Kinesisk vår - del 2

“It is one of history's ironies that Communism, advertised as a classless society, tended to breed a privileged class of feudal proportions.” 
― Henry Kissinger, "On China"

"Whether a cat is black or white makes no difference. As long as it catches mice, it is a good cat."
― Deng Xiaoping

I kinesiska skolböcker för mindre barn står det: Kina är ett stort land, med en lång historia och med många människor. Detta har jag t ex hört användas av kineser mot en demokratisering av Kina (dock fortfarande väldigt känsligt och svårt att prata om även om massakern på HFT i Peking hände för snart 30 år sedan); "demokrati går inte eftersom vi är geografiskt för stort" och med många etniska grupper (även om statsmakten har flyttat hankineser till alla områden med större etniska grupper under lång tid), "vi är för många människor för att kunna välja våra ledare och styra vårt land demokratiskt - det blir för komplicerat", dessutom har vi en "lång historia av kejsardöme till stor del baserat på konfuciansk filosofi" - och "demokrati passar inte med vår kultur som har vuxit fram under årtusenden". Intressant är att vissa historiker ser Mao och kommunistpartiet som en fortsättning på kejsardömet, Mao och kommunistpartiet blev en kejsare i leden av många - som har skapat ett ny inhängnad del i staden (för toppar i partiet, höga militärer etc) ett stenkast från den gamla förbjudna staden.

Det är också intressant att många västerländska affärsmän och företag har haft stora förhoppningar/illusioner om ovan teman också. Under den tiden jag bodde i Peking, eller regelbundet var där, hörde jag så många gånger svenskar och andra utlänningar säga att Kina är ett stort land med så många människor om vi bara kan få några % av den marknaden blir det fantastiskt. Problemet är att så har alla stora/medelstora företag i världen tänkt under ett par årtionden. Konkurrensen blir därför mördande. Och med all FDI som har kommit in i Kina för att bl a producera billigt för exportmarknader har Kina sedan 25 - 30 år tillbaka fått tillgång till ny teknologi, organisation etc från världens främsta företag. Detta har gjort att inhemska företag har blivit allt duktigare år för år. Dessutom kan de inhemska företagen landets språk och kultur vilket inte skall underskattas i Kinas fall - och så har de bättre Guanxi. 

Så nu när Kina ställer om från extremt exportorienterad massproduktion, till mer sofistikerad produktion av både varor och tjänster, och till att fokusera mer på den inhemska efterfrågan finns fantastiskt skickliga och drivna kinesiska företag i Kina. Vinstmarginalerna i många branscher blir därför ganska låga p g a den enorma konkurrensen. Exempel på bolag som tidigt identifierat Kina som en stor potentiell marknad men som mer eller mindre, efter en längre tids försök, har misslyckats är Walmart (denna artikel från Forbes visat på svårigheterna de har haft och denna artikel från Fortune likaså) och Carrefour (här är en Quarts artikel om deras Kinaproblem). Om Tesco skrev the Guardian i April 2015:

"Tesco once had huge plans for China – it would carpet the country in expansive malls and supermarkets. But it is a tough market, and the plans went badly wrong, prompting Lewis’s predecessor, Phil Clarke, to sell a majority stake in the Chinese chain to local operator China Resources Enterprise last May. On Wednesday, Tesco admitted it had booked a £630m writedown on the value of its remaining investment in the loss-making venture. Tesco is due to pay its partner £77m in May 2015 as part of the transaction, on top of £257m paid last year."

För ett decennium sedan kom turister till Peking, från t ex Sverige, och köpte North Face jackor, Quicksilver t-shirts och DVD filmer. Men kineserna själva vad naturligtvis huvudkunderna av dessa varor. Undrar hur många fr a amerikanska filmer och TV-serier som unga kineser i städer under 1990- och 2000-talet har sett?  (Och hur har det påverkat deras syn på väst - och sitt eget land?) I slutet av förra och i början av detta millennium var detta stor business. Det fanns hela varuhus i Peking med plagiat och kopior av allt i märkesklädväg, t o m olika priser på olika typer av kvalitet på kopiorna av t ex Canada Goose jackor ...

Nu finns inte så mycket kvar av detta - i fart fall inte vad jag kunde se. Och DVD, Blue -ray och CD kopior har tappat sin attraktionskraft i och med Spotify, Netflix mm. Jag tror också att när Kina blev medlem av WTO (World Trade Organisation) i december 2001 så började en stark lobbying från fr a USA mot Kina att göra något åt detta. Och myndighetrna har de nog gjort detta till stor del, i vart fall i Peking. Jag såg bara något stort ställe nu i vår där "counterfeitprodukter" dominerade, även om de fortfarande finns många små ställen som säljer udda varor som antingen är kopior/plagiat eller restprodukter från produktionsställen i Kina. Men jag antar att om jag åker till Shenzhen och Guangzhou (Kanton) - närmre textilindustricentrum -  i sydöstra Kina kommer det att finns mer av detta?

Jag tror också att när Kinas ekonomi har vuxit och en medelklass, såväl som en nyrik klass, har vuxit fram så har det blivit coolt och inne att ha de riktiga produkterna. Kanske gäller detta speciellt ekonomiskt starka städer som Shanghai och Peking - men kanske är annorlunda i städer inne i Kina som t ex Chengdu? Att ha kopior har blivit lite av en loosergrej bland unga Pekingbor; framgångsrika människor har råd att köpa de riktiga Moncler-jackor eller Gucci-glasögon. Det kanske t o m är trendigare att köpa kläder på H&M och Zara än halvtaskiga kopior av lyxmärken? En annan förklaring är att lönerna i textilbranschen i Kina har blivit för höga och delar produktionen har därför flyttat till länder Kambodja, Myanmar eller Bangladesh. Det finns helt enkelt mindre textilvaror i omlopp i Kina 2016.  Slutligen finns Alibaba. Ett enormt företag som är mix mellan Amazon, eBay och Paypal. De säljer varumärken i en del, och non-branded i en del. Och Alibaba gör naturligtvis varor med sina låga priser varor tillgängliga för kineser som annars kanske inte har råd. Och sätter därmed prispress på all retail i Kina. (Alibaba större än Walmart)

Men förresten, vad tror ni, är den här ryggsäcken "äkta"? (Bild tagen i en park i Peking förra veckan)

Detta leder in på något som är en tydlig trend i Kina nu. Att lämna lågmarginal commodities business och enklare industriell produktion, och istället tillverka mer avancerade produkter, service och tjänster, och utveckla eller köpa internationella varumärken.

De stora stora kinesiska bankerna (delägda av staten) är exempel på detta; Bank of China, China Construction Bank, Industrial and Commercial Bank of China och Agricultural Bank of China. När vinsterna på hemmaplan har sjunkit kraftigt på sistone satsar dessa stort på en internationalisering. Genom ett statligt initiativ, Belt and Road, skall kinesiska företag förse Afrika, Europa och Asien med bättre infrastruktur. Och banker som t ex Bank of China (BOC), den fjärde största banken vad gäller utlåning, spelar en viktig roll att ge lån till dessa projekt. Som jag förstår är lånen i Yuan och inte i dollar som ett led att göra den kinesiska valutan till en världshandelsvaluta. Förra året lånade endast BOC ut 28.6 Miljarder USD till dessa satsningar. BOC finns närvarande i 46 länder och regioner, varav 18 i Belt and Road länder. Enligt BOC's årsredovisning växte de utländska tillgångarna till 27% av banken stillgångar 2015. En ökning med 54% mellan 2012 och 2015.

Den nya trenden gäller också hur kineser benämner stadsdelar och bostadsområden. Det har i Kina givits - under den enorma byggboomen de sista årtiondena - många för kineser exotiska västerländska namn på vägar, lägenhetskomplex och bostadsområden som Venice, Manhattan eller Provence. I en stor artikel i China Daily, April 5 (Den stora engelskspråkiga dagstidningen i Kina, statskontrollerat husorgan, sättet som den kinesiska makten vill kommunicera världen på engelska; jag fick den till min dörr varje dag i mitt lägenhetshotell.) behandlar man detta, staten vill ha kinesiska namn på gator och bostadsområden i ökad utsträckning från och med nu. Men detta handlar också om något större: att sluta imitera västerländsk - och annan - arkitektur och utveckla något eget kinesiskt. Helt i linje med den trend jag ser. I samma edition av China Daily diskuteras hur kinesiska universitet kan bli lika kända internationellt som Stanford eller Harvard, hur innovation och forskning & utveckling måste bli mer ett fokus på kinesiska universitet - och att deras universitet måste internationaliseras (bl a mer gäststudenter som kommer till Kina - inte bara som åker ifrån ). Xian Jioda universitet  (i gamla huvudstaden Xian), t ex samarbetar nu med 200 universitet internationellt i ungefär 60 länder.

Om vi tittar på kinesiska konsumentföretag så var Lenovo först (tror jag?) med att köpa ett riktigt stort västerländskt varumärke när man köpte IBM's laptop unit Think Pad 2005. Här är initierad artikel om hur det har gått.  Lenovo sålde 2015 mer persondatorer än något annat företag i världen. Intressant nog har de både HQ i Peking och i North Carolina. Senare har man även köpt IBM's Intel-baserade serverbusiness 2014 och Motorola Mobility från Google hösten 2014. Som vi svenskar vet köpte kinesiska Haier Group nyligen GE Appliances för 5.4 Miljarder dollar. Mitt framför näsan för Electrolux. Vidare har Midea Group just köpt Toshiba's vitvarudivision för ca 1 miljard dollar. Enligt en artikel i China Daily från 28e mars har Midea Group efter köpet drygt 5% av världsmarknaden för "consumer appliances", lite mer än Philips. Och kinesiska företags uppköp av utländska företag har dubblat sedan 2010, från ca 30 Miljarder USD per år till ca 60 Miljarder USD per år.  Ett annat kinesiskt bolag inom konsumentelektronik är TLC (som t ex gör mobiltelefoner). De har ökat sin försäljning varje år och säljer nu för över 100 Miljarder SEK (2015). Och har nästan 50% av försäljning utanför Kina. Marginalerna är dock tunna och bolaget tjänar bara drygt 3 miljarder.

Vad gäller mobilverksamheten fick jag lite intressant information via ett samtal med en kanadensare, etniskt kines, som bodde på mitt lägenhetshotell. Han hade jobbat på Nortel men jobbade numera på Nokia. Enligt honom är Huawei totalt dominanta i branschen just nu. De satsar brett och investerar mycket mer än Nokia(Alcatel-Lucent) och Ericsson på forskning och utveckling. De patent och royalty intäkter som Nokia och Ericsson får är bra, men deras hårdvarudel är i en mycket utsatt situation. Men enligt samma källa är Huawei också allt bättre på att utveckla sin servicedel och får mer och mer kontrakt i västländer (som detta kontrakt med Deutsche Bahn).

En anan branch där Kina hoppas på att internationaliseras är höghastighetståg - bullet trains. Kina har inrikes byggt massvis av sådana de senaste två årtiondena. Bolag som China Railway Rolling Stock Corp hoppas kunna sälja sina tåg, sitt kunnande i denna infrastrukturbransch globalt. Och naturligtvis service efteråt. Som jag förstår är det detta bolag som har lagt en offert i Sverige, genom China Railway Construction (CRC) organisationen. Enligt China Daily för CRC samtal med 30 länder och ett är då troligtvis Sverige.

Det finns också flera artiklar om statliga och halvstatliga stålbolag, som t ex Hebei Jinxi Iron & Steel Corp, fr a i nordöstra Kina, deras Ruhrområde, som försöker lämna standardstål commodity produktion för att satsa på mer förädlade produkter och forskning och utveckling. (Delar av Sandvik, den redan utsatta SMT delen kan få tufft. Och extremt utsatta SSAB får se upp... skyddstullar är inte räddningen för alltid.) Detta eftersom standardstålpriset i Kina har sjunkit med 64% sedan 2006 fram till idag. Detta gör att bolagen nu kraftigt drar ner på kapaciteten. I t ex Hebei-provinsen har detta också gjort att många stålföretag, hela 70 i en enda provins i Kina enligt China Daily, har diversifierat mot turism, modernt jordbruk och grön energiproduktion. (Låter ganska desperat, något för SSAB?). Men fr a satsar man alltså enorma summor på R&D för att tillverka varor högre upp i näringskedjan. I nordöstra Kina, där innan nämnda Hebei är en provins, är man beroende av tung industri och energiproduktion - och de är också här som föroreningarna är som allra störst. Oljeindustri, kolindustri och stålindustri. Några provinser och städer i nordöstra Kina har nog närmast negativ tillväxt just nu, speciellt de som är beroende av energiproduktion, om jag läser mellan raderna i China Daily. Denna tidning medger också, vilket är intressant, att många av dessa bolag är statligt ägda och därför ganska byråkratiska och tungrodda (The Economist kallar kinesiska statsägda bolag i tung industri för dinosaurier). Men det är intressant att resurser satsas på grön energi i denna förorenade del av Kina, och stora  bolag som amerikanska General Electric, satsar mycket inom denna sektor i landet. Enligt GE är Kina världens största marknad för förnyelsebar energi. Vem hade kunnat tro det för 25 år sedan?

Kanske kommer Kinas framtid bli som i detta tryck på en presenning på en byggarbetsplats i Peking våren 2016: