I USA är helt plötsligt Keynes tillbaka på scenen. Paul Krugman har fått Nobelpriset, han är en nykeynesian. Och FED's (den amerikanska centralbanken) Bernanke är en av världens ledande experter på 30-talsdepressionen. USA blåser på allt vad de har fär att stimulera den aggregerade efterfrågan. Stimulanspaket, skattesänkningar, 0-ränta och sedelpresserna har bärjat gå varma. Detta trots att de har en enorm statsskuld och årliga enorma underskott. Det kommer att ta många år för USA att få sin ekonomi i balans. Men de har gjort allt för att inte hamna i en depression till. I tid.
När skall ett av världens mest Keynesianskt influerade land under 1900-talet, Sverige, ocksa agera som ett sådant? Vi har en mycket bättre utgångsekonomi än Storbrittanien och USA. Enormt mycket bättre statsfinanser. Vi har råd att gasa. Det finns stora timelags i penningpolitik (här har Ingves et al agerat och vi har låg ränta) och speciellt finanspolitik. Om vi skall få effekter fram till 2011 måste vi blåsa på ännu mer. Nu. Att bygga nya skolar, järnvägar, sjukhus, energianläggningar och vägar tar tid. Det är ingen ide att bygga dem 2014 om vi skall ta oss ur denna kris.
Nu hyllas Borg och hans finansdepartement i många av våra ledande liberala tidningar. De har visat sig vara kloka, anser man, genom att inte använda finanspolitik genom ökade utgifter - stimulanspaket - i så stor utsträckning som t ex man gjort i USA eller i Storbrittanien. Många i hyllningskören är kritiska till J M Keynes och vad hans läror "ställt till med i världen" och ser i nuläget situationen som sådan att Sverige antagligen kommer att gå ur denna kris med fortsatt starka statsfinanser och begränsad ny upplåning. Viss stimulering genom finanspolitik har skett genom skattesänningar, vilket naturligtvis också hyllas av ovan nämda röster. När vi börjar komma allt närmare ett val, ca ett år, är det naturligtvis inte oväntat att julklappar från regeringen dimper ner hos medborgarna via mer pengar till kommunerna och skattesänkningar. Men i och med att både finans- och penningpolitik har innboende tidsfördröjningar - timelags - kan dessa valtaktiska överväganden göra att dessa stimuleringar får effekt när vi redan är på väg ut - eller än värre är ur krisen. Då ger detta ökat inflationstryck.
Ingves och Riskbanken har agerat helt annorlunda än Borg och Finansdepartementet. De har ganska tidigt i cykeln stimulerat ekonomin - genom penningpolitiken. De har gjort detta ordentligt genom historiskt mycket, mycket låga räntor. Detta har hjälpt hushåll - speciellt bostadsägare - såväl som företag. När väl kreditmarknaden nu börjar fungera kan hushåll och företag till låga räntor finna finansiering till sina verksamheter.
Jag tror att det är för tidigt att säga om Borg och co har gjort rätt. Mycket talar för att de stimulansåtgärder de genomfört nu - och kommer att genomföra fram till valet - kommer att ge ekonomiska effekter för sent. Kommunerna och landsting har redan dragit ner på sin personal, så extra miljarder nu skapar antagligen inte mera jobb. Detta eftersom framtiden är oviss för landsting och kommuner, och de därför håller i sina pengar, nya som gamla. Ökad arbetslöshet minskar naturligtvis också skatteinkomsterna för kommunerna, speciellt i de delar av landet som är mest beroende av tillverkningsindustrin.
Alla de som är varslade, och naturligtvis än värre permitterade, inom framförallt tillverkninsgindustrin - speciellt den exportberoende - i Sverige kanske ser situationen annorlunda än Borg och co. Industrin har dragit ner investeringarna med 25% på årstakt, och kapacitetsutnyttjandet är dryga 70%, vilket är mycket lågt. Exporten av t ex person- och lastbilar har minskat dramatiskt. Det pågår en strukturomvandling, och vi blir allt mer en utpräglad serviceekonomi (det kan vara så att arbetslösheten under 2010 fr a kommer att öka i servicesektorn eftersom en del av denna verkar mot den bantade offentliga sektorn). Att vi blir mer utan en serviceekonomi behöver inte vara något negativt, det är antagligen en naturlig process som mer utvecklade ekonomier genomgår. Men hur man hanterar de negativa sidoeffekterna av denna creative destruction, för att tala med Schumpeter, och dess effekter på människor är en i högsta grad politisk fråga.
Regeringen Reinfeldt hade kunnat göra mera för att stötta den tillverkande delen av ekonomin, såsom t ex Frankrike och Tyskland gjort. Men man valde att inte göra detta. Och nu är det antagligen för sent. Likaså hade många av dessa nya arbetslösa kunnat få jobb i divere infrastrukturprojekt. Men här har regeringen valt att vara relativt passiv, man hade kunnat tidigarelägga många planerade infrastrukturprojekt och lånat upp pengar till detta. Istället valde man istället t ex skattesänkningar för de som hade jobb. Vilket naturligtvis ökar chanserna att vinna nästa val, då de som har jobb är ca 90% av den arbetsföra befolkningen. Många av de med störst inomster och stabila jobb väljer dessutom att amortera lån eller spara, vilket missgynnar den inhemska konsumtionen på kort sikt. Och i kriser som denna är kort sikt inte att negligera.
Sverige hade råd att bedriva Keynsiansk klassik politik i denna kris. Men vi har bara delvis gjort det. USA et al har bedrivit utpräglad sådan politik, även om de egentligen inte har haft statsfinanser att göra det. Sverige och dess företag, t ex Skanska, blir därmed free riders på effekterna av deras stimulanser.Kinas enorma och tidiga stimulanspaket har spelat en stor roll psykologiskt och reellt då deras infrastrukturinvesterinagr har hållit upp efterfrågan i konjunkturkänsliga branscher.
De billiga räntorna som räddat vår ekonomi och fastighetsmarknad från kollaps kommer naturligtvis tidsnog att följas att höga räntor - antgaligen under en längre tid - för att trycka tillbaka inflationen. Vi kan om en inte alltför avlägsen framtid antagligen ha ganska höga långvariga räntor i Sverige och omvärlden. Detta då inflationstrycket kommer att öka i slutet av krisen. Den troligen ganska branta ökningen av räntorma runt om i världen talar inte för att de nya arbetslösa i denna kris inom tillverkningsindustrin skall få nya jobb inom en nära framtid.
Den politiskt självständiga riksbanken (hur länge till?) kommer då att framstå som skurken, eftersom de har satt den höga styrräntan. En del bostadsägare kommer att vara mycket pressade av de höga räntorna, vilket kommer att hämma privatkonsumtionen. Likaså kommer lånefinasierade nyinvesteringar för företag att bli dyra att finansiera.
Men regeringen hade kanske kunnat göra mer i denna kris genom rimliga stimulansåtgärder såsom infrastrukturprojekt. Detta utan att äventyra de relativt starka statsfinanserna, eftersom människor som arbetar betalar skatt och bidrar till statsfinanserna och inte drar på nya kostnader. Via multiplikatoreffekter kunde dessa nya arbeten också ge positiva ringar på vattnet effekter.
Keynesisk klassisk kontrcyklisk politik funger antagligen bäst under depressioner och riktigt allvarliga kriser som 1930-talets och den vi upplever nu. Men bara för att politiker och centralbanker inte klarat av att bedriva sådan politik under fr a 70- och 80-talet väljer nu Borg et al att väldigt försktigt stimulera ekonomin. Det kan visa sig vara raka motsaten till klokhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar