Men under julhelgen har jag läst Carolina Neuraths och Jan Almgrens utmärkta bok “De svenska riskkapitalisterna - En berättelse om makt, pengar och hemligheter”
Boken är bra på många olika sätt. Den lyfter fram problematiken med att “Buyout-bolag” som IK, Nordic Capital och EQT äger bolag inom skola, vård och omsorg - när dessa bolag har en tydlig exit strategi. Det är ju heller egentligen inga riskkapitalbolag eftersom de köper bolag med låg risk och stabila intäkter. Venture capital bolag är dock bolag som investerar i nya bolag som t ex Tobii - de är egentligen riskkapitalbolag på riktigt eftersom att de tar risk att investera i bolag som har nya affärsideer vad gäller varor och tjänster. Men det vi kallar riskkapitalbolag tar endast risk genom att belåna dessa stabila bolag riktigt hårt för att få hävstång på sin investering. Academedia, största friskolan i Sverige, har enligt Neuraths och Almgren t ex 130% belåningsgrad. Så risken är finansiell i detta fall, medan skolpengen faller stabilt ut. Dessutom är dessa bolag redo - det är en viktig del av deras affärside - att efter ca 5 - 7 år göra exits. Det kan ju knappas vara gynnsamt att ha kortsiktiga ägare i dessa samhällsverksamheter; förutom för riskkapitalbolagen.
Dessutom är de finansiella uppläggen som dessa riskkapitalister har haft med bolag registrerad på de brittiska kanalöarna för att undvika skatt och med internräntor minska vinsterna i Sverige moraliskt mycket tvivelaktiga. Att t ex Skandia pensionsfonder har investerat stort i dessa bolag kanske inte förvånar mig så mycket; aktier, obligationer, fastigheter - och riskkapitalbolag. Diversifiering. Men att statliga AP-fonderna har investerat i bolag som aktivt och systematiskt undviker att betala skatt i Sverige är minst sagt besynnerligt. Dessutom har dessa riskkapitalbolag haft en avgiftsstruktur som har berikat dessa bolags ägare och partners mer än de som investerat. De är närmast motsatsen till t ex Buffett.
För att nyansera bilden lite, under 1990-talet och fram till finanskrisen har nog många - lite trötta - mindre och medelstora bolag blivit bättre strukturerade och fått högre produktivitet på grund av IK, Altor, Nordic Capital och EQT. Men det som boken “De svenska riskkapitalisterna” indikerar för mig är att deras storhetstid är över. Efter finanskrisen, 2008 - 12, har de inte fått så bra avkastning. Konkurrensen är numera stenhård, de lätta pengarna är förbi. Men jag antar att de lyckade exits man har gjort på börsen de sista två åren har bättrat upp siffrorna.
Många har kritiserat Ratos och kanske speciellt Susanna Campell för Ratos sista 5-årsperiod. Men boken visar tydligt för mig att Ratos problem är riskkapitalbranschens problem i stort. Strukturella problem. Det finns ingen lågt hängande mogen frukt längre. Ratos har dock fördelar: de har inte gjort tveksamma investeringar i välfärd (och undvikit skandaler), de använder inga räntesnurror och undviker inte skatt genom att vara registrerade på kanalöarna. Ratos är mycket mer transparent och du kan sälja och köpa aktier när du vill. Men jag tror att deras affärsmodell har problem, att köpa stabila bolag och belåna och omfinansiera dem funkade under en dryg 15-års period. Men allt som ger övervinster lockar till sig nya aktörer och då sjunker vinsterna. Dessutom stiger priserna på förvärvsobjekten. Därför kommer jag att utvärdera mitt innehav i Ratos under de kommande året.
Jag tror också att riskkapitalbolagens höga avgifter och bonusar (detta gäller inte Ratos på samma sätt som de privatägda) kommer att hämma dessa bolags avkastning på samma sätt som de gjort för hedgefonder. På lång sikt blir denna typ av förvaltning för dyr för oss kunder. Och jag tror inte att de över lång tid kommer att lyckas. Men liv/pensionsbolagen kanske kommer till andra slutsater än mig. Och då kanske riskkapitalbolagen överlever.
God fortsättning och Gott Nytt år från eder riskminimerare!
