, on top of £257m paid last year."

För ett decennium sedan kom turister till Peking, från t ex Sverige, och köpte North Face jackor, Quicksilver t-shirts och DVD filmer. Men kineserna själva vad naturligtvis huvudkunderna av dessa varor. Undrar hur många fr a amerikanska filmer och TV-serier som unga kineser i städer under 1990- och 2000-talet har sett?  (Och hur har det påverkat deras syn på väst - och sitt eget land?) I slutet av förra och i början av detta millennium var detta stor business. Det fanns hela varuhus i Peking med plagiat och kopior av allt i märkesklädväg, t o m olika priser på olika typer av kvalitet på kopiorna av t ex Canada Goose jackor ...

Nu finns inte så mycket kvar av detta - i fart fall inte vad jag kunde se. Och DVD, Blue -ray och CD kopior har tappat sin attraktionskraft i och med Spotify, Netflix mm. Jag tror också att när Kina blev medlem av WTO (World Trade Organisation) i december 2001 så började en stark lobbying från fr a USA mot Kina att göra något åt detta. Och myndighetrna har de nog gjort detta till stor del, i vart fall i Peking. Jag såg bara något stort ställe nu i vår där "counterfeitprodukter" dominerade, även om de fortfarande finns många små ställen som säljer udda varor som antingen är kopior/plagiat eller restprodukter från produktionsställen i Kina. Men jag antar att om jag åker till Shenzhen och Guangzhou (Kanton) - närmre textilindustricentrum -  i sydöstra Kina kommer det att finns mer av detta?

Jag tror också att när Kinas ekonomi har vuxit och en medelklass, såväl som en nyrik klass, har vuxit fram så har det blivit coolt och inne att ha de riktiga produkterna. Kanske gäller detta speciellt ekonomiskt starka städer som Shanghai och Peking - men kanske är annorlunda i städer inne i Kina som t ex Chengdu? Att ha kopior har blivit lite av en loosergrej bland unga Pekingbor; framgångsrika människor har råd att köpa de riktiga Moncler-jackor eller Gucci-glasögon. Det kanske t o m är trendigare att köpa kläder på H&M och Zara än halvtaskiga kopior av lyxmärken? En annan förklaring är att lönerna i textilbranschen i Kina har blivit för höga och delar produktionen har därför flyttat till länder Kambodja, Myanmar eller Bangladesh. Det finns helt enkelt mindre textilvaror i omlopp i Kina 2016.  Slutligen finns Alibaba. Ett enormt företag som är mix mellan Amazon, eBay och Paypal. De säljer varumärken i en del, och non-branded i en del. Och Alibaba gör naturligtvis varor med sina låga priser varor tillgängliga för kineser som annars kanske inte har råd. Och sätter därmed prispress på all retail i Kina. (Alibaba större än Walmart)

Men förresten, vad tror ni, är den här ryggsäcken "äkta"? (Bild tagen i en park i Peking förra veckan)

Detta leder in på något som är en tydlig trend i Kina nu. Att lämna lågmarginal commodities business och enklare industriell produktion, och istället tillverka mer avancerade produkter, service och tjänster, och utveckla eller köpa internationella varumärken.

De stora stora kinesiska bankerna (delägda av staten) är exempel på detta; Bank of China, China Construction Bank, Industrial and Commercial Bank of China och Agricultural Bank of China. När vinsterna på hemmaplan har sjunkit kraftigt på sistone satsar dessa stort på en internationalisering. Genom ett statligt initiativ, Belt and Road, skall kinesiska företag förse Afrika, Europa och Asien med bättre infrastruktur. Och banker som t ex Bank of China (BOC), den fjärde största banken vad gäller utlåning, spelar en viktig roll att ge lån till dessa projekt. Som jag förstår är lånen i Yuan och inte i dollar som ett led att göra den kinesiska valutan till en världshandelsvaluta. Förra året lånade endast BOC ut 28.6 Miljarder USD till dessa satsningar. BOC finns närvarande i 46 länder och regioner, varav 18 i Belt and Road länder. Enligt BOC's årsredovisning växte de utländska tillgångarna till 27% av banken stillgångar 2015. En ökning med 54% mellan 2012 och 2015.

Den nya trenden gäller också hur kineser benämner stadsdelar och bostadsområden. Det har i Kina givits - under den enorma byggboomen de sista årtiondena - många för kineser exotiska västerländska namn på vägar, lägenhetskomplex och bostadsområden som Venice, Manhattan eller Provence. I en stor artikel i China Daily, April 5 (Den stora engelskspråkiga dagstidningen i Kina, statskontrollerat husorgan, sättet som den kinesiska makten vill kommunicera världen på engelska; jag fick den till min dörr varje dag i mitt lägenhetshotell.) behandlar man detta, staten vill ha kinesiska namn på gator och bostadsområden i ökad utsträckning från och med nu. Men detta handlar också om något större: att sluta imitera västerländsk - och annan - arkitektur och utveckla något eget kinesiskt. Helt i linje med den trend jag ser. I samma edition av China Daily diskuteras hur kinesiska universitet kan bli lika kända internationellt som Stanford eller Harvard, hur innovation och forskning & utveckling måste bli mer ett fokus på kinesiska universitet - och att deras universitet måste internationaliseras (bl a mer gäststudenter som kommer till Kina - inte bara som åker ifrån ). Xian Jioda universitet  (i gamla huvudstaden Xian), t ex samarbetar nu med 200 universitet internationellt i ungefär 60 länder.

Om vi tittar på kinesiska konsumentföretag så var Lenovo först (tror jag?) med att köpa ett riktigt stort västerländskt varumärke när man köpte IBM's laptop unit Think Pad 2005. Här är initierad artikel om hur det har gått.  Lenovo sålde 2015 mer persondatorer än något annat företag i världen. Intressant nog har de både HQ i Peking och i North Carolina. Senare har man även köpt IBM's Intel-baserade serverbusiness 2014 och Motorola Mobility från Google hösten 2014. Som vi svenskar vet köpte kinesiska Haier Group nyligen GE Appliances för 5.4 Miljarder dollar. Mitt framför näsan för Electrolux. Vidare har Midea Group just köpt Toshiba's vitvarudivision för ca 1 miljard dollar. Enligt en artikel i China Daily från 28e mars har Midea Group efter köpet drygt 5% av världsmarknaden för "consumer appliances", lite mer än Philips. Och kinesiska företags uppköp av utländska företag har dubblat sedan 2010, från ca 30 Miljarder USD per år till ca 60 Miljarder USD per år.  Ett annat kinesiskt bolag inom konsumentelektronik är TLC (som t ex gör mobiltelefoner). De har ökat sin försäljning varje år och säljer nu för över 100 Miljarder SEK (2015). Och har nästan 50% av försäljning utanför Kina. Marginalerna är dock tunna och bolaget tjänar bara drygt 3 miljarder.

Vad gäller mobilverksamheten fick jag lite intressant information via ett samtal med en kanadensare, etniskt kines, som bodde på mitt lägenhetshotell. Han hade jobbat på Nortel men jobbade numera på Nokia. Enligt honom är Huawei totalt dominanta i branschen just nu. De satsar brett och investerar mycket mer än Nokia(Alcatel-Lucent) och Ericsson på forskning och utveckling. De patent och royalty intäkter som Nokia och Ericsson får är bra, men deras hårdvarudel är i en mycket utsatt situation. Men enligt samma källa är Huawei också allt bättre på att utveckla sin servicedel och får mer och mer kontrakt i västländer (som detta kontrakt med Deutsche Bahn).

En anan branch där Kina hoppas på att internationaliseras är höghastighetståg - bullet trains. Kina har inrikes byggt massvis av sådana de senaste två årtiondena. Bolag som China Railway Rolling Stock Corp hoppas kunna sälja sina tåg, sitt kunnande i denna infrastrukturbransch globalt. Och naturligtvis service efteråt. Som jag förstår är det detta bolag som har lagt en offert i Sverige, genom China Railway Construction (CRC) organisationen. Enligt China Daily för CRC samtal med 30 länder och ett är då troligtvis Sverige.

Det finns också flera artiklar om statliga och halvstatliga stålbolag, som t ex Hebei Jinxi Iron & Steel Corp, fr a i nordöstra Kina, deras Ruhrområde, som försöker lämna standardstål commodity produktion för att satsa på mer förädlade produkter och forskning och utveckling. (Delar av Sandvik, den redan utsatta SMT delen kan få tufft. Och extremt utsatta SSAB får se upp... skyddstullar är inte räddningen för alltid.) Detta eftersom standardstålpriset i Kina har sjunkit med 64% sedan 2006 fram till idag. Detta gör att bolagen nu kraftigt drar ner på kapaciteten. I t ex Hebei-provinsen har detta också gjort att många stålföretag, hela 70 i en enda provins i Kina enligt China Daily, har diversifierat mot turism, modernt jordbruk och grön energiproduktion. (Låter ganska desperat, något för SSAB?). Men fr a satsar man alltså enorma summor på R&D för att tillverka varor högre upp i näringskedjan. I nordöstra Kina, där innan nämnda Hebei är en provins, är man beroende av tung industri och energiproduktion - och de är också här som föroreningarna är som allra störst. Oljeindustri, kolindustri och stålindustri. Några provinser och städer i nordöstra Kina har nog närmast negativ tillväxt just nu, speciellt de som är beroende av energiproduktion, om jag läser mellan raderna i China Daily. Denna tidning medger också, vilket är intressant, att många av dessa bolag är statligt ägda och därför ganska byråkratiska och tungrodda (The Economist kallar kinesiska statsägda bolag i tung industri för dinosaurier). Men det är intressant att resurser satsas på grön energi i denna förorenade del av Kina, och stora  bolag som amerikanska General Electric, satsar mycket inom denna sektor i landet. Enligt GE är Kina världens största marknad för förnyelsebar energi. Vem hade kunnat tro det för 25 år sedan?

Kanske kommer Kinas framtid bli som i detta tryck på en presenning på en byggarbetsplats i Peking våren 2016:

Kinesisk vår - del 1

Ibland blir man överväldigad att komma tillbaka till en plats man känner. Jag tillbringade mycket tid i Peking 1999 - 2005. Och bodde där ett tag under denna tidsperiod också. Men har inte varit där sedan dess. Efter två vårveckor med förhållandevis lite luftföroreningar och fint vårväder, kommer här del 1 av mina reflektioner.

I denna första del skall jag behandla ekonomi, politik och individuella friheter i stort (ackompanjerat av mina bilder).

Det första som slår en är att man ser att Peking har medelklassifiserats. Men dagens Peking är också brutal kapitalism som vi bara delvis ser i Sverige. Kina - och Peking - har blivit ett land med många vassa armbågar, det finns en "jag först attityd". Och i många avseenden en väldigt materialistisk livsinställning, men det finns förklaringar till detta, mer om detta senare.

Om ett land ökar sin BNP med nästan 10% om året så förändras en huvudstad mycket under ett decennium. Zara, Uniqlo och H&M finns på många ställen. Det finns också många nyrika, kaxiga (ofta yngre) kineser som parkerar sin Porsche Cayenne där det behagar dem. De klär sig dyrt, har dyra restaurangvaror och konsumtionen av europeiska lyxprodukter är stor. Visst finns fortfarande fattiga frukt- och grönsaksodlare som cyklat eller kört vagnar in till stan med varor tidigt, tidigt om morgonen - speciellt under helgdagar - för att sälja till Pekingborna. Men många har fått det materiellt bättre utan att leva ett liv i lyx, men man har kanske tvingats flytta långt till utkanten av stan eftersom deras tidigare bostadsdel del har blivit riven för nya shoppingcenter och lägenhetskomplex. Dessa människor har nu moderna lägenheter med hög materiell standard men kanske har förlorat sitt tidigare sociala sammanhang. Kanske sitter man i långa köer i bilen eller bussen till jobbet (tunnelbanan har dock byggts ut på ett imponerande sätt) - och andas en luft som har varit och ofta är bedrövlig och hälsovådlig. (Enligt denna SVD artikel från 2015 uppskattas 4000 kineser om dagen dö av luftföroreningar)

Om vi snabbt tar cirkus hundra år av kinesisk historia så har vi; ett kejsarimperium som faller sönder efter ett par tusen år, västerländska herrar som visar makt innan och vid sekelskiftet (och nästan delade upp Kina mellan sig), krigsherrar/makthavare som med våld styr regioner (och jordägare som agerar mot småbönder och lantarbetare som Alfredson gör mot Skarsgård i Den enfaldiga mördaren), inbördeskrig mellan Chiang Kai Shek's nationalister mot Mao's kommunister, japansk invasion och hänsynslös aggression, andra världskriget, kommunistpartiet tar makten 1 oktober 1949, kollektivisering av jordbruk med massvält i slutet av 50-talet (20-30 miljoner svalt ihjäl av detta experiment - det stora språnget), planekonomi, en fullständigt galen kulturrevolution 65' - 75', Mao dör 76, Deng Xiao Ping kommer till makten 79', marknadsekonomi-experiment i sydöstra Kina under 80-talet, Himmelska fridens torg massakern 89', och sedan två decennium av 10% ekonomisk tillväxt - men också bedrövlig luft och förorenade floder.  Om man har levt igenom så stora dramatiska omvälvningar kan man nog inte lita på staten, borgmästaren, kommunistpartiet - man kan bara lita på sig själv och sin familj. I Kina har det alltid varit viktigt att ha guanxi (kontakter, ofta högt uppsatta som ger individen/familjen fördelar). Detta gäller nog precis lika mycket idag. För Kinas många miljardärer (Se exempel här) är nog de flesta regler förhandlingsbara så länge man inte utmanar partiets maktställning, även om CCP har slagit ner på korruption inom statsapparaten de sista åren (men stor korruption finns i toppen).

Pengar, fastigheter och guld blir viktigt som trygghet - och frihet.  (Om du vill fördjupa dig i Kinas tudelade fastighetsmarknad läs här). Kommunisttidens likriktning och svaga ekonomiska utveckling skapade också ett uppdämt behov av materiell hög standard, statusprylar, och flärd. Den som blir rik i Kina idag har lyckats.  Detta har också bidragit till den spekulation som vi kunnat se på Kinas aktiemarknader. Detta har också lett till ökande belåning bland Kinas företag, stat och hushåll (Om du vill läsa mer Kina och eventuell skuldkris)

Man kan ju tro att denna materiella och ekonomiska snabba utveckling har lett till en politisk liberalisering. Det har det inte. Peking är trots mer ekonomisk frihet och bättre lagstiftning om äganderätt t ex, på många sätt än mer statskontrollerat idag. Kommunistpartiet, staten, polisen och militären har Kina i ett järngrepp. Många personer som jag träffade, och som har bott i Peking 15 - 20 år, säger alla, att de har blivit allt hårdare kontroll vad gäller mediefrihet, yttrandefrihet etc. För att ta detta till en praktisk nivå kunde jag inte - om jag inte laddade ner en VPN från iTunes -  använda google i någon form (man kan inte googla i Peking en världsstad), inte komma åt FB, Twitter eller Insta. LinkedIn är inte så politiskt känsligt så den kan man komma åt, vidare fungerade Viber och What's Up (Pekingbor använder dock WeChat). Kineser har egna versioner av social media; istället för twitter sin egen Weibo etc. Men statsmakten vet att människor laddar ner VPN's och proxys och har kontroll på dessa också. Ibland måste man byta. Ibland går det väldigt långsamt.  Det är reglerat även om om du lever i "utlänningsbostadsområden". Många västerlänningar som jobbar för MNC's har tillgång till social media via dessa på jobbet - och struntar i att kolla detta hemma. Det är för krångligt. De kineser som är på FB via en VPN kanske har bra tillgång till denna tjänst endast i 10 - 15 minuter. Detta innebär att Kina befinner sig i en Sinobubbla. All media (TV, radio, social media) är kontrollerad av staten och inte alls samma som stora delar av resten av världen har tillgång till. Press är långt ifrån fri. (Läs gärna denna WSJ artikel om vad som händer om man kritiserar Kinas ledare)

Kina har urbaniserats i snabb takt, jordbruket effektiviserats och människor har fått industrijobb istället. Städer som Peking och Shanghai har numera också avancerad forskning och produktion inom t ex IT och bioteknik. Och serviceindustrin utvecklas snabbt. Jag tror att det är möjligt att vara ett attraktivt industriproduktionsland med en diktatur som Kinas - det har Kina visat. Men jag undrar om man kan bli ett ledande land i serviceindustrin och inom forskning och utveckling? Då måste man, tror jag, bli ett mer öppet samhälle som ger individen mer frihet. Kanske kommer vissa politiska förändringar att ske när det nya Kina går igenom sin första stora ekonomiska kris och nedgång? De som kan Kina väl, som jag träffade, är dock skeptiska till detta. CCP har en mycket stark makt i Kina.

En del av av er undrade (i frågor i ett tidigare inlägg) om man kan se att Kinas ekonomi saktar in (tillväxten kanske i realtiteten är 3 - 5 %, istället för tidigare nästan 10%)?  Nej, det kunde jag inte direkt se. Men Peking är väldigt annorlunda än resten av Kina. Jag såg dock mycket färre byggkranar än för 10 år sedan. Men det har ju varit en enorm byggnation av vägar, tunnelbana, järnväg, shoppingcenter och bostäder fram till nu under 15 - 20 år i Kina. Det finns dock en del byggnation i utkanterna av stan och i vissa delar mer centralt t ex nya tunnelbanestationer. Men Peking - och Kina till stor del - har nu en bra infrastruktur. Så det är inte mer investeringar och företag i stål och betong som behövs. Men mer om detta i del 2.

Peking, Kina ett decennium senare - en kommande betraktelse

Under 2000-talet har jag spenderat ca 10 år i Östasien. Jag skriver sällan om dessa erfarenheter. Detta eftersom syftet med bloggen är att hålla mitt svenska skriftspråk levande (och gärna utveckla detta) och bättre följa vad som händer i Sverige (och Europa). I mitt jobb har jag under dessa tio år i Asien använt svenska ytterst lite (nästan inte alls). Under flertalet av dessa år har jag inte pratat svenska alls i vardagen - förutom med min familj. Men vissa år har vi haft svenska/skandinaviska vänner och bekanta på plasten där vi bor. Det är alltid roligt när man går hem från jobbet (bor man här är man alltid 6-7-8 timmar före svensk tid) att se vad som är morgonnyheterna på t ex dn.se, di.se eller i SVD Näringsliv (internet och mobiler blir snabbare och snabbare, men förstås lite beroende på vilket land man är i). 

Eftersom min blogg är anonym berättar jag inte exakt vad jag bor eller vad jag gör. Men för drygt 10 år sedan bodde vi i Peking en kortare tid. Jag har inte varit tillbaka i Peking sedan dess. Och snart skall jag resa dit. Då tänkte jag försöka beskriva och fånga de största skillnaderna mellan Peking då och nu. Jag har varit i några andra kinesiska städer efter det, men det har varit i södra Kina och faktiskt för ganska många år sedan det också. Det skall t ex bli intressant och se hur mycket blockerad man är av de kinesiska myndigheterna vad gäller sociala medier och internationell media via webben nuförtiden. Vad jag förstår är FB t ex ytterst begränsat i Kina. När vi bodde där var det mest internationella nyhetskanaler och "siter" som BBC och CNN som var blockerat. Men det var innan genombrottet för sociala medier. Och internet var ännu inte så snabbt. 

Så tanken är att det kommer en Peking top 10 förändringsbetraktelse inom om några veckor. Om det går skall jag hitta en vinkel för t ex svenska bolag. För drygt 10 år sedan, innan Peking OS, minns jag att det fanns en pingis-restaurang som var en hyllning till Jan-Ove Waldner. Det är också ett bestående minne från taxi chaufförer i Peking att när man på ytterst knagglig och dålig kinesiska sa att man var svensk, svarade de: "Ahhh, Waldenäärr". Alla visste vem han var och svenska exportbolag (och ambassaden) utnyttjade detta. Vi får se vad pekingbor säger våren 2016 om man är svensk? 

Etik, moral och aktier II

Mitt allra första blogg inlägg behandlade detta tema, våren 2009 (inga kommentarer på den tiden och mycket mindre läsare): "Vad är egentligen en etisk aktie. Det jag gjorde då var att problematisera vad Roburs etiska fond, Rober Ethica Miljö Sverige, hade för tio största innehav. Min poäng var att man kunde hitta, ganska enkelt, etiskt/moraliska problem för alla dessa bolag. Och om det var enkelt, med lite googlande, att hitta moraliskt tvivelaktiga aspekter i de största innehaven i en miljö/etisk fond; hur kan vi sparare då hitta etiska aktier att investera i? Kanske finns det helt enkelt moraliskt/etiska problem inbyggda i all företagande och affärsverksamhet? Vi får helt enkelt acceptera att många, speciellt internationella företag (t ex stora MNC's) kommer då och då - oavsett CSR rapporter och riktlinjer - att bli inblandade i t ex korruptionshärvor, miljöskandaler, eller social komplicerade situationer som gränsar till eller är exploatering av arbetskraft i utvecklingsländer.

Men hela inlägget försöker problematisera frågeställningen med etik, moral och aktier - och att det inte finns några enkla svar.  I den andra mer teoretiska delen av inlägget försöker jag ge nationalekonomins syn på några av dessa frågeställningar.

Men det mest intressanta är kanske vad jag skrev om Telia Sonera, som var den fondens största etiska innehav vid den tiden. Det har nu visat sig att dessa etiskt/moraliska problem verkligen har gjort att Telia Sonera har hamnat i blåsväder. Närmast orkan. Och också därför strategiskt har ändrat kurs och avvecklar nu verksamheten i Centralasien. Så dessa frågeställningar är viktiga. 

Innebär detta att en riskminimerare investerar i all typer av bolag? Nej, jag har satt upp mina egna riktlinjer som dock är ganska inkonsekventa.

Jag köper inte tobaksbolag och spelbolag.

Jag har bara sett på distans vad rökning kan göra med människor. Och jag förstår argumenten om fria val och den enskildes njutning och beslut att röka etc. Men reklamindustrins makt är stor. Speciellt mot unga och människor i utvecklingsländer. Och när man är beroende är det svårt att sluta. Jag avstår dessa bolag.

Spelmissbruk däremot har jag sett på närmare håll. Jag har förundrats över att det inte har funnits en debatt om detta när man pratar det svenska spelundret och Leo Vegas, Mr Green, Betsson, Unibet och allt var de heter. Dessa bolag gör spel tillgängligt för spelmissbrukare dygnet runt och i alla former. Dessutom är det många som inte är spelmissbrukare som spelar bort alldeles för mycket pengar av familjeekonomin. Vi har också sett idag i Di att dessa spelbolag annonserar på diverse obskyra siter.

Jag är också mycket tveksam till bolag som ger konsument och personlån till hög ränta. Detta känns som ett sorts exploatering.

Jag kan dock tänka mig köpa aktier i öl, vin och spritbolag. Jag köpte aktier i Carlsberg i finanskrisen, Kopparbergs och är ok med Ratos innehav i Arcusgruppen. Men jag är inte säkert att jag skulle köpa vilken typ som helst i denna typ av bolag. Och problematiken som finns med spel och tobak finns ju här också...

Bolag som producerar vapen och militärutrustning är också mycket komplicerad materia. Men jag är ok med att Investor och Svolder äger SAAB, att Thyssen Krupp gör ubåtar. Men precis som med alkohol skulle jag nog inte investera i vilket bolag som helst.

Jag finner bolag i fast food industrin tveksamma. Coca-Cola, McDonalds och Yum Brands ( tex Pizza Hut och Burger King) skulle jag inte direktinvestera i. Men mitt största innehav, Berkshire Hathaway,  har mycket aktier i Coco-Cola och Kraft Foods. Och jag är ok med detta, men inser att det är lurigt och inkonsekvent av mig.

Jag gillar dock bolag som producerar förnybar energi som Berkshire Hathaway Energy, Fortums vattenkraft och Bonheurs vindkraftssatsning. Nibe har ofta varit för dyrt men verkar vara ett skitfint bolag. Eller bolag som verkat inom hälsa och medicin som t ex Bures Vitrolife och Investors Patricia Industries.

Det är helt klart roligt att äga aktier i bolag, ofta framgångsrika, som sköter sina anställda och sina kunder lite bättre än andra som t ex Svenska Handelsbanken. Och bolag som säljer produkter och tjänster som är av bra kvalitet och som gör livet lite bättre för människor: Fenix Outdoor är ett sådant bolag.

Vad tycker ni i dessa frågor - är ni lika inkonsekventa som mig?

Svaren och dialogen i detta blogginlägg har gjort att jag har kommit fram till följande nya etiskt/moraliska riktlinjer för mina aktieinvesteringar (hög grad av subjektivitet här, det medges, och långt från en objektiv etisk maxim: 

1) Jag köper inte aktier i bolag där jag inte skulle kunna kunna arbeta utan att känna moralisk/etisk skuld 
2) Jag köper inte aktier i bolag som jag skulle skämmas av att vara huvudägare i.
3) Min familj, eller mitt samhälle, kan köpa varan eller tjänsten utan större moraliskt/etiska implikationer.  

“So far, about morals, I know only that what is moral is what you feel good after and what is immoral is what you feel bad after.”

― Ernest Hemingway, Death in the Afternoon

Verkstadsinnehav blev mer investmentbolag i veckan...

Under slutet av Januari och början av Februari gjorde jag direktinvesteringar i en handfull svenska verkstadsbolag när kurserna kom ner på vad jag tyckte attraktiva nivåer (jag tog in dem i min korta portfölj). Eftersom jag har en tyngdpunkt på investmentbolag i den långa portföljen har jag inte investerat mycket direkt i svensk verkstad. Närmast ingenting. Äger man Investor (ABB, Atlas), Industrivärden (Sandvik, Volvo) och Latour (Assa) så har jag exponering ändå. Men i veckan sålde jag av nästan all nyinköpt verkstad och köpte mer Investor och Industrivärden istället. Dessa verkstadsbolag har på denna korta tid avkastat vad man kan begära på ett år inklusive utdelningar. Se diagrammen nedan:

Volvo

SKF 

SANDVIK 

ABB

Volvo verkar fortfarande ha en attraktiv värdering, trots uppgången, och värderas bara till 13 - 14 prognostiserad vinst. Men det är just det: prognoser. Och Volvo brukar tyvärr inte följa sådana... men på lång sikt har bolaget mycket potential via bl a effektiviseringar. Balansräkning är bra efter mycket arbete, men lite oroande att de inte säljer mer lastbilar med så låga räntor? Hursomhelst, potentialen  får jag ta del av via Industrivärden. 

SKF har också en låg värdering givet prognos, kanske 12 - 13 ggr 2016 vinst. Men bolaget får allt mer konkurrens från b la Kina och har sänkt sina finansiella mål. Ingen stark balansräkning. De är duktiga, men kommer att behöva vara detta, och jag undrar om de klarar prognosen 2016? Här tappar jag min exponering. 

Sandvik kom med ett bedrövligt bokslut för 2015. Men nytt dreamteam vid spakarna. Värderas på 17 ggr 2016 vinst (som jag tror inte de kommer att klara). Ingen stark balansräkning. Ser dyrt ut just nu men på lång sikt tror jag detta blir bra, och då får jag ta del av detta via Industrivärden. 

ABB värderas på ca P/e 17 för 2016 och ser ganska dyr ut. Men här finns omstruktureringspotential och stora möjligheter. Bra balansräkning. Men Investor har ökat upp här så jag får ta del av detta via dem. 

Atlas Copco köpte jag inte men värderas nu till 18 -19 ggr 2016 vinst. Men Investor ger natuligtvis ganska stor exponering. Stjärnan i sektorn det senaste decenniet. 

Det enda bolaget jag behöll var Alfa Laval, som har en liten annorlunda inriktning. Efter Atlas (och kanske Assa) har Alfa Laval nog högst kvalité av dessa verkstadsbolag? Tycker de ser intressant ut på sikt och värderas just nu till ca 15 ggr vinst för 2016. Och jag får ingen exponering via investmentbolagen i detta bolag. 

Avslutningsvis kom jag med mina väldigt ungefärliga beräkningar fram till att substansrabatten i Industrivärden och Investor har ökat i år. Det blev därför attraktivt att sälja dessa verkstadsbolag till hyfsad vinst efter kort tid och köpa dem (och andra bolag som jag gillar) med rabatt i investmentbolagen. 

Verkar dessa resonemang rimliga? Min portfölj blir därmed ännu tråkigare. Men jag får färre bolag att följa i detalj. Och det är ju bra eftersom tid är en knapp resurs.