10 lärdomar av Neuraths Den stora bankhärvan

Många pennor har på ett utmärkt sätt recenserat denna bok. Och jag håller med de flesta skribenter att Carolina Neurath har gjort det bra. Det är inte mycket jag kan tillägga. Lundaluppen har t ex på sin blogg skrivit bra för inte så länge sedan.Vissa effekter av HQ-kraschen ser vi i dagarna nu när Creades och Pan Capital har kommit överens om Creades och det blir en ny inlosen.


Men jag tänkte istället försöka mig på tio lärdomar eller reflektioner av denna bok:

1) Människor är komplexa, motsägelsefulla och ibland nyckfulla så också finansmän, företagsledare och investerare. Mats Qviberg är den som i Öresund ville ta minst risk, han var nog varit lite en ordningsman i bolaget på vissa sätt, slutförd examen på Handelshögskolan från ganska enkla förhållanden, svensk medelklass. Sven Hagströmers egna fondkommision var i väldigt dåligt skick när Qviberg och några andra kom in i bolaget. Han har varit slarvig med fakturor i sin privatekonomi ibland, slutförde inte sina studier på Stockholms Univesitet innan han började hos Wallenbergarna, han är adlig. Ändå är det Qviberg som ser genom fingrarna och tar all risker i tradingen på HQ bank. Hagströmer som är ansvarig för Avanza blir chockad när han får se insidan av HQ-bank i samband med krisen. Kanske var det Qvibergs bakgrund som stjärnmäklare på SEB och Carnegie som gjort honom van vid kortsiktig tradingverksamhet baserad på bonusar. Det var problem i flera år i tradingen innan FI drog in bankrättigheterna. Qviberg visste, stoppade huvudet i sanden som en struts och förhindrade negativ information till andra ägare i HQ-bank. Var det Qvibergs tävlingsinstinkt att HQ skulle slå Avanaza som gjorde honom att acceptera trading över egen bok till summor långt över vad som var rimligt givit det egna kapitalet? Och köpet av Glitnir i det läge som HQ befann sig i var också en märklig risktagning av Qviberg. Det var som han tog rikser med HQ-bank som han inte var i närheten av vid andra investeringar i Öresund.

2) Medias bild av ett företag utifrån är ofta väldigt annorlunda hur det ser ut på insidan. H&Q var älskade av affärsmedia, onelinerleverantörer av rang och väldigt framgångsrika. Neurtah ger en skildring av HQ-bank, det är naturlivis hennes bild baserat på intervjuer, besök, årstämmor och redovisningar, som inte är smickrande. Speciellt inte för Qviberg. Det har varit tufft att jobba på HQ-bank. Personalen har kunnat tjäna pengar via bonusar etc men det har också i många fall varit rädda för Mats, som utan att vara VD har lagt sig i verksamheten. Utåt har Mats charmat om hur det är på banken, innåt har han ofta varit en annan och arbetsmiljön för vissa direkt otrevlig. Men Qviberg har också gett stora möjligheter och stort fötroende till några individer och byggt en privatbank som var väldigt lönsam. Inget är svart och vitt.

3) Investmentbolag är tryggare än enskilda aktier eftersom de ger riskspridning. Det var inte roligt för de som hade stora investeringar i HQ-bank. Det förlorade i stort sett allt. För oss som inte ägde HQ-bank direkt utan istället via Öresund; vi klarade oss ganska bra till slut. HQ var bara en del av det bolagets tillgångar. Hur Creades och Öresund utvecklas får vi se men våra andra tillgångar är kvar, om Carnegie lyckas har vi kanske inte ens blivit skadade. H&Q brukade skriva i de gamla Öresunds årsredovisningar att aktier i bolaget var för änkor och faderslösa. Detta gällde dock inte vissa enskilda innehav som H&Q var storägare i.

4) De stora elefanterna klarar sig; Qviberg och Hagströmer sitter i massa styrelser och är storägare i bolagen kopplade till Öresund och Creades. König, Dahlbo och Craaford har så vitt jag vet inte haft den möjligen. Speciellt Dahlbo framstår, enligt Neuraths version,  som ganska illa behandlad i denna soppa. Han var lojal, kompromissvillig och jobbade hårt för att HQ-bank skulle överleva. Qviberg blev enligt Neurtah ganska passiv och okonstruktiv vid krisen, flera andra personer var mer konstruktiva. Några av dessa fick sparken t ex Dahlbo.

5) H&Q hade avdelningar som få kunde första vad de gjorde, hur de tjänade sina pengar och vilka risker de tog. Deras tradingavdelning var närmast mystisk och Craaford et al hade ganska fria tyglar. Om riskerna ej clearades av riskansvarig, direktsamtal till Mats och klappat och klart - han var ibland inne och detaljstyrde och körde över ansvariga personer. Vinsterna från denna del av banken var naturligtvi kul ur ägarsynpunkt när de tickade in. Men vinster som man inte förstår vad de kommer ifrån skall man vara skeptisk mot också. Buffet har kallat derivat för financial weapons of mass destruction. I HQs fall skulle de verkligen stämma. Crafoord (och Qviberg) måste bl a  ha ångrat positionen i tyska Dax indexet som skulle folja OMX i uppgången efter krisen men inte gjorde det inom en kortare tidsram. Det kostade en massa pengar att komma ur denna position.

6) SEB's roll för att HQ föll. Det svenska bankoligoplet är starkt. Jag måste erkänna att jag vid tiden för HQ-kraschen misstänkta att någon av storbankerna skulle kunna ha givit information till Finansinspektionen. (Från en tjänsteman som bytt över från HQ till någon av storbankerna t ex.)  Det klart att de fyra stora är som hökar när de bevakar en uppstickare som HQ. Ett sätt att hantera bra uppstickare är att köpa upp dem och integrera dem i verksamheten och Swedbank köper enligt Neurath nästan banken vid ett tillfälle. SEB kanske skulle kunna ha hjälp HQ mot slutet. De hade juridiskt varit ett sorts garant för HQ bank. Det fanns enligt Neurath tillfällen på slutet när SEB förstod hur illa det stod och där de krävde högre räntor för lån och faktiskt ocksa tvinagde fram en stängning av tradingen.  Detta när de kanske skulle kunnat givit en hjälpande hand genom att göra denna till en mer utdragen process och inte sa förlustbringande, men samtidogt kunde SEB förlora pengar på en HQkrasch. Men om man kommenterar och kritiserar t ex Investor som Mats Qviberg gjorde kan man nog inte vänta sig en hjälpande hand.

7) Näringslivsjournalister och deras förhallande till företagsledare och affärsman. De är tydligt hur Carolina Neurath känner av hur olika aktörer i denna härva forsöker att använda näringslivsjournalister för sina syften i medgang och motgang. Om man är för kritisk får man inga intervjuer. Detta spel är en av många behallningar med boken. Qviberg ar den som får mest stryk, Hagströmer skildras ganska positivt generellt. Neurath får nog inte många intervjuer med Qviberg i framtiden. Samtidigt kan man undra om Sven skulle ha satt sig in mer i HQs verksamhet tidigare, han var ju trots allt största ägare i Öresund och HQ var ett betydande innehav. Detta belyser inte Neurath så mycket, hon kan nog få en intervju med Hagströmer?

8) H&Q sade ofta att alla deras innehav var till salu till ratt pris. De förhandlade med Swedbank, sedan med Robetson Stephens investmentbank och slutligen fusionsplan med Carnegie, nagot som visade sig vara valdigt viktigt. Qviberg var allstå redo att sälja banken tva gånger och fusionera den med Carnegie en gång. Det sist nämnda skedde ju nastan till sist och att man försökt tidigare gjorde att Carnegie kunde HQ-bank och vise versa. (Att Harlad Mix på Altor hade sommarstuga nära Mats hjälpte också till. Likaså att Hagströmer kände Tigerschiöldarna på Bure. Annars skulle Cranegies köp av HQs tillgångar antagligen aldrig kommit till).

9) En fungerande finansbransch måste ha starka och väldigt kunniga revisionsbyråer och en stark finansinspektion. Om inte revisorer fullt förstar komplicerade finansiella instrument kan de inte göra sitt jobb. KPMG hade kunskapen i detta fall (utomlands) men HQ bytte revisor inom organisationen för att klara sig ur en riktigt kritisk och jobbig granskning. En stark fristaende finansinspektion är ocksa oerhort viktig, denna del av marknaden med stora egon och mycket girighet kan inte självreglera (vad de en säger). Och jag tycket att finansinspektionen gjorde rätt som drog HQs tillstand, men de skulle varit mycket hårdare långt tidigare. Den riskfyllda tradingen pågick länge och finansinspektionen anade ugglor i mossen länge. Anledningen till att den nya HQ ledningen bara forväntade sig höga böter var att innan hade FI inte tagit i med krafttag. Jag tycker också det var ett korrekt beslut att staten (riskgälden) gick in och raddade Carnegie. Sammanhanget då var annorlunda och under den krisen kunde man inte låta Carnegie gå i konkurs givet vad som hänt i Lehman och att banker inte litade på varandra och därfor inte lånade ut pengar till varandra.


10) Slutligen något lättsammare. Mats Qviberg är sedan en lång tid ordförande i Svenska Bridgeforbundet och är en passionerad bridgespealre. Warren Buffet är ocksa en passionerad spelare av detta kortspel (spelar bl a med Bill Gates online). Det handlar om att anlysera sin hand. Tillsammans med en medspelare göra det bästa av denna hand och göra det  svårt for de två motståndarna att göra det bästa av sin hand. Att investera i aktier är som detta. Qviberg har försakt att spela varje hand rätt. Olika tidpunkter ger olika möjligheter i olika bolag - man har olika kort på hand. Begränsingarna är där, Stockholmsbörsen, det bästa man kan göra ar att spela varje hand sa bra som möjligt. Sedan blir det en ny giv, världen förandras, och då far man spela den handen på bästa möjliga satt. Mats Qvibergs dåliga sidor kommer fram tyligt i Neuraths bok. Men han har också varit en fantastiskt framgångsrik investerare. Läs gärna denna lilla intervju (innan HQ-krashen) från Aktiespararen (Unga aktiesparana) 2007:

Stjärninvesteraren och Trädgardsmasteren Marts Qviberg