Om Sokol tar över - då kan vi sitta lugnt i båten

Jag vet inte hur många ni är. Aktieägare i Berkshire hathaway alltså. Det är en av mina största investeringar. Har ägt i flera år - är på plus, men inte mycket och dollarn är låg. Och utdelningar får man inte.

Årsredoviningar som finns på hemsidan för bolaget. Rekommdenderas varmt. Buffet har en lysande penna.

Om ni aktieägare är oroliga för vad som skall hända när Buffet och Munger ger upp. Ta en titt på en intervju med mannen som är dem mest troliga ersättaren. Jag har ingar problem att låta en påse av mina pengar förvaltas av Sokol.

Se intervjun:

http://www.cnbc.com/id/33491407

Intressant i slutet på intervjun. Buffet har gjort kanonaffärer de sista 18 månaderna. Enligt Sokol.

Sitt lugnt i båten

Så var vi där igen, börsen har tappt 5 - 10% och ekonomisajter och förtsåsigpåare gapar i kör. Det är dags att sälja. Börsen har gått upp för mycket. För fort.

Men varför skall vi göra detta? Börsen styrs av vinstutvecklingen i bolagen. Förr eller senare återfår de allra flesta bolag mer normala vinster, t o m bra visnter, och värderingen som var för några veckor sedan är helt rimlig. Ja, om några år komnmer det t o m att vara billigt. Det tar naturligtvis tid för en del bolag. Nobia toksäljer inte kök för tillfället, SKF ("kulan") har inte stark efterfrågan för sina kullager och Volvos lastbilar går inte som glass i juli direkt. Men efterfrågan kommer att komma tillbaka. Vinsterna likaså. Oftast. Som aktieägare skall vi beakta hur företagen ställer om sin verksamhet till olika efterfrågan, hur mycket de jobbar med att ta fram nya produkter, om de försvarar sin marknadsposition osv. Det skall vara vårt fokus. Aktiekurser är mer sekundärt.

Vi har långt kvar till nästa konjunkturtopp och överhettning i ekonomin då eventuella försäljningar kan vara något att fundera på. Kapacitetsutnyttjandet är drygt 70% i tillverkningsindustrin i Sverige just nu.Det är såldes mycket lågt kvar.

Resan till en stark ekonomi är skakig. Speciellt om man stirrar sig blind på aktiekurser istället för bolagens utveckling.

Mr Market är nämligen mycket nyckfull. Och manodepressiv.

Så därför dammar jag av den gamla klyschan: sitt lugnt i båten.

Wallenberg har fel om SHB

I dagens nätupplaga av di.se finns följande intervju med bankexperten Andre Wallenberg:

"Handelsbanken och SEB bör inom två år ha avvecklat sina verksamheter i England respektive Tyskland". Det kräver bankexperten André Wallenberg som ansvarar för banksektorn hos Pricewaterhouse Coopers.
Det är i en debattartikel i Dagens Industris måndagsnummer som André Wallenberg för fram sitt förslag om att de svenska bankerna nu bör se om sitt hus och avveckla utländska verksamheter.

För di.se förtydligar André Wallenberg att det främst är Handelsbankens engagemang i England och SEB:s verksamhet i Tyskland han avser.

"Att bankerna har följt sina svenska företagskunder utomlands är en sak. Men nu har bägge gått in på den mycket tuffa retailmarknaden. Det handlar om omfattande investeringar för de bägge bankerna, investeringar som jag har svårt att tro blir riktigt lönsamma. Till exempel SEB har 140 kontor i Tyskland. Det är en droppe i Tyskland men en väldigt stor investering för SEB", säger André Wallenberg.

Hur snabbt vill du att en avveckling ska ske?
"Säg på två års sikt. Det här handlar inte om verksamheter med extremt hög risk och just nu är det inte läge att sälja. Inget överilat, alltså".

Swedbanks och SEBs stora risker i de baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen tror han inte ska avvecklas.

"Baltikum måste även i fortsättningen finnas med. Steget att helt avveckla blir för dyrt - både i ekonomiska termer och förtroendemässigt", skriver André Wallenberg.

Tror du frågan om avveckling i England och Tyskland finns på agendan hos Handelsbanken och SEB?
"Det skulle jag tro. Den frågan finns på agendan hos alla".

SEB:s vd Annika Falkengren har dock sagt att satsningen i Tyskland inte är fel och att banken ska finnas kvar i landet, även om förändringar är att vänta för retaildelen som inte nått upp till nödvändig storlek.

"Den är subscale, vilket betyder att vi även kan lägga till något. Men ett alternativ är att avhända den. Vi överväger olika alternativ, även förvärvsmöjligheter. Men jag tror att det ska till mycket för att vi ska komplettera med något", slog hon nyligen fast i Dagens Industris månadsmagasin Dimension.

I sin debattartikel pekar André Wallenberg på att bjässar som Citibank och GE Money Bank har avvecklat delar av verksamheten i Norden och att de isländska bankerna försvunnit eller blivit uppköpta.

"Men de större svenska bankerna har ännu inte avvecklat utländska verksamheter i någon större utsträckning utan fokuserat på att rensa i balansräkningarna", skriver André Wallenberg.

Hans korta råd till främst SEB och Handelsbanken:

"Det är dags att ta beslut och agera".

MOSSE WALLÉN
Publicerad 2009-09-28 17:24
Uppdaterad 2009-09-28 17:25

http://di.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleID=2009\09\28\354488&sectionid=Ettan


Andre Wallenberg har säkert rätt i fallet SEB. Det borde avyttra Tysklandsenheten så fort de får ok betalt.

Men han verkar inte veta mycket om SHBs affärsmodell. Handelsbanken fungerar lite som retailbankernas H&M. Kontoret är allt. Och kontorschefen har makt över kontoret. SHB är nämligen väldigt decentralicerat. Detta har de varit sedan Jan Wallanders dagar på 70-talet. När man lägger till ett land som UK, innebär det att man på flera lokala och regionala marknader går in med sitt mycket riskmedvetna och försiktiga - men framgångsrika kontorsutbyggnadssätt. SHB har en stark kultur, och växer fr a organiskt, kompletteat med små förvärv som senast i Danmark.

Jag tror att SHB har en mycket ljus framtid i Storbrittanien. Och de kommer sakta att växa på denna marknad. En marknad som är mycket större än Norden. Och där SHB kommer att göra sig ett namn de kommande decennierna. För kunderna gillar nämligen SHB.

Lars Calmfors stöder min huvudpoäng

"Regeringen har tagit till sig av kritiken att de vidtagit för få finanspolitiska åtgärder. Omfattningen som nu presenteras tycker jag är rimlig, ungefär i den storleksordning vi rekommenderat i vår finanspolitiska rapport", säger Lars Calmfors.

"Men det kom för sent. Mycket borde ha kommit redan 2009, eller minst ha aviserats för under 2009. Då hade exempelvis kommunerna kunnat planera sin verksamhet bättre", fortsätter Lars Calmfors.

Se hela artikeln i Dagens Industris nätupplaga:

http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3FArticleID%3D2009%255C03%255C06%255C327543

Frågor Borgs finansplan (höstbudget)

Enligt TT (Tidningarns Telegrambyrå) 20 Sept 2009:

Regeringen räknar med att arbetslösheten stiger till 11,4 procent nästa år och 11,6 2011. Finansminister Anders Borg beskriver läget som "väldigt besvärligt".

-Vi befinner oss i ett historiskt krisläge. Svensk ekonomi krymper kraftigt i år och det blir svag tillväxt nästa år. Det är ett väldigt besvärligt läge i svensk ekonomi, sade finansminister Anders Borg när han presenterade finansplanen på ett journalistseminarium.

Han påpekade att det finns en påtaglig risk för att arbetslösheten i Europa fortsätter upp och fastnar på en hög nivå strax under 10 procent

-Finanspolitiken 2010 måste därför vara starkt expansiv, sade Borg.

Han uppgav dock att det finns positiva tecken.

-Det finns möjlighet till en något bättre återhämtning än vi trodde tidigare, sade Borg.

Han tillade att många andra bedömare är mer optimistiska än regeringen. Borg anser att det fortfarande finns en risk för att situationen i Baltikum kan försämra prognoserna.

Regeringen räknar finansplanen med en arbetslöshet på 11,4 procent nästa år och 11,6 procent 2011. Ökningen av bruttonationalprodukten 2010 tros bli 0,6 procent för att stiga till 3,1 procent året därpå och till 3,8 procent 2012.

Jämfört med vad regeringen trodde i våras är det en förbättring med 0,4 procentenheter 2010 och 0,7 procentenheter 2011.

Inflationen bedöms bli 0,4 procent nästa år, 0,8 procent 2011 och 1,8 procent 2012.

Källa: TT

2009-09-20

Mina frågor till Borg är följande:

1) Varför väntade de med expansiv finanspolitik till 2010? Vi vet att timelags gör att effekterna kan komma så sent att det antagligen spär på inflationen vid en uppgång i ekonomin. I USA håller nu stimulanspaketen redan på att slå igenom.

2) Varför vänta med extra miljarder till kommunerna till först nu? Kommunerna har redan dragit ner, och jobb har gått förlorade i vad regeringen kallar välfärdens kärna.

3)Borg tror att tillväxten blir 3.8 % 2012, men inflationen blir 1.8%. Det innebär att det då enligt Borgs prognos fortfarande finns mycket ledig kapacitet av produktiosnfaktorer outnuttjad i form av t ex arbete och maskiner (capital). Annars skulle inflationen varit högre. Om nu inflationshotet inte har varit mer av ett problem, varför inte stimulera den aggregerade eftefrågan mer i denna den kanske värsta kris sedan andra världskriget? Detta när våra finanser har tillåtit detta.

4) Hur kommer hushållen klara en eventuell värdeminskning på sina fastigheter 2011 och 2012, beroende på högre arbetslöshet och en högre ränta, samtidigt som de kommer att få högre räntekostnader? Och hur mycket kommer ökade räntekostnader att påverka den inhemska privatkonsumtionen och i slutändan den samlade efterfrågan?

Regeringen vs Riksbanken - och krisåtgärder

I inlägget We are all Keynesians now http://riskminimeraren.blogspot.com/2009/04/we-are-all-keynesians-know.html skrev jag följande, den 8e April i år:

I USA är helt plötsligt Keynes tillbaka på scenen. Paul Krugman har fått Nobelpriset, han är en nykeynesian. Och FED's (den amerikanska centralbanken) Bernanke är en av världens ledande experter på 30-talsdepressionen. USA blåser på allt vad de har fär att stimulera den aggregerade efterfrågan. Stimulanspaket, skattesänkningar, 0-ränta och sedelpresserna har bärjat gå varma. Detta trots att de har en enorm statsskuld och årliga enorma underskott. Det kommer att ta många år för USA att få sin ekonomi i balans. Men de har gjort allt för att inte hamna i en depression till. I tid.

När skall ett av världens mest Keynesianskt influerade land under 1900-talet, Sverige, ocksa agera som ett sådant? Vi har en mycket bättre utgångsekonomi än Storbrittanien och USA. Enormt mycket bättre statsfinanser. Vi har råd att gasa. Det finns stora timelags i penningpolitik (här har Ingves et al agerat och vi har låg ränta) och speciellt finanspolitik. Om vi skall få effekter fram till 2011 måste vi blåsa på ännu mer. Nu. Att bygga nya skolar, järnvägar, sjukhus, energianläggningar och vägar tar tid. Det är ingen ide att bygga dem 2014 om vi skall ta oss ur denna kris.

Nu hyllas Borg och hans finansdepartement i många av våra ledande liberala tidningar. De har visat sig vara kloka, anser man, genom att inte använda finanspolitik genom ökade utgifter - stimulanspaket - i så stor utsträckning som t ex man gjort i USA eller i Storbrittanien. Många i hyllningskören är kritiska till J M Keynes och vad hans läror "ställt till med i världen" och ser i nuläget situationen som sådan att Sverige antagligen kommer att gå ur denna kris med fortsatt starka statsfinanser och begränsad ny upplåning. Viss stimulering genom finanspolitik har skett genom skattesänningar, vilket naturligtvis också hyllas av ovan nämda röster. När vi börjar komma allt närmare ett val, ca ett år, är det naturligtvis inte oväntat att julklappar från regeringen dimper ner hos medborgarna via mer pengar till kommunerna och skattesänkningar. Men i och med att både finans- och penningpolitik har innboende tidsfördröjningar - timelags - kan dessa valtaktiska överväganden göra att dessa stimuleringar får effekt när vi redan är på väg ut - eller än värre är ur krisen. Då ger detta ökat inflationstryck.

Ingves och Riskbanken har agerat helt annorlunda än Borg och Finansdepartementet. De har ganska tidigt i cykeln stimulerat ekonomin - genom penningpolitiken. De har gjort detta ordentligt genom historiskt mycket, mycket låga räntor. Detta har hjälpt hushåll - speciellt bostadsägare - såväl som företag. När väl kreditmarknaden nu börjar fungera kan hushåll och företag till låga räntor finna finansiering till sina verksamheter.

Jag tror att det är för tidigt att säga om Borg och co har gjort rätt. Mycket talar för att de stimulansåtgärder de genomfört nu - och kommer att genomföra fram till valet - kommer att ge ekonomiska effekter för sent. Kommunerna och landsting har redan dragit ner på sin personal, så extra miljarder nu skapar antagligen inte mera jobb. Detta eftersom framtiden är oviss för landsting och kommuner, och de därför håller i sina pengar, nya som gamla. Ökad arbetslöshet minskar naturligtvis också skatteinkomsterna för kommunerna, speciellt i de delar av landet som är mest beroende av tillverkningsindustrin.

Alla de som är varslade, och naturligtvis än värre permitterade, inom framförallt tillverkninsgindustrin - speciellt den exportberoende - i Sverige kanske ser situationen annorlunda än Borg och co. Industrin har dragit ner investeringarna med 25% på årstakt, och kapacitetsutnyttjandet är dryga 70%, vilket är mycket lågt. Exporten av t ex person- och lastbilar har minskat dramatiskt. Det pågår en strukturomvandling, och vi blir allt mer en utpräglad serviceekonomi (det kan vara så att arbetslösheten under 2010 fr a kommer att öka i servicesektorn eftersom en del av denna verkar mot den bantade offentliga sektorn). Att vi blir mer utan en serviceekonomi behöver inte vara något negativt, det är antagligen en naturlig process som mer utvecklade ekonomier genomgår. Men hur man hanterar de negativa sidoeffekterna av denna creative destruction, för att tala med Schumpeter, och dess effekter på människor är en i högsta grad politisk fråga.

Regeringen Reinfeldt hade kunnat göra mera för att stötta den tillverkande delen av ekonomin, såsom t ex Frankrike och Tyskland gjort. Men man valde att inte göra detta. Och nu är det antagligen för sent. Likaså hade många av dessa nya arbetslösa kunnat få jobb i divere infrastrukturprojekt. Men här har regeringen valt att vara relativt passiv, man hade kunnat tidigarelägga många planerade infrastrukturprojekt och lånat upp pengar till detta. Istället valde man istället t ex skattesänkningar för de som hade jobb. Vilket naturligtvis ökar chanserna att vinna nästa val, då de som har jobb är ca 90% av den arbetsföra befolkningen. Många av de med störst inomster och stabila jobb väljer dessutom att amortera lån eller spara, vilket missgynnar den inhemska konsumtionen på kort sikt. Och i kriser som denna är kort sikt inte att negligera.

Sverige hade råd att bedriva Keynsiansk klassik politik i denna kris. Men vi har bara delvis gjort det. USA et al har bedrivit utpräglad sådan politik, även om de egentligen inte har haft statsfinanser att göra det. Sverige och dess företag, t ex Skanska, blir därmed free riders på effekterna av deras stimulanser.Kinas enorma och tidiga stimulanspaket har spelat en stor roll psykologiskt och reellt då deras infrastrukturinvesterinagr har hållit upp efterfrågan i konjunkturkänsliga branscher.

De billiga räntorna som räddat vår ekonomi och fastighetsmarknad från kollaps kommer naturligtvis tidsnog att följas att höga räntor - antgaligen under en längre tid - för att trycka tillbaka inflationen. Vi kan om en inte alltför avlägsen framtid antagligen ha ganska höga långvariga räntor i Sverige och omvärlden. Detta då inflationstrycket kommer att öka i slutet av krisen. Den troligen ganska branta ökningen av räntorma runt om i världen talar inte för att de nya arbetslösa i denna kris inom tillverkningsindustrin skall få nya jobb inom en nära framtid.

Den politiskt självständiga riksbanken (hur länge till?) kommer då att framstå som skurken, eftersom de har satt den höga styrräntan. En del bostadsägare kommer att vara mycket pressade av de höga räntorna, vilket kommer att hämma privatkonsumtionen. Likaså kommer lånefinasierade nyinvesteringar för företag att bli dyra att finansiera.

Men regeringen hade kanske kunnat göra mer i denna kris genom rimliga stimulansåtgärder såsom infrastrukturprojekt. Detta utan att äventyra de relativt starka statsfinanserna, eftersom människor som arbetar betalar skatt och bidrar till statsfinanserna och inte drar på nya kostnader. Via multiplikatoreffekter kunde dessa nya arbeten också ge positiva ringar på vattnet effekter.

Keynesisk klassisk kontrcyklisk politik funger antagligen bäst under depressioner och riktigt allvarliga kriser som 1930-talets och den vi upplever nu. Men bara för att politiker och centralbanker inte klarat av att bedriva sådan politik under fr a 70- och 80-talet väljer nu Borg et al att väldigt försktigt stimulera ekonomin. Det kan visa sig vara raka motsaten till klokhet.

IMF - bra tajming för guldförsäljning

TT rapporterar följande (2009-09-19):

IMF-guld hjälp till fattiga

Internationella valutafonden (IMF) säljer drygt 403 ton guld för att få in pengar att låna ut till fattiga länder. Guldet är värderat till 13 miljarder dollar. IMF:s styrelse fattade säljbeslutet i fredags. Guldet utgör en åttondedel av fondens nuvarande tillgångar.

Försäljningen är i linje med vad G20, en grupp med 20 rika och snabbt växande länder, sade i april: Pengarna som guldförsäljningar ger ska möjliggöra för IMF att erbjuda förmånliga lånevillkor för det fattigaste länderna. I juni stödde fondens styrelse att resurserna att låna till länder med små inkomster ska öka.

IMF är en organisation som med rätta har varit hårt kritiserad de senaste decennierna. Deras krav på låntagande - fattiga - länder har i många fall varit kontraproduktivt för den utveckling de ämnar främja. Men nu har det enligt min mening gjort något mycket klokt. De har beslutat att sälja guld till ett pris över 1000 USD/uns. Det måste vara ett väldigt bra pris för guld. I början av 2005 var guldpriset drygt 400USD/uns, men i takt med oro för världens finansmarknader, finanskris, lågkonjunktur och misstro mot den amerikanska ekonomin i allmänhet och dollarn i synnerhet har det guldpriset stigit till - enligt min mening - mycket höga nivåer. Vi kan faktiskt ha lite av en guldbubbla för tillfället. Den kommande 5-årsperioden - och framförallt 10-årsperioden - tror jag guld inte alls kommer att vara en speciellt intressant placering för IMF eller oss andra. Man får ingen dividend och guld är endast attraktivt före och under kriser t ex under världskrig eller finasiella kriser. Men inte under återhämtning eller uppgång i världsekonomin.

IMF har enligt min mening handlat rätt i första läget. Låt oss nu också hoppas att man kan börja ge lån de allra fattigaste länderna med villkor som inte trasar sönder t ex deras utbildnings- och sjukvårdssektor. Friedmans och Chicagoskolans pojkar - med sin övertro till marknaden - har haft ett alltför stort inflytande över IMF. Men jag tror att vinden har vänt och mer balanserade ekonomer har börjat få inflytande över valutafonden. I vart fall hoppas jag det för världens fattigas skull.